Bouppteckningar som dräkthistoriska källor

 

Gamla bouppteckningar kan vara en riktig guldgruva för dem som är intresserade av hur folk gick klädda i äldre tider. Ofta är uppgifterna rikligt detaljerade och anger bådde plaggens färg, material och skick, liksom hur mycket de var värda. Dock kan det vara svårt att bilda sig en uppfattning om hur de nämna plaggen såg ut om man inte har något att jämföra med, såsom samtida bilder eller bevarade plagg. En ”rock” i en bouppteckning från 1830 kan exempelvis inenbära alltifrån ett för tiden moderiktigt plagg med slag och dubbla knapprader till en ålderdomlig justaucorps med häktor och skört.

Dessutom gäller det att se upp med termionologin – när bouppteckningarna händelsevis talar om ”klädning/klänning” för män så innebär det inte att förfadern i fråga var transvestit, utan att det rör sig om en uppsättning kläder som hörde ihop som i en kostym (i regel väst, byxor och rock). Buppteckningar innehåller naturligtvis mer än kläder, men de ger en intressant inblick i hur man betraktade och värderade dem i ett större materiellt sammanhang. Före masskonsumtionens intåg var kläder förhållandevis dyrbara, men det framgår ändå av bouppteckningarna att människor kunde vara förvånandsvärt villiga att investera stora summor på en välförsedd garderob. Detta kan vara nyttigt att tänka på då man annars lätt kan få uppfattningen av gamla eländesskildringar av 1800-talets Fattigsverige att folk ska ha traskat runt barfota i trådslitna paltor av grov säckväv och klumpigt ihoptovade slokhattar på huvudet.
 

Så vad får vi veta av de gamla dokumenten? När min morfars morfars farmor Elsa Arvidsdotter avled år 1823 i halländska Vessige socken framgår det av bouppteckningen att hon hade en imponerande uppsättning kläder, trots att hon inte kom från något mer än ett medelstort bondehushåll i det relativt fattiga landskapet Halland. Hon hade bl.a. ägt en svart kjol av kamlott (ett blankt köpetyg av ylle), en dubbelt så dyrbar kjol av blått kläde samt ytterligare nio kjolar av olika material, inklusive fårskinn och yllesatin. Hon hade därtill sju stycken svarta, blå och gröna tröjor av olika ylletyger, liksom fyra stickade och för Halland så typiska s.k. bindtröjor. Vidare nämns sex randiga och spräckliga livstycken av satin, kalmink (atlasvävt randigt ylletyg) och verken (ett hemvävt tyg med linvarp och ylleinslag). Till alla sina kjolar hade hon nio förkläden, de flesta av olika ylletyger och med blå eller röda ränder. Ett av dem var av kattun, dvs mönstertryckt bomull, och det är högst troligt att de olika förklädena bars vid olika högtidssammanhang. Ett tiotal ”dukar” av olika material och färger räknas upp, vilket kan innebära både sjalar, huvudklutar och bokkläden. Närmast kroppen kunde hon bära någon av sina sex grova eller tre finare särkar av linnelärft. Vidare hade hon att välja mellan inte mindre än tio par handskar och fem par strumpor. Ett par dyrbara skor med lika dyrbara silverspännen (tillsammans motsvarande en halv ko i värde) hade hon förmodligen till kyrkan, medan ett par betydligt enklare ”tofler”, med vilken kanske avses träskor, fick räcka till vardags.

Till detta kunde hon pynta sig med en mängd silversmycken, inklusive ett förgyllt ”kåpespänne”, halsknapp, hattspänne (förmodligen till klut) manchetter, sex ringar, ett par lövspännen (en typ av brosch) samt en ”lång förgylt kädja med kors och löf”.

När sonen, hemmansåboen Anders (min morfars morfars far) avled mindre än tre år senare ägde han två grå kapprockar, två grå och en blå surtut (en slags rock, oftast av modernare snitt), fyra långtröjor (ålderdomlig typ av rock med häktor), en skinntröja, tre s.k. stacktröjor (en ålderdomligare typ av tröja med häktor), två stickade bindtröjor varav en randig samt en päls. Han ägde åtta västar av verken och en av kattun, två par blå och ett par grå knäbyxor av vadmal, ett par av blaggarn och ett par av sämskat skinn. Byxorna kunde han till högtid knäppa i knäet med ett par silverspännen, och annars något av sina fyra par av mässing. Uppräkningen forsätter med sex par strumpor, två par handskar, fyra par vantar, två hattar, två halsdukar, sex skjortor av blaggarn och lärft samt två par skor med mässingspännen och två par stövlar. Inte att förglömma är silverhalsknapp, tre par manchetter (varav ett par ”med beslag”) samt ett spanskrör (en tjusig promenadkäpp) med silverknopp. Puh.

