Valley of Flowers

Det är inte ofta det händer, men kanske en gång vartannat år snubblar man över en filmupplevelse som är såpass utöver det vanliga att jag känner att jag måste dela med mig av den. Därför tänkte jag ta mig fräckheten att utnyttja utrymmet på min dräkt- och hantverksblogg till att skriva några rader om Valley of Flowers, en indisk-fransk-japansk samproduktion från 2006. För regin står indiske Pan Nalin.

Det är 1850-tal och plundrande rövarband driver omkring i den diffusa gränsregionen mellan Indien och Tibet och gör livet osäkert för de handelskaravaner som vågat sig in på sidenvägens sydliga rutter. Ett av dessa fredlösa banditgäng leds av Jalan, porträtterad av indiske Milind Soman – för den svenska publiken annars bekant som Saladin från Arn-filmerna. Det är ett sammansvetsat brödraskap av på ytan råbarkade sällar från regionens alla etniska grupper, tandlösa och härdade män i trådslitna kläder och anleten lika vindpinade som det karga himalayanska landskap som utgör deras hem. Hårda män med stenhårda namn som Hak-Chi. De lever till synes gott på sin suspekta verksamhet till den dag då de strax efter en lyckad karavanräd får sällskap av den vackra och mystiska Ushna, spelad av undersköna fransk-kinesiska Mylène Jampanoï. Det dröjer inte länge förrän hon väcker Jalans amorösa uppmärksamhet, vilket hotar att rubba balansen i gruppen då en invecklad svartsjukesituation snart uppstår. Samtidigt som det plundrande sällskapet prövas av inre slitningar lurar en yttre fara i form av den gåtfulle Yeti (Naseruddin Shah), en prisjägare/trollkarl som sin svaghet för rusdrycker till trots hänger Jalans rövarband i hasorna. Filmens sista tredjedel utspelar sig överraskande nog i vår egen tids Japan – hur denna plot twist kommer sig får ni se själva.

 Saladin i Tibet? Nej, Jalan, utmärkt spelad av Milind Soman

Filmen är rent ut sagt jäkligt snyggt filmad med hisnande naturvyer som varvas med skickligt gjorda actionscener där man nästan kan ta på dammet från hästhovar, känna den stickande svartkrutsröken och det andra som hör genren till. Att den är på snudden av mastodontformat märks inte; det är ingen risk att bli uttråkad om man säger så. Hur historiskt trovärdig rekvisitan är kan jag i ärlighetens namn inte svara på, men den känns genomgående äkta och duger åtminstone hos mig för att väcka känslan av att befinna sig i 1800-talets Himalaya till liv. Det är i vilket fall som helst inget vräkigt Hollywoodstuk med plastsvärd och halvtaskig CGI à la Scorpion King, var så säkra. Till och från bjuds tittarna på en färgsprakande dräkt- och konstkavalkad där den tibetanska högplatåns fascinerande kulturuttringar sveper förbi i form av glänsande sidendräkter, glimmande klosterskatter och intrikata håruppsättningar (japp!). Men den historiska bakgrunden till trots är Valley of Flowers ingen naturrealistisk film, tvärtom är de magiska och övernaturliga inslagen av central betydelse för handlingen. Detta skildras dock på ett mer subtilt sätt med finess och framstår som en självklarhet för de inblandande karaktärerna – begreppet magisk realism känns som en passande beskrivning. Det går dock knappast att beskylla filmen för att vältra sig i billiga schabloner kring orientalisk andlighet och mysticism, även om en ytlig snabbspolning av berättelsen skulle kunna antyda det. 

Mylène Jampanoïs medverkan är bara den ett skäl att se filmen 

 Även om många recensenter och tittare gärna har betonat kärlekshistorien kan jag inte påstå att Valley of Flowers fungerar som ett slags romantiskt kostymdrama, snarare skulle jag vilja framhålla det mystiska och transcendentala som huvudmotiv. Jag gör inga anspråk på att vara någon inbiten cineast eller särskilt bevandrad inom filmteori, så vidare diskussioner om genretillhörighet, budskap och djupare mening lämnar jag därhän. Jag kan bara konstatera att filmen är ett 2,5 timmars konstverk som du helt enkelt inte bör missa.   

