Svärdsskida del II

Tidigare har jag beskrivit hur jag utformade en träskida i björk till mitt enhandssvärd, här följer fortsättningen.

Efter att ha gjort klart skidans träkärna var det dags att förstärka den med ett lager limmat linne. Detta verkar ha varit praxis i medeltida skidor, men glöms ofta bort av samtida tillverkare av svärdsskidor. Fördelen med detta inre lager är att skidan håller ihop även om den skulle knäckas, vilket lätt kan hända om man skulle ramla på den i stridstumultet eller får en smäll på skidan från något otäckt stålvapen modell större. Traditionellt användes hudlim, jag använde dock vanligt trälim med gott resultat.

Innan det blev dags för att klä skidan i skinn såg jag till att limma på två upphöjningar nära mynningen i form av läderremmar. Detta för att den framtida upphängningen ska sitta stabilare. Det yttersta lagret består av vegetabilgarvat och millimetertunt kalvskinn, som syddes på med vaxad lintråd (20/3) i vått tillstånd och sedan färgades med svartbrun oljebaserad läderfärg från Fiebing. Det våta lädret krymper alltefter som det torkar och sitter sedan smäcktajt kring kärnan utan att något lim behöver användas.

Sedan var det svärdsbältets tur. Jag valde en medeltida ”standarupphägning” med laskade remmar av den typ som av allt att döma var vanlig för enhandssvärd under perioden ca 1100-1350. En utförlig beskrivning om hur man gör en sådan finns här. Till sist vaxades både skidan och bältet med upphettat bivax för att göra dem mer tåliga och vattenavisande. En enkel mässingsölja nitades fast och svärdsupphängningen blev färdig att användas lagom inför det stora återuppspelandet av slaget vid Visby ringmur 1361.
Att tillverka en svärdsskida med tillhörande upphängning är ett intressant och omväxlande hantverk eftersom man får tillfälle att arbeta både med trä, textil, läder och metall. Inför nästa skida kommer jag förmodligen göra den något tunnare, använda ett smidigare skinn till bältet samt fodra skidan invändigt med ylle eller dyl. material i syfte att förhindra glapp – i Visby märkte jag snart att svärdet gärna ville glida ur skidan. En skida bör också förses med  en doppsko i metall, eftersom udden längst ut kommer att ustättas för slitage förr eller senare.

Träkärnan klädd med limmat linne och försedd med upphöjda lädersnoddar

English: wooden scabbard part II

Previously I have described how I shaped a wooden scabbard for my one handed sword,  here is the rest of the story.

After finishing the wooden core I had it reinforced with a layer of glued linen. This seems to have been common practise during the Middle Ages, although it is often forgotten by contemporary scabbard-makers. The advantage of a linen reinforcement is that the wooden core will keep together even if it should break, which might happen if you’re unlucky to fall on your scabbard in the fray of battle or if it should receive a heavy blow from a mean steel weapon. Historically, hide glue would have been used although I made fine with a common not-that-period wooden glue.
Before covering the scabbard in leather I glued on a pair of risers consisting of leather cords near the scabbard mouth. These are meant to help keeping the thongs of the sword belt in place. The final layer consists of vegetable tanned calsfskin, millimeter thin and sewn on while damp using waxed linen thread (20/3) and dyed with blackish-brown oil dye from Fiebing. The moist leather will shrink as it dries and in the end it will squeese tight around the core without the need for glue.

Then it was time to make the sword belt. I went for a common medieval ”standard suspension” involving lacing the belt in place as seen on one-handed swords throughout the period ca 1100-1350. A detailed instruction of how to do this can be found here. Finally I treated the scabbard and sword belt with heated bees wax making them more resilient and water-resistant. A brass buckle was attached and the scabbard was ready for action just in time for the long-awaited reenactment of the Battle of Visby 1361.

Constructing a wooden sword scabbard with attached sword belt makes an interesting and varied project as it allows you to work with both wood, textile, leather and metal as well. Next time I will probably be aiming for a thinner scabbard, using an internal liner of woolen fabric or similar material in order to prevent a loose fit – In Visby my sword had a tendency to slide out of the unlined scabbard. The sword belt would probably benefit from being made with a more flexible leather, and any scabbard should be fitted with a metal chape as the tip will suffer from wear and tear sooner ot later.

Några avbildade svärdsskidor från 1300-talets första hälft / A few period depictions of sword scabbards from the first half of the 14th century (Codex Manesse, Romance of Alexander, Holkham Bible)