Och nu över till något helt annat – en liten sneek peek of the week på vad jag håller på att arbeta med:

Tartan!

Här var det tartan; tartan i stora mängder – inte mindre än 5 meter för att vara precis. Hur har jag råd med det? Egentligen har jag inte det, inte på långa vägar, men vad gör man?

Kan för övrigt passa på att nämna att ”tartan” inte är ett skotskt/gaeliskt begrepp, utan kommer från franskans tiretaine, vilket ursprungligen betecknade ett lätt, ovalkat ylletyg (i motsatts till exempelvis kläde) oavsett färg eller mönster. Skottarna kallade ursprungligen det rutmönstrade tyget för breacan, vilket betyder ungefär ”mångfärgat”.

English:

My latest purchase consists of no less than 6 yards of tartan fabric for my little Scottish project (which I couldn’t really afford, but what the heck!).

Speaking of tartan, the term itself is actually not Scottish Gaelic in origin but derives from the French word tiretaine, denoting a light, not fulled woollen cloth (as opposed to, for instance, broadcloth). The Gaelic-speaking Scots themselves preferred the term breacan to describe their checked wool cloth, meaning roughly “multi-coloured”.

Blåtraja och kasung till orsadräkten

Den här bloggen tar inte julledigt! Tvärtom hade jag tänkt skriva lite om den julklapp som jag har sytt till min syster i år, givetvis ett dräktplagg.

 Om orsakullan ska vara riktigt fint och högtidligt klädd ska hon som ytterplagg bära blåtrajan  – tröjan av svartblått kläde. Allra tjusigast är förstås om tröjan dessutom bärs ovanpå kasundjen (best. form: kasung), den lammskinnsbrämade fårskinnströjan.

 Eftersom jag gav min syster en kasung i födelsedagspresent i somras var det på sin plats att komplettera den med en blåtraja. Kasundjen på bilden är tillverkad i Orsa någon gång i slutet av 1800-talet eller senast i början av 1900-talet, i vilket fall som helst är den antik med åtminstone 100 år på nacken. Barskinnspälsar av liknande snitt bars i hela Dalarna och syddes i regel av de kringresande skinnskräddarna från Malung som var verksamma ännu en bit in på 1900-talet. I resten av Ovansiljan liknar kasungarna de från Orsa, medan kullor från Nedersiljansbygden, t.ex. Rättvik,  bar/bär så extremt korta kasungar att de knappt ens når midjan. Kasundjen var dock inte bara ett tjusigt överplagg för kyrkbruk, utan utgjorde en ren livsnödvändighet under de långa och stränga dalavintrarna. Äldre kelingär som var lättfrusna av sig bar den ofta året runt, vilket inte är så konstigt för den som provat på att bo i en dragig timmerstuga utan centralvärme. Det ska också påpekas att skinn- och pälskläder av framförallt får har haft en stor betydelse bland allmogen i hela landet, även så långt söderut som i Skåne.

 Tvärtemot den praktiska och förr relativt billiga kasundjen som bars av alla kullor och kelingär var blåtrajan ett högtidsplagg som långt ifrån alla ägde i den förr så fattiga socknen (idag är det snarare tvärtom, då en nytillverkad kasung måste specialbeställas till ett femsiffrigt belopp). Den enklare wajttrajan i samma snitt men av vit vadmal var i så fall vanligare, i vilket fall som helst var det ibland nödvändigt att täcka kasundjen med någon av ylletröjorna för att skydda det känsliga skinnplagget mot fukt. Wajt- och blåtrajorna återspeglar barockmodet kring 1600-talets mitt, vilket avslöjas av deras smala midja och långa skört. Den här blåtrajan är sydd av ett kypertvävt och kraftigt valkat ylletyg av klädeskaraktär (med en mycket fin lyster i Meltonullen) och är fodrad med halvgrov, oblekt linnelärft. Plagget knäpps vid midjan med två par häktor av mässingstråd. I grannsocknen Mora med omnejd bars/bärs f.ö. en mycket snarlik högtidströja, fast sydd av klargrönt kläde och därmed känd som gröntröja.    