1300-talskjortel efter Herjolfsnes no 41

Mitt senaste tillskott till medeltidsgarderoben består av en krappröd kjortel baserad på en av de grönländska fynden från Herjolfsnes (nuv. Ikigaat), kjortel no 41, ett rätt så maffigt plagg som jag arbetat med till och från sedan i våras. Denna rymliga kjortel med drag av det rådande modet under 1300-talets mitt har ibland tolkats som en kvinnokjortel eller cotehardie, vilket dock får sägas vara uteslutet då plagget hittades tillsammans med en manskropp. Annars utmärks ju Herjolfsneskjortlarna av att de närmast representerar ett slags unisex-mode, där mans- och kvinnokjortlar har konstruerats utifrån samma grundmönster av rektanglar och en mängd kilar.

 

Materialet är ett krapprött, ganska mjukt och valkat ylletyg. Originalet från Herjolfsnes var dock sytt i ett hemvävt, rustikt vadmalstyg i fyrskaftskypert – av allt att döma svartfärgad med garvsyra. Originalet är också dekorerat med efterstygn längst med kilsömmarna i midjan, vid ärmsprunden och längst ner runt fållen. De tio kilarna gör att plagget har en mycket stor vidd, strax över fyra meter längs nederkanten (som jag lämnade ofållad). Ärmarna har i enlighet med 1300-talets fixering vid knappar försetts med 15 sydda tygknappar vardera. Originalknapparna uppges bestå av ihoplimmade tygtussar, själv har jag dock använt mig av en mindre krånglig metod som beskrivs här.    

 

Till kjorteln sydde jag också en struthätta i grovt svart kläde som blivit över sedan jag gjorde min Bockstenshätta. Den är baserad på Herjolfsnes no 78 och 80 och ansluter till modet under 1300-talets andra hälft med sitt korta dok och långa strut. Totalt hittades ett tiotal hättor av den här typen i Herjolfsnes (de flesta utan strut), och liknande hättor har också grävts fram i London.

 

Till dräkten bär jag också mitt nya bälte som Frej har haft vänligheten att knåpa ihop åt mig då jag själv fegade ur inför nitningen. Lädret är svartfärgat genom järnoxidering, och ströningarna liksom söljan (som införskaffats hos Handelsgillet) är av gjuten mässing. Söljblecket av mässingsplåt med sitt snitsiga korsmönster har Frej själv tillverkat utifrån ett medeltida fynd från Eketorp på Öland.

 

English: 14^th century coat based on Herjolfsnes no 41

The latest addition to my 14^th century wardrobe constitutes of a madder-red coat based on one of the finds from Greenlandic Herjolfsnes (present day Ikigaat), coat no 41. It’s a fairly capacious garment that I’ve been working on off and on since early spring this year. This full and voluminous coat, related to mid 14^th century fashion, has sometimes been interpreted as a woman’s kyrtle or cotehardie, although that’s more or less out of the question as the garment was found with a male skeleton. Nevertheless the Herjolfsnes coats are characterized by the fact that they represent an almost unisex fashion where male coats as well as women’s kirtles has been constructed out of the same basic pattern of rectangles and a multitude of gores.   

 

The material is a madder-coloured, somewhat soft and fulled woollen fabric. The Herjolfsnes original was however cut from a coarse, domestic vadmal-fabric in four-shafted twill and apparently dyed black with tannin. The preserved garment also sports decorative seams of backstitches along the side gores, sleeve-slits and bottom hem. The ten gores give the garment a very full width at the bottom (which I left with a raw edge), slightly more than 4 m or 13 ft. In accordance with 14^th century obsession with buttons, the sleeves are fitted with 15 cloth buttons each. Whereas the original buttons are supposed to be made from glued wads of cloth, I made use of a simpler method described here.

