Midsommar och dräktalmanackor

Hoppas att ni hade en trevlig midsommar, det hade jag! Var uppe till Orsa och Dalarna och fick den här gången tillfälle att inviga de första plaggen till min dräkt. Min syster passade också på att fixa en ny och mindre livkjol som passade henne bättre, samt en ny magd till dräkten.

Midsommarafton, Skattungbyn i Orsa. Jag bär den enklare vita vadmalsdräkten med livstittj och wajtwäst av vit vadmal, helgdagsskjorta, kyrkhatt  med tuppor och roshalsduk. Knibrakkurna av gult mollskinn, klackskorna med lösa plösar och stjimpan (läderförklädet) kommer att bytas ut mot egentillverkade plagg så småningom. Det vore också trevligt med tvåändsstickade strumpor med krus (mönster) om jag nu lyckas hitta någon som är villig att göra dem åt mig.  

Syrran bär svart rynkad halvyllekjol (rinttatjossl, swarttjossl) med rött klädesliv (böd), inköpt dagen innan. Eftersom midsommarafton egentligen är en vardag bärs den blå magden samt den enklare wajttrajan som ytterplagg. Övriga delar inkluderar broderad överdel (ivördel) och halskläde (ässklä) samt tuppbånnd med sidentuppor fastknutet i magdbandet.  

Midsommardagen efter midsommarandakt i Leksands kyrka . Jag bär samma stass som dagen innan medan systern bär grönmagden och den tjusigare blåtrajan för kyrkbesöket. Den gröna magden, grenmågdi, är idag den mest använda magden till orsadräkten men är egentligen menad att bäras vid större högtider såsom här på midsommardagen. En liknande grön magd som förr tillverkades av vaxad rask (skåjnmågdi = ”Skinmagden”) kan också användas som ett ännu tjusigare alternativ om man äger en sådan.

Det här med magder och andra detaljer i framförallt kvinnodräkten är annars en hel vetenskap som det finns många åsikter om. Traditionellt var användningen reglerad efter kyrkoåret, och alla sockenbor visste vad som gällde. Några nerskrivna dräktalmanackor fanns inte förrän under senare tid och då som ett symptom på att den gamla ordningen med strikta, oskrivna  kyrkseder höll på att lösas upp och glömmas (Orsas ”officiella” dräktalmanacka sammanställdes 1934 av Näsnissa Olof Samuelsson).

Resultatet har blivit att det idag råder en viss osäkerhet kring vad som är korrekt, och även om jag själv har en avslappnad inställning till det hela så finns det naturligtvis dräktpoliser ruvandes i vassen som inte är beredda att se mellan fingrarna på brott mot dräktkoden. Orsa verkar dock ha blivit mer förskonat från sådant, och idag är det t.ex. vanligt att kullor och kelingär bär den vita sommarkjolen av linne tillsammans med den röda magden som en speciellt ”sommardräkt”, trots att detta inte har någon förankring i äldre bruk. Men det finns knappast något dräktfascistiskt surkart som smäller dem på fingrarna för det (den röda magden användes förr uteslutande till annandagar). Själv tycker jag bara att det är en intressant utveckling av traditionen som visar att dräkten fortfarande är en levande del av den lokala kulturen, samtidigt som det inte finns några hinder för att använda dräktvariationerna enligt gammalt mönster så som min syster gör.

Summary in English: The pictures above were taken on Midsummer’s Eve in Skattungbyn village in Orsa and on Midsummer’s Day outside Leksand Church, both situated in Dalarna, Sweden. I’m wearing the first finished garments for my Orsa dräkt including the white vaistcoat (livstittj), jacket (wajtwäst) and fine linen shirt. The yellow moleskin breeches, the shoes and the leather apron (stjimpa) will eventually be replaced with garments of my own making.  

My sister is wearing different aprons (mågd, plur. mågdär) to her garb depending of what day it is. The blue apron is supposed to be worn for everyday-occasions and lesser holidays whereas the green one traditionally is to be reserved for more festive holidays such as Midsummer’s Day. The practise of wearing a variety of aprons based on the ecclesiastical year was and still is a firmly rooted tradition in Dalarna in particular. In the past the rules dictating which apron as well as other garments to be used constituted tacit knowledge, but nowadays there’s a lot of confusion about the correct usage and special dräkt-calendars have actually been printed in order to guide the wearers of traditional clothing.

Apart from the green apron she has also replaced the simpler wajttraja with the blåtraja or blue jacket for the solemn church occasion.

Motti med fläsk samt hillo

Mat från finnskogarna

Okej, med lite god vilja kanske man kan betrakta matlagning som ett slags hantverk. Hur som helst kan skogsfinnen i mig inte låta bli att slå ett slag för motti, en slags bastant gröt på skrädmjöl som äts med stekt fläsk och lingon. Skrädmjöl är en värmländsk specialitet av rostad havre som kan vara knepigt att få tag på utanför landskapet, men rågmjöl går också bra och är egentligt historiskt sett den vanligaste motti-ingrediensen. För att göra runt 4 portioner motti kokar man upp 6 dl vatten och häller sedan i 5 dl mjöl på en gång. Tanken är att mjölet ska ångas igenom, och det gör man genom att stampa det med en sked eller slev.

Den färdiga mottin ska vara aningen torr och mjölig, men kan mjukas upp genom att man häller stekflott från fläsket över den. Servera med fläsk och lingon, annars kan man även med fördel ha fisk till mottin vilket var det vanliga förr, varför inte nyfångad aborre? Mottin kan också ätas med fingrarna direkt ur kastrullen (t.e.x om man är ute) vilket var seden bland skogshuggarna förr, därav den svenska benämningen nävgröt (dvs gröt som man äter ur näven).

 Motti har blivit något av ett signum för den värmländska finnkulturen och är också väldigt typisk för den spartanska enkelhet som präglade skogsfinnarnas vardag. En varning kan vara på sin plats: se till så att du har sisu nog att ta dig an rätten, man blir snabbt väldigt mätt efter några tuggor av den här flottiga kaloribomben. Det är helt enkelt rejäl mat för riktiga karlakarlar och – ja vad är det kvinnliga motsvarigheten? Frufruntimmer?    

 Som dessert kan man äta hillo, en slags mousse av skrädmjöl (alt. rågmjöl), socker och bär, exempelvis blåbär som på bilden.

English: Motti and hillo

 Motti is a dish brought to Sweden and Norway by Finnish colonizers in the 1500- and 1600s and has lived on as a traditional staple diet in the province of Värmland. It is a kind of dry porridge usually made of flour from roasted oats (known locally as skrädmjöl) and served with fried fat pork and lingonberries. Motti can also be made of rye flour and served with fish, as it was customary in the past. To make motti for four persons you simply pour 5 dl of flour into 6 dl boiling water and “pound” the porridge with a wooden spoon or ladle. The idea is to let the water steam through the flour. The finished motti should be somewhat dry and floury, but a tip is to pour dripping from the fried pork over it to make it juicier. Lingonberries and fat pork complete the dish. Just make sure that you have the right amount of sisu required to finish a plate with this heavy, greasy dish. When and if you are up for some more you might want to try hillo, a mousse-like dessert made of mashed berries (in this case bilberries) mixed with flour and sugar.