 Till den gamla vinterdräkten hörde annars också en pälskjol av getskinn (nidåkasung) med påsytt liv av sämskskinn (stjinnböd) och skinnförkläde (stjimpa) med klädeslist och mässingsbeslag nedtill. Tvåändsstickade yllevantar (wättar) och olika former av sjaletter (t.ex. en köpt mönstrad yllesjalett med frans kallad rysslandstrasa) kompletterade vinterskruden. En annan tjusig men növändig vinteraccesoar var wessl eller ånndstifelldn, en fårskinnsfäll överklädd med mönstervävt ylletyg som dels användes som täcke i släden, dels som sittunderlag på de iskalla kyrkbänkarna. Dessa uppräknade plagg är tyvärr numera extremt ovanliga.  

 

 Fr.v: Håman Anna Hansdotter i blåtraja och kasung (Slättberg, Orsa 1892). Mickols Anna och Grå Kerstin Ersdotter i kasung (Viborg, Orsa, 1910).  (Orsa bildarkiv)

 

 

English: Traditional Orsa blåtraja (”Blue-jacket”) and kasung (sheep-skin jacket)

 My latest work featured here is a so called blåtraja, literally meaning “Blue-jacket”, for my sister’s Orsa garb. It was given to her as a Christmas gift and is hand-sewn from medium-weight woolen twill similar in quality to English broadcloth (the Melton-wool provides a beautiful luster to the fabric) and lined with unbleached, tabby-woven linen. Two pairs of brass hooks and eyes close the garment at the waist. By tradition, the blåtraja used to belong to the Orsa woman’s finer apparel and was reserved for festive occasion, provided that she could afford the garment at all. The less exclusive wajttraja (”white-jacket”) of domestic vadmal-fabric was more commonly seen. Both types of jacket can be worn on their own or over the traditional kasung or sheep-skin jacket, as seen here.

 The kasung, once a vital necessity to cope with the long and harsh Dalecarlian winters, is nowadays quite a rare and exclusive part of the traditional Orsa garb. Brand new kasungs are rarely made nowadays, and if they are they’re exceedingly expensive, so the garment in the photos is an old one and dates from the late 19^th century or early 20^th century. In the past, such garments of fur and leather were typically made by tailors from the Western Dalecarlian parish of Malung who were specially trained and adept in working with those materials.    

Spiris Jon Ersson med hustrun Ryttar Anna Andersdotter i kasung och blåtraja, (Lindorna, Orsa, 1946).  (Orsa bildarkiv)

 The style and cut of the narrow-waisted blå- and wajttraja, as well as the kasung can be traced back to the mid 17^th century Baroque fashion. A very similar version of the jacket, although made of green broadcloth, is used in the adjacent parish of Mora where it is known as Gröntröja (“Green-jacket”).

Skolklass från Torrvål i Orsa på 1890-talet. Alla kullorna bär kasung. School-children from the village of Torrvål, Orsa in the 1890s.  All the girls are wearing the kasung (Orsa bildarkiv)

God Jul!

Jag får passa på att önska alla mina tappra besökare en god julhelg! Här nedan följer psalmen Nu tändas tusen juleljus på orsamål/ossmål, vilket jag inte kan låta bli trots den ”hedning” man är:

1. Nu brinn e tusn julgrånsljos,
mes ä sö märkt ö köllt.
Fro imblåm lisa stjånnor nid
ä glimer everöllt.

2. Nu är däm öllo fok i kweld
fro nord ö nidi sud
att fedd i Ärrn Jesus Krist
orn Frelser, orn Gud.

3. Du stjånna uvå Betlem,
nu latt dett klara ljos
fo fi wöss in mi up ö frid
I weru em ö fjos.

4. I werö järta sö i tomt
kum du mi wärmån in.
Lis upp sö ä bi mer eld ljomt
i järta ö i sinn.

(Sigurd Mårsén 2004)

Julotta (1908) av Anders Zorn.

 

Slänger också in en länk där Jeanette Köhn framför Bereden väg för Herran enligt den folkliga koralvarianten från Boda socken, Dalarna:

 

”Chaucer-kjortel” från sent 1300-tal/ tidigt 1400-tal efter Herjolfsnes 63 & 64

Av alla de kjortlar som grävdes fram på den gamla nordiska kyrkogården i Herjolfsnes (nuv. Ikigaat) på Grönland torde de rockliknande plaggen som tilldelades nummren 63 och 64 vara de mest imponerande. Intressant nog påminner de starkt om de ganska vida och veckade kjortlar som avbildas från och med 1300-talets sista decennier. Ett exempel är Thomas Occleves porträtt av Geoffrey Chaucer från hans De Regimine Principum från 1412 (12 år efter författarkollegans död).