 

Together with the coat I also made a hood of coarse black broadcloth, based on Herjolfsnes no 78 and 80. It adheres to mid-late 14^th century fashion with its short shoulder-piece and long liripipe, in total some ten hoods of this type were found at Herjolfsnes and similar ones are known from excavations in London.

 

I’m also proud to introduce my new belt, which fellow handicrafts-wizard Frej was kind enough to assemble when I chickened out at the prospect of riveting. The leather is dyed black through means of iron oxidation, and the fittings and buckle (which I bought) is cast brass. The buckle-plaque of brass sheet with its neat, punched cross-pattern is made by Frej himself based on a medieval find from Eketorp, Öland, Sweden. Frej’s blog is so far available in Swedish only, but I would still highly recommend having a look at the superb artwork featured there.     

Knäbyxor av vadmal – Wemålsbrakkur

Nu när hösten slagit till med råge och vintern väntar bakom knutarna kan det vara dags att fixa sig ett par rejäla vinterbyxor. Till den gamla orsadräkten användes åtminstone tre par knäbyxor – ett par av sämskat skinn, ett par av linne samt ett par av naturvit vadmal. De senare, wemålsbrakkur på Orsamål, användes under vinterhalvåret både till vardags och högtid. Vilket oftast är fallet användes motsvarande byxor i resten av Ovansiljans socknar. Av någon för mig outgrundlig anledning har man dock skippat både vadmals- och linnebyxorna i Orsa, och endast behållt skinnbyxorna som nu bärs året runt. I Mora gäller det omvända – där har enbart de vita vadmalsbyxorna kommit att ingå i den moderna mansdräkten. Eftersom jag strävar efter en så komplett ”Orsagarderob” som möjligt kunde jag dock naturligtvis inte låta bli att sy ett par vadmalsbyxor – skinnbyxorna och linnebyxorna kommer att sys senare.

 

Knäbyxor som dessa av jämförelsevis snäv modell började användas i det sena barockmodet under 1600-talets sista decennier, då de ersatte de mer pösiga knäbyxorna som använts innan. I modedräkten knäpptes byxorna antingen med gylf eller lucka, den senare kom kring år 1700 och ingår numera i de allra flesta andra folkdräkter. Därför är det mycket intressant att Orsabyxorna sluts med ett enkelt sprund på vänster sida, ett besynnerligt drag som jag endast känner till från Ovansiljansbygden. Orsabyxorna saknar också fickor, till skillnad från luckbyxor. 

 

I Orsa var knäbyxor (knibrakkur) allenarådande fram till 1870-talet, då de började få konkurans från moderna långbyxor som hörde till ”slimskläderna”. När det gamla dräktskicket sålunda började blandas upp med ”slims” under 1800-talets sista decennier var knäbyxorna ofta de första som åkte, men trots det behöll många äldre män knäbyxorna långt in på 1920- och 30-talet.

 

Mina wemålsbrackur är sydda av samma sorts vita ylle/vadmal som livstycket, liksom med samma typ av tråd och stygn (efterstygn, 20/3). Livgjorden, som är fodrad med oblekt linnelärft, knäpps framtill med två mönstrade mässingknappar och regleras baktill med en rem av getskinn. Sprundet längst ner på benet sluts med tre par häktor av grov mässingstråd. Av alla plagg jag hittils sytt har byxorna varit knepigast att anpassa till mina mått – ursprungsmönstret (som måste ha gjorts efter en slank person på 1,85) var helt oanvändbart till mina korta, kraftiga Neanderthalarben, och jag var tvungen att göra två provtoiler innan jag fick till en någorlunda acceptabel passform. De maskinstickade strumporna som bärs till byxorna kommer att ersättas någon gång framöver av tvåändsstickade strumpor av gammal modell.