 Dessa kjortlar med sina fylliga ärmar och kragar ansluter i viss mån till den tidens exklusiva houppelander, och kanske ska ses som en reaktion – antites om man så vill – på det föregående halvseklets fixering vid tajta cotehardier och doubleter. Snarlika kjortlar finns annars faktiskt avbildade i några enstaka exempel redan under 1300-talets början, så vi kanske i själva verket har att göra med ett senmedeltida retromode?     

 

Jag har länge funderat på att sy en kjortel av detta eleganta snitt, och när Albrechts Bössor för andra året i rad hade vänligheten att bjuda till Staffanfest fick jag en anledning att göra sak av planerna. Kjorteln är sydd av ett ganska stadigt och hårt valkat kypertvävt ylle av klädeskaraktär, beställt från Medeltidsmode. Bortsett från tygkvaliteten och till viss del ärmarnas tillskärning följer måtten och snittet H63 skapligt nära. 

 

Även om plagget är mycket rymligt och med en mäktig nederfåll på 3 m lyckades jag få ner tygåtgången till 2,3 m på ett 150 cm brett tyg. Kjorteln knäpps framtill med 19 tygknappar, varav tre sitter ett tjugotal centimeter från nederfållen i likhet med originalen. Kragen och framstyckena är fodrade med oblekt linnelärft. Struthättan i svartblått tyg av samma kvalitet är också ny, och bärs här på bilden som en käck turban eller mössa så som är vanligt förekommande i dåtida avbildningar, Chaucerporträttet inräknat.       

Ja, som ni ser har kung Bore slagit till ordentligt i Värmland

 

English: Late 14th Century/ early 15th century ”Chaucer-style coat” based on Herjolfsnes 63 & 64

The much-ravaged Herjolfsnes #63 in present condition

 Of all the coats and kirtles excavated at the site of the Norse graveyard at Herjolfsnes (present day Ikigaat) on Greenland the most impressive ought to be the frock-coat-like garments labelled 63 and 64. Interestingly enough, they strongly resemble the quite full and pleated coats depicted in artwork of the last decades of the 14^th century. One example is the portrait of Geoffrey Chaucer found in De Regimine Principum by Thomas Occleve from 1412, finished a mere 12 years after the death of his fellow author-colleague.   

 

These coats with their full sleeves and collars is partially in line with the exclusive Houppelande-fashion of the time, and might be seen as a reaction – or antithesis if you like – to the obsession with tight-fitted cotehardies and doublets during the preceding five decades. However, similar coats are in fact already evident in a few odd illustrations from the early 1300s, so perhaps we are actually dealing with a late-medieval retro fashion?

 

I’ve been thinking of making one of these elegant garments for a while, so when the Swedish late 14th century re-enactment group Albrechts Bössor invited me over for their annual feast of St Stefanus I was given an incentive to finally put my plans into action. The coat is made of quite a heavy and fulled woollen twill of broad-cloth quality. Notwithstanding the quality of the cloth and to some extent the cut of the sleeves, the measurements and general design follow the extant H63 fairly close.      

 

Although the garment is very full and sports an impressive bottom hem of no less than 3 m (10 ft) I managed to keep the yardage within 2,3 m (7,5 ft) fabric 150 cm (5 ft wide). The coat is closed at the front with 19 cloth buttons, three of which are placed some ten inches above the bottom hem. The collar and front pieces are lined with unbleached, tabby linen. The blackish-blue liripiped hood of the same fabric-quality was also made for the occasion, and is arranged as a pert little turban-like cap as frequently seen in period art, including the aforementioned Chaucer-portrait.    

(from left) Geoffrey Chaucer from De Regimine Principum by Thomas Occleve (1412), similar coats from a late 14th century manuscript of the Tacuinum Sanitatis and a detail from Marriage at Cana by Giusto de’ Menabuoi (1378).

Skotsk ylleskjorta från Arnish Moor

Gåtan kring det mystiska plagget är löst.