 

In English: Orsa Breeches

A pair of traditional Breeches or wemålsbrakkur for my Orsa garb, made from the same kind of heavy wool fabric as the waistcoat. Originally, three kinds of breeches were used in Orsa and the adjacent parishes, made from chamois leather, linen and wool (domestic, home woven vadmal) respectively. Nowadays, only the ones made from chamois leather are worn as a part of the contemporary Orsa male’s garb, but as I’m attempting to get as complete a “wardrobe” as possible, I obviously couldn’t resist making a pair out of wool before moving on to the two other types of breeches. The warm wemålsbrakkur of heavy, felted wool were mainly worn during the winter half-year.   

 

Although they reflect late Baroque-fashion of the late 17^th century/early 18^th century, the Orsa breeches are fitted with a slit at the left-hand side rather than the fly or the fall-front flap seen on fashionable breeches of the time. This is a peculiar feature that I’ve only seen so far in breeches from the Ovansiljan-region. The waistband, which is lined with unbleached linen, is closed at the front-side-slit with two brass buttons and adjusted at the back-slit with a leather cord of soft goat-skin. The slits at the knees are closed with three pairs of brass eyes and hooks. Breeches ruled supreme in Orsa up until the 1870’s, when some men started to wear fashionable trousers, and during the following decades which saw the gradual adoption of “slims” or city-clothes as everyday-wear, breeches were often the first traditional garments to go. Still though, quite a few elderly men held on to their breeches well into the 1920’s and 30’s.        

 

Of all the garments I’ve made up till now, the breeches have been by far the most challenging and tricky to adapt to my measurements, as the original pattern (apparently made for a skinny +6 ft guy) soon showed to be inapplicable for my short, sturdy, Neanderthal-like thighs. In the end, I had to make two mock-up toiles before attaining a somewhat acceptable fit. The machine-knitted socks seen in the photos will eventually be replaced by traditional, two-end knitted ones.   

Detail of knee-slit with brass hooks and eyes

Gamla foton som visar wemålsbrakkur. Fr.v. Styfvers Erik Andersson, ateljébild från 1890, talet; orsakarl med kälke fotograferad av Karl Lärka år 1922; ateljébild från 1860-talet av C.E. Källström (Orsa bildarkiv).

Compilation of old photos showing the wemålsbrakkur (Orsa Bildarkiv).

Livstycke till orsadräkten

Till orsadräkten hör ett antal livstycken, livstittj på orsamål. Förenklat kan man säga att skillnaden mellan livstycke och väst är att livstycket tillhör en äldre typ av ärmlöst livplagg, som i ovansiljansdräkternas fall går tillbaka till det sena barockmodet med långa skört och svängda lock. Livstyckena från Orsa tillhör de allra äldsta i Dalarna och liknar de som används i Mora och Nedersiljan (dessa är dock till skillnad från orsadräkten påverkade av det senare Rockocko- och Empire-modet).

 

Livstycket av kraftig vit vadmal (wemålslivstitj) användes mestadels till vardags och under vinterhålvåret – till högtid föredrog man vanligtvis det dyrbarare livstycket av mörkblått kläde. I nutida dräktsammanhang ser man det vita livstycket mycket sällan, det blå dominerar istället fullständigt. Eftersom jag strävar efter att få ihop en så komplett dräktgarderob som möjligt ville jag dock sy ett wemålslivstittj innan jag ger mig på det mörkblå och sätter saxen i det svindyra klädet. Eftersom riktig vadmal av den kvalitet som vävdes hemma på gårdarna förr inte längre finns att få tag på använde jag som ersättning ett kraftigt naturfärgat ylletyg. Sömmarna är gjorda med efterstygn av vaxad, kraftig tretrådig lintråd (20/3).    

 

Livstycket är fodrat med kraftig oblekt linnelärft, fickpåsarna är sydda av något tunnare linne. De svängda locken är kantade med smidigt brunt skinn. Livstycket häktas ihop med sex par hyskor och hakar av mässing. Eftersom jag är näst intill ”allergisk” mot alltför tajta kläder gjorde jag livstycket aningen större än nödvändigt – plagget ska kanske egentligen vara något snävare och en halv dm kortare – men i det stora hela är jag nöjd med passformen.   