 Att Skottland och Irland kan ståta med ett antal unika mossfynd från sent 1600-tal och tidigt 1700-tal tycks ha undgått de flesta. Själv fick jag upp ögonen för dessa fynd först för något år sedan då Kass McGann på Reconstructing History började ge ut mönster baserade på de bevarade dräkterna. Kvarlevorna och kläderna efter en ung, mördad man hittades 1964 vid torvbrytning vid Arnish Moor på ön Lewis i Yttre Hebriderna, Skottland. Fyndet, som har daterats till sent 1600-tal/ tidigt 1700-tal, bestod av sydda strumpor/hosor, två ylleskjortor, en jacka och en stickad basker. Förutom de nötta och lappade plaggen hade mannen en hornkam, sked, gåspennor och ett oidentifierat mönstervävt tygstycke. Mer information om fyndet finns att läsa som Pdf här.  

 

Det är den yttre av de två ylleskjortorna som jag här har rekonstruerat med hjälp av handelsgillets tunna yllekypert. Även om originalet inte uppvisar några spår av foder har jag fodrat det med tunnt och mjukt linne från Medeltidsmode för att ge något mer stadga år det tunna yttertyget. Det knälånga plagget tycks representera ett lokalt skotskt-hebridiskt dräktskick, eftersom liknande skjortor verkar vara okända från övriga Europa. Skriftliga uppgifter från 1700-talets Skottland antyder i alla fall att de kan ha varit vanligt förekomande i Högländerna.

 

Skjortan knäpps med elva tygknappar framtill och tre knappar i vardera ärmslut. Även om plagget känns något åtstramande och obehagligt vid halsringningen (som borde ha flyttats fram något) är jag skapligt nöjd med passformen. Måtten är anpassade efter mig och mönstret ritade jag upp efter pdf-dokumentet, men annars finns som sagt mönster till hela dräkten att köpa från Reconstructing History.

För övrigt kan nämnas att plagget är sytt med tvåtrådig medelgrov lintråd 35/2 (efterstygn) och tygåtgången blev ganska exakt 1,5 x 1,5 m med minimalt med spill.

English: Scottish woollen shirt from Arnish Moor

 The riddle of the mysterious garment is solved.

 The fact that Scotland and Ireland can boast a number of exclusive bog finds from the late 17^th and early 18^th centuries has probably escaped most people’s attention. They certainly remained unknown to me until about year ago, when Kass McGann at Reconstructing History launched a new series of patterns based on the preserved garbs from the pete bogs of Ireland and Scotland. The remains and clothing of a young, murdered man was found in 1964 at Arnish Moor on the isle of Lewis in the Outer Hebrides, Scotland. The find, which has been dated to the late 1600s or early 1700s, consisted of a pair of sewn socks/hosen, two woollen shirts or smocks, a jacket and a knitted bonnet. Apart from the tattered and much-mended attire, the body was found with a horn comb, a spoon, quills and an unidentified piece of pattern-woven cloth. More information on the find can be found in this pdf-file.   

 It is the outer one of the two woollen shirts or smocks that I have reconstructed here from a light woollen twill. Although the extant original didn’t show any signs of lining, I chose to line the garment with a light, soft linen fabric to add some strength to the thin outer cloth. The knee-length garment appears to represent a local Scottish-Hebridean fashion, as similar shirts or smocks are apparently unknown from the rest of Europe. Written sources from 18^th century Scotland suggest that such shirts were common in the Scottish Highlands at the time.   

 The shirt is closed with eleven cloth-buttons at the front and three buttons at each cuff. While the garment feels a bit tight and uncomfortable at the front neckline (which I should have placed slightly more to the front) I am fairly satisfied with the fit. The measurements were adapted to fit mine, and I drew up the pattern after the outline featured in the document, but otherwise patterns for the entire garb can be purchased from Reconstructing History.     

Additionally, I could mention that the garment was sewn with a medium-light two-plied linen thread 35/2 (backstitches) and the yardage requirements were pretty exactly 1.5 x 1.5 m (60” x 60“) with minimal wastage.

Nytt plagg – men vilket?

Vad kan det här vara för något spännande då? Någon tapper själ som ids gissa vad som döljer sig i denna mystiska skapelse av tunn yllekypert och linne? Svaret får ni i morrn eller i övermorgon.

Valley of Flowers

Det är inte ofta det händer, men kanske en gång vartannat år snubblar man över en filmupplevelse som är såpass utöver det vanliga att jag känner att jag måste dela med mig av den. Därför tänkte jag ta mig fräckheten att utnyttja utrymmet på min dräkt- och hantverksblogg till att skriva några rader om Valley of Flowers, en indisk-fransk-japansk samproduktion från 2006. För regin står indiske Pan Nalin.

Det är 1850-tal och plundrande rövarband driver omkring i den diffusa gränsregionen mellan Indien och Tibet och gör livet osäkert för de handelskaravaner som vågat sig in på sidenvägens sydliga rutter. Ett av dessa fredlösa banditgäng leds av Jalan, porträtterad av indiske Milind Soman – för den svenska publiken annars bekant som Saladin från Arn-filmerna. Det är ett sammansvetsat brödraskap av på ytan råbarkade sällar från regionens alla etniska grupper, tandlösa och härdade män i trådslitna kläder och anleten lika vindpinade som det karga himalayanska landskap som utgör deras hem. Hårda män med stenhårda namn som Hak-Chi. De lever till synes gott på sin suspekta verksamhet till den dag då de strax efter en lyckad karavanräd får sällskap av den vackra och mystiska Ushna, spelad av undersköna fransk-kinesiska Mylène Jampanoï. Det dröjer inte länge förrän hon väcker Jalans amorösa uppmärksamhet, vilket hotar att rubba balansen i gruppen då en invecklad svartsjukesituation snart uppstår. Samtidigt som det plundrande sällskapet prövas av inre slitningar lurar en yttre fara i form av den gåtfulle Yeti (Naseruddin Shah), en prisjägare/trollkarl som sin svaghet för rusdrycker till trots hänger Jalans rövarband i hasorna. Filmens sista tredjedel utspelar sig överraskande nog i vår egen tids Japan – hur denna plot twist kommer sig får ni se själva.

 Saladin i Tibet? Nej, Jalan, utmärkt spelad av Milind Soman

Filmen är rent ut sagt jäkligt snyggt filmad med hisnande naturvyer som varvas med skickligt gjorda actionscener där man nästan kan ta på dammet från hästhovar, känna den stickande svartkrutsröken och det andra som hör genren till. Att den är på snudden av mastodontformat märks inte; det är ingen risk att bli uttråkad om man säger så. Hur historiskt trovärdig rekvisitan är kan jag i ärlighetens namn inte svara på, men den känns genomgående äkta och duger åtminstone hos mig för att väcka känslan av att befinna sig i 1800-talets Himalaya till liv. Det är i vilket fall som helst inget vräkigt Hollywoodstuk med plastsvärd och halvtaskig CGI à la Scorpion King, var så säkra. Till och från bjuds tittarna på en färgsprakande dräkt- och konstkavalkad där den tibetanska högplatåns fascinerande kulturuttringar sveper förbi i form av glänsande sidendräkter, glimmande klosterskatter och intrikata håruppsättningar (japp!). Men den historiska bakgrunden till trots är Valley of Flowers ingen naturrealistisk film, tvärtom är de magiska och övernaturliga inslagen av central betydelse för handlingen. Detta skildras dock på ett mer subtilt sätt med finess och framstår som en självklarhet för de inblandande karaktärerna – begreppet magisk realism känns som en passande beskrivning. Det går dock knappast att beskylla filmen för att vältra sig i billiga schabloner kring orientalisk andlighet och mysticism, även om en ytlig snabbspolning av berättelsen skulle kunna antyda det. 

Mylène Jampanoïs medverkan är bara den ett skäl att se filmen 

 Även om många recensenter och tittare gärna har betonat kärlekshistorien kan jag inte påstå att Valley of Flowers fungerar som ett slags romantiskt kostymdrama, snarare skulle jag vilja framhålla det mystiska och transcendentala som huvudmotiv. Jag gör inga anspråk på att vara någon inbiten cineast eller särskilt bevandrad inom filmteori, så vidare diskussioner om genretillhörighet, budskap och djupare mening lämnar jag därhän. Jag kan bara konstatera att filmen är ett 2,5 timmars konstverk som du helt enkelt inte bör missa.   

1300-talskjortel efter Herjolfsnes no 41

Mitt senaste tillskott till medeltidsgarderoben består av en krappröd kjortel baserad på en av de grönländska fynden från Herjolfsnes (nuv. Ikigaat), kjortel no 41, ett rätt så maffigt plagg som jag arbetat med till och från sedan i våras. Denna rymliga kjortel med drag av det rådande modet under 1300-talets mitt har ibland tolkats som en kvinnokjortel eller cotehardie, vilket dock får sägas vara uteslutet då plagget hittades tillsammans med en manskropp. Annars utmärks ju Herjolfsneskjortlarna av att de närmast representerar ett slags unisex-mode, där mans- och kvinnokjortlar har konstruerats utifrån samma grundmönster av rektanglar och en mängd kilar.