 

Livstycket bärs i Orsa alltid över läderförklädet, stjimpan, till skillnad från i Mora där man numera bär stjimpan överst (stjimpan på bilden är antik och kommer ersättas av en nygjord längre fram). Byxorna som syn på bilden är inte riktigt färdiga men kommer att avhandlas i nästa bloggpost.  

 

In English: Orsa waistcoat

 Shown here is one of the waistcoats belonging to the traditional Orsa garb, derived from the fashionable waistcoats of mid-late 17^th century Baroque. In the past, waistcoats (livstittj) made of natural off-white heavy wool (vadmal) were part of every-day wear, especially during the cold Scandinavian winter half-year (the more expensive, fancier version of blue broadcloth will be dealt with in an upcoming post).

 

The waistcoat is hand sewn (backstitch) with a heavy, waxed linen thread (20/3) and lined with heavy, unbleached linen fabric; the pocket bags being made of a somewhat lighter linen. The pocket flaps are edged with a thin leather facing, and the garment is closed with six pairs of brass hooks and eyes. The fit is somewhat looser than necessarily, and the garment might have been made a couple of inches shorter, but on the whole I’m happy with the fit (as I’m kind of “allergic” to tight clothing). The waistcoat is always worn over the leather apron (stjimpa) in Orsa, whereas men from the neighbouring parish of Mora use to wear it the other way around. The breeches seen in the photos are not yet finished but will be featured in the next post.  

Compilation of early 20th century photos showing the vadmal waistcoat (Orsa Bildarkiv)

Dräktskjorta

Det mest grundläggande plagget i alla folkdräkter, Orsadräkten ej undantagen, är skjortan. Eftersom medeltidsmode i Staffanstorp sålde extra fint skjortlinne till 1/8 (!) av hemslöjdens pris på linne av motsvarande kvalitet passade jag på att köpa material till två långa skjortor. Det kan vara skönt att ha en reservskjorta att byta till när man firar midsommar 2-3 svettiga dagar så som seden bjuder i Dalarna…

Skjortan är av den enkla typ som av tradition används i Orsa samt i övriga Ovansiljansbygden fram till förra sekelskiftet. Den återspeglar en 1600-talsmodell med rynkade ärmar och jämförelsevis låg krage, och saknar de mer sentida skjortornas ok, sprundförslag och manschetter som kom under 1800-talet och ingår i de flesta andra dräktskjortor i landet. Ärmlinningen och halsen knäpps med mässingshäktor istället för knappar. Man kan dock idag också använda knappar eller smala, mönstervävda knytband. Före de moderna underklädernas intåg under 1800-talets lopp syddes skjortorna åtminståne knälånga med höga sprund, så att nederfållarna kunde ligga omlott under byxorna.

Nedtill är ärmen tätt rynkad med parallella rynkor mot en 15 mm bred, dubbelvikt linning. På linningen eller kvalen är smala mönstervävda bomullsband, s.k. rinntbånnd (”rynkband”) fastsydda. De är vävda på bandstol av en händig dam i Orsa. De geometriska mönstrena är typiska för Ovansiljan, och de många olika mönstersekvenserna har egna benämningar, som jag måste erkänna att jag inte är särskilt insatt i. Nedtill visas olika exempel på rinntbånnd, inklusive äldre original från vår gård i Hansjö, Orsa.

Kan tilläggas att i det rikare Nedersiljan (Leksand, Rättvik m.fl. socknar) kunde man ståta med mönstrade kvalar som var/är 4-5 gånger så breda. Mansskjortorna från Orsa med omnejd har alltid blåmönstrade band, kvinnornas överdelar kan också ha blå rinntbånnd men rött är idag vanligast, vilket kan ses på min systers överdel av bomull (ej tillverkad av mig!). Förutom rinntbånnd kunde skjortorna förr smyckas med rika broderier vid ärmslutet och axeln, vilket var särskilt vanligt på bråjgumsstjortan/brudgumsskjortan. Vardags- och arbetsskjortorna å andra sidan saknade rinntbånnd och krage och var tillverkade av grövre, oblekt, kypertvävt linne, hampa eller linblånor, s.k. blaggarn.

Detalj av kragen. Detail of collar.

En skjorta av det här grundläggande snittet kan naturligtvis användas i återskaparsammanhang om vi rör oss kring 1600-tal fram till och med tidigt 1800-tal. Alternativa material kan i så fall utgöras av hampa, bomull och halvlinne. I Sverige blev tunna bomulltyger till skjortor inte vanliga på landsbygden förrän under 1800-talets slut.

Gammal skjorta från Sollerön (Soldi textilsamling).

English:
Traditional linen Shirt

In short, this is the shirt belonging to the traditional Orsa garb (or ”outfit” if you like) that is in the making. It’s entirely hand sewn out of bleached, lightweight tabby linen and reaches just below my knees. It represents a comparatively simple design with narrow collar which can be traced back to the shirts of the 16th-early 19th century, prior to the introduction of such details as wide cuffs, plackets and yokes. Instead, the carefully creased sleeves are fitted at the wrists with a narrow, traditionally pattern-woven band known locally in Orsa as rinntbånnd. There are many varieties of these band-patterns in use (always blue/white for men, usually red/white for women) and they tend to be characteristic for the Siljan-region in the Swedish province of Dalarna. Instead of these wowen bands, narrow cuffbands with embroidered patterns might be used although they’re rarely seen nowadays. The slits at the wrists and neck are closed with brass eyes and hooks, as they commonly were in most shirts back in the day, but wowen laces or buttons might also be used. In the past, fine shirts of bleached linen such as this one were reserved for church and festivities, for every day wear shirts of coarser, unbleached linen or hemp and lacking both collar and wrist-embellishments were worn instead.

By all means, this basic shirt-design might be used for reenacting the 17th century up until the early 19th century or Georgian era, at least for common people’s clothing. Suitable substitute fabrics for linen may then include hemp, cotton, muslin or linen-cotton blends.

It’s… alive. It’s Alive!

Beep… beep… beep… beep…

”Hey doc I think this one is alive”

 Okej skärpning och rättning i ledet, om sanningen ska fram hade jag egentligen lagt bloggen i träda, men eftersom Terra nu sparkade igång mig ska jag försöka mig på en nystart. Nedan ser ni några ”Sneak previews” av vad jag hade tänkt skriva om framöver, tills dess får ni väl ta och lyssna lite på trevlig musik eller något.

Kvinnodräkt, sent 1300-tal

 

Min syster har länge önskat sig en medeltidsdräkt, men på grund av tidsbrist har det inte blivit av att hon sytt sig en. Därför kom vi överens om att jag skulle sy en basdräkt åt henne, som en julklapp i förskott. Det är alltså denna dräkt bestående av linnesärk, kjortel och tillhörande bälte plus väska som jag suttit och pysslat med under hösten. Den blev klar strax innan folket på Albrechts bössor hade vänligheten att bjuda in oss till en Staffansfest, vilket blev ett ypperligt och trevligt tillfälle att inviga dräkten. Till dräkten saknas än så länge knälånga hosor med strumpeband samt skor, vilket får fixas vid ett senare tillfälle. Till denna basdräkt kan också läggas till ytterplagg i form av överkjortel/surcotte, mantel och struthätta, något som min syster själv är sugen på att sy (kul att man har förmågan att inspirera!).   

 

Linnesärken är sydd av ett blekt, finvävt linne i tuskaft och består av ett vikt kroppstycke med triangulära kilar i sidorna samt korta ärmar. Den når ner till vaden och är mycket urringad för att inte synas när kjorteln är på. Snittet liknar de enkla undersärkar som användes i borgerlig miljö under 1700-1800-talet, men av medeltida konst att döma fanns de redan då, dock kanske oftare med långa ärmar. På huvudet har hon en huvudduk av ännu tunnare och finare linne (en kvadrat på ca 70 x 70 cm), vikt över flätat hår och fäst med mässingnålar. En gift eller äldre kvinna skulle ha burit en mer täckande huvudduk, och förmodligen också haklin.   