 

Materialet är ett krapprött, ganska mjukt och valkat ylletyg. Originalet från Herjolfsnes var dock sytt i ett hemvävt, rustikt vadmalstyg i fyrskaftskypert – av allt att döma svartfärgad med garvsyra. Originalet är också dekorerat med efterstygn längst med kilsömmarna i midjan, vid ärmsprunden och längst ner runt fållen. De tio kilarna gör att plagget har en mycket stor vidd, strax över fyra meter längs nederkanten (som jag lämnade ofållad). Ärmarna har i enlighet med 1300-talets fixering vid knappar försetts med 15 sydda tygknappar vardera. Originalknapparna uppges bestå av ihoplimmade tygtussar, själv har jag dock använt mig av en mindre krånglig metod som beskrivs här.    

 

Till kjorteln sydde jag också en struthätta i grovt svart kläde som blivit över sedan jag gjorde min Bockstenshätta. Den är baserad på Herjolfsnes no 78 och 80 och ansluter till modet under 1300-talets andra hälft med sitt korta dok och långa strut. Totalt hittades ett tiotal hättor av den här typen i Herjolfsnes (de flesta utan strut), och liknande hättor har också grävts fram i London.

 

Till dräkten bär jag också mitt nya bälte som Frej har haft vänligheten att knåpa ihop åt mig då jag själv fegade ur inför nitningen. Lädret är svartfärgat genom järnoxidering, och ströningarna liksom söljan (som införskaffats hos Handelsgillet) är av gjuten mässing. Söljblecket av mässingsplåt med sitt snitsiga korsmönster har Frej själv tillverkat utifrån ett medeltida fynd från Eketorp på Öland.

 

English: 14^th century coat based on Herjolfsnes no 41

The latest addition to my 14^th century wardrobe constitutes of a madder-red coat based on one of the finds from Greenlandic Herjolfsnes (present day Ikigaat), coat no 41. It’s a fairly capacious garment that I’ve been working on off and on since early spring this year. This full and voluminous coat, related to mid 14^th century fashion, has sometimes been interpreted as a woman’s kyrtle or cotehardie, although that’s more or less out of the question as the garment was found with a male skeleton. Nevertheless the Herjolfsnes coats are characterized by the fact that they represent an almost unisex fashion where male coats as well as women’s kirtles has been constructed out of the same basic pattern of rectangles and a multitude of gores.   

 

The material is a madder-coloured, somewhat soft and fulled woollen fabric. The Herjolfsnes original was however cut from a coarse, domestic vadmal-fabric in four-shafted twill and apparently dyed black with tannin. The preserved garment also sports decorative seams of backstitches along the side gores, sleeve-slits and bottom hem. The ten gores give the garment a very full width at the bottom (which I left with a raw edge), slightly more than 4 m or 13 ft. In accordance with 14^th century obsession with buttons, the sleeves are fitted with 15 cloth buttons each. Whereas the original buttons are supposed to be made from glued wads of cloth, I made use of a simpler method described here.

 

Together with the coat I also made a hood of coarse black broadcloth, based on Herjolfsnes no 78 and 80. It adheres to mid-late 14^th century fashion with its short shoulder-piece and long liripipe, in total some ten hoods of this type were found at Herjolfsnes and similar ones are known from excavations in London.

 

I’m also proud to introduce my new belt, which fellow handicrafts-wizard Frej was kind enough to assemble when I chickened out at the prospect of riveting. The leather is dyed black through means of iron oxidation, and the fittings and buckle (which I bought) is cast brass. The buckle-plaque of brass sheet with its neat, punched cross-pattern is made by Frej himself based on a medieval find from Eketorp, Öland, Sweden. Frej’s blog is so far available in Swedish only, but I would still highly recommend having a look at the superb artwork featured there.     

Knäbyxor av vadmal – Wemålsbrakkur

Nu när hösten slagit till med råge och vintern väntar bakom knutarna kan det vara dags att fixa sig ett par rejäla vinterbyxor. Till den gamla orsadräkten användes åtminstone tre par knäbyxor – ett par av sämskat skinn, ett par av linne samt ett par av naturvit vadmal. De senare, wemålsbrakkur på Orsamål, användes under vinterhalvåret både till vardags och högtid. Vilket oftast är fallet användes motsvarande byxor i resten av Ovansiljans socknar. Av någon för mig outgrundlig anledning har man dock skippat både vadmals- och linnebyxorna i Orsa, och endast behållt skinnbyxorna som nu bärs året runt. I Mora gäller det omvända – där har enbart de vita vadmalsbyxorna kommit att ingå i den moderna mansdräkten. Eftersom jag strävar efter en så komplett ”Orsagarderob” som möjligt kunde jag dock naturligtvis inte låta bli att sy ett par vadmalsbyxor – skinnbyxorna och linnebyxorna kommer att sys senare.

 

Knäbyxor som dessa av jämförelsevis snäv modell började användas i det sena barockmodet under 1600-talets sista decennier, då de ersatte de mer pösiga knäbyxorna som använts innan. I modedräkten knäpptes byxorna antingen med gylf eller lucka, den senare kom kring år 1700 och ingår numera i de allra flesta andra folkdräkter. Därför är det mycket intressant att Orsabyxorna sluts med ett enkelt sprund på vänster sida, ett besynnerligt drag som jag endast känner till från Ovansiljansbygden. Orsabyxorna saknar också fickor, till skillnad från luckbyxor. 

 

I Orsa var knäbyxor (knibrakkur) allenarådande fram till 1870-talet, då de började få konkurans från moderna långbyxor som hörde till ”slimskläderna”. När det gamla dräktskicket sålunda började blandas upp med ”slims” under 1800-talets sista decennier var knäbyxorna ofta de första som åkte, men trots det behöll många äldre män knäbyxorna långt in på 1920- och 30-talet.

 

Mina wemålsbrackur är sydda av samma sorts vita ylle/vadmal som livstycket, liksom med samma typ av tråd och stygn (efterstygn, 20/3). Livgjorden, som är fodrad med oblekt linnelärft, knäpps framtill med två mönstrade mässingknappar och regleras baktill med en rem av getskinn. Sprundet längst ner på benet sluts med tre par häktor av grov mässingstråd. Av alla plagg jag hittils sytt har byxorna varit knepigast att anpassa till mina mått – ursprungsmönstret (som måste ha gjorts efter en slank person på 1,85) var helt oanvändbart till mina korta, kraftiga Neanderthalarben, och jag var tvungen att göra två provtoiler innan jag fick till en någorlunda acceptabel passform. De maskinstickade strumporna som bärs till byxorna kommer att ersättas någon gång framöver av tvåändsstickade strumpor av gammal modell.

 

In English: Orsa Breeches

A pair of traditional Breeches or wemålsbrakkur for my Orsa garb, made from the same kind of heavy wool fabric as the waistcoat. Originally, three kinds of breeches were used in Orsa and the adjacent parishes, made from chamois leather, linen and wool (domestic, home woven vadmal) respectively. Nowadays, only the ones made from chamois leather are worn as a part of the contemporary Orsa male’s garb, but as I’m attempting to get as complete a “wardrobe” as possible, I obviously couldn’t resist making a pair out of wool before moving on to the two other types of breeches. The warm wemålsbrakkur of heavy, felted wool were mainly worn during the winter half-year.   

 

Although they reflect late Baroque-fashion of the late 17^th century/early 18^th century, the Orsa breeches are fitted with a slit at the left-hand side rather than the fly or the fall-front flap seen on fashionable breeches of the time. This is a peculiar feature that I’ve only seen so far in breeches from the Ovansiljan-region. The waistband, which is lined with unbleached linen, is closed at the front-side-slit with two brass buttons and adjusted at the back-slit with a leather cord of soft goat-skin. The slits at the knees are closed with three pairs of brass eyes and hooks. Breeches ruled supreme in Orsa up until the 1870’s, when some men started to wear fashionable trousers, and during the following decades which saw the gradual adoption of “slims” or city-clothes as everyday-wear, breeches were often the first traditional garments to go. Still though, quite a few elderly men held on to their breeches well into the 1920’s and 30’s.        

 

Of all the garments I’ve made up till now, the breeches have been by far the most challenging and tricky to adapt to my measurements, as the original pattern (apparently made for a skinny +6 ft guy) soon showed to be inapplicable for my short, sturdy, Neanderthal-like thighs. In the end, I had to make two mock-up toiles before attaining a somewhat acceptable fit. The machine-knitted socks seen in the photos will eventually be replaced by traditional, two-end knitted ones.   

Detail of knee-slit with brass hooks and eyes

Gamla foton som visar wemålsbrakkur. Fr.v. Styfvers Erik Andersson, ateljébild från 1890, talet; orsakarl med kälke fotograferad av Karl Lärka år 1922; ateljébild från 1860-talet av C.E. Källström (Orsa bildarkiv).

Compilation of old photos showing the wemålsbrakkur (Orsa Bildarkiv).