 

Kjorteln är sydd i ett ljusblått, kypertvävt ylletyg med något lila ton. Den är figursydd och snöras framtill med en snodd av tvinnad, blålila silkestråd, för att åstadkomma den snäva passform som förordades av det sena 1300-talets mode. Knappar förekom också på den tidens kvinnoplagg (1300-talets andra hälft var ju annars knappomanins storhetstid), men tycks av dåtida konst att döma ha varit mindre vanligt än på mansplagg. Kjorteln är sydd av fyra paneler, efter en beskrivning i The medieval Tailor’s assistant av Sarah Thursfield. Detta sätt att skära till kvinnorkjortlar skiljer sig från exempelvis de bevarade herjolfsneskjortlarna, som är uppbyggda av enkla våder och kilar, och har väl sin närmaste bevarade motsvarighet i den s.k. Margeretes gyllene kjortel (ca 1410) som finns bevarad i Uppsala domkyrka. Mer matnyttig information om det sena 1300-talets modeklänningar och hur man syr dem finns på Tasha Kelly McGanns sida La cotte simple.   

 

Till dräkten sydde jag också en enkel väska eller aumônière av vejdeblått kläde och fodrad med blekt linne. Tofsarna är av krappfärgat yllegarn. Dessa s.k. allmoseväskor var dock av bevarade fynd att döma gärna sydda av tjusigare material såsom siden, och vackert broderade. Jag har föreslagit min syster att själv ersätta den nuvarande väskan med en finare, broderad version.     

 

Alla sömmar är handsydda (efterstygn) med vaxad lintråd (Bockens 35/2), i särken med fällsöm.  

 

English: Late 14^th century woman’s outfit

My latest work is a late 14th century woman’s outfit that my sister got as a Christmas gift (in advance), a linen smock and a fitted, woollen kirtle. The outfit is worn with a belt, a purse or aumônière and a linen headcloth. The smock, made of fine bleached tabby-woven linen, is simply cut from a folded body piece with inserted triangular gussets and short sleeves and thus reminiscent of the simple smocks or chemises worn during the 18^th century and Georgian period. Medieval artwork however suggests that they were around much earlier. The fitted kirtle is made of a light, purplish-blue woollen twill, and is laced at the front with a bluish-purple silk cord to achieve the tight fit required by late 14^th century fashion. Buttons were of course used as well (after all, the second half of the 14^th century was the heyday of “button-mania”), but to judge from period art they seem to have been much less common on women’s clothing. The pattern is based on the instructions in The medieval tailor’s assistant by Sarah Thursfield. The kirtle is made up of four panels (in contrast to for instance the preserved Herjolfsnes kirtles, which are cut from simple widths of cloth and gussets), and has its closest historical counterpart in the so called golden gown of queen Margerete (ca 1410) preserved in the Uppsala Cathedral. For more useful information on late 14^th century kirtles and how to make them I recommend La cotte simple by Tasha Kelly McGann.

 

The purse or aumônière is made from woad-blue broadcloth and madder-red woollen tassels. However, historically preserved purses (also known as “alms purses”) are often made in a finer material such as silk, and carefully embroidered. I’ve suggested my sister to make such an embellished purse to replace this simple one.   

 

The outfit is to be completed at some point with knee-length hosen, garters and leather shoes. My sister also plans to eventually supplement this base-outfit with outer garments, i.e. over-kirtle/ surcotte, hood and cloak.  

All seams are back-stitches made with waxed linen thread (Bocken’s 35/2), the smock is sewn with fell seams.

God Jul!

God Jul och välkomna till min bloggs nya hem!

För tidigare inlägg hänvisas till: http://historiskdrakt.blogspot.com/

 

Merry Christmas and welcome to my blog’s new home!

For my earlier post please check out: http://historiskdrakt.blogspot.com/

 

 

 

De tre vise männens tillbedjan, av Giotto 1306

Adoration of the magi, by Giotto 1306