Archive for november, 2009

Valley of Flowers

november 28, 2009

Det är inte ofta det händer, men kanske en gång vartannat år snubblar man över en filmupplevelse som är såpass utöver det vanliga att jag känner att jag måste dela med mig av den. Därför tänkte jag ta mig fräckheten att utnyttja utrymmet på min dräkt- och hantverksblogg till att skriva några rader om Valley of Flowers, en indisk-fransk-japansk samproduktion från 2006. För regin står indiske Pan Nalin.

Det är 1850-tal och plundrande rövarband driver omkring i den diffusa gränsregionen mellan Indien och Tibet och gör livet osäkert för de handelskaravaner som vågat sig in på sidenvägens sydliga rutter. Ett av dessa fredlösa banditgäng leds av Jalan, porträtterad av indiske Milind Soman – för den svenska publiken annars bekant som Saladin från Arn-filmerna. Det är ett sammansvetsat brödraskap av på ytan råbarkade sällar från regionens alla etniska grupper, tandlösa och härdade män i trådslitna kläder och anleten lika vindpinade som det karga himalayanska landskap som utgör deras hem. Hårda män med stenhårda namn som Hak-Chi. De lever till synes gott på sin suspekta verksamhet till den dag då de strax efter en lyckad karavanräd får sällskap av den vackra och mystiska Ushna, spelad av undersköna fransk-kinesiska Mylène Jampanoï. Det dröjer inte länge förrän hon väcker Jalans amorösa uppmärksamhet, vilket hotar att rubba balansen i gruppen då en invecklad svartsjukesituation snart uppstår. Samtidigt som det plundrande sällskapet prövas av inre slitningar lurar en yttre fara i form av den gåtfulle Yeti (Naseruddin Shah), en prisjägare/trollkarl som sin svaghet för rusdrycker till trots hänger Jalans rövarband i hasorna. Filmens sista tredjedel utspelar sig överraskande nog i vår egen tids Japan – hur denna plot twist kommer sig får ni se själva.

 Saladin i Tibet? Nej, Jalan, utmärkt spelad av Milind Soman

Filmen är rent ut sagt jäkligt snyggt filmad med hisnande naturvyer som varvas med skickligt gjorda actionscener där man nästan kan ta på dammet från hästhovar, känna den stickande svartkrutsröken och det andra som hör genren till. Att den är på snudden av mastodontformat märks inte; det är ingen risk att bli uttråkad om man säger så. Hur historiskt trovärdig rekvisitan är kan jag i ärlighetens namn inte svara på, men den känns genomgående äkta och duger åtminstone hos mig för att väcka känslan av att befinna sig i 1800-talets Himalaya till liv. Det är i vilket fall som helst inget vräkigt Hollywoodstuk med plastsvärd och halvtaskig CGI à la Scorpion King, var så säkra. Till och från bjuds tittarna på en färgsprakande dräkt- och konstkavalkad där den tibetanska högplatåns fascinerande kulturuttringar sveper förbi i form av glänsande sidendräkter, glimmande klosterskatter och intrikata håruppsättningar (japp!). Men den historiska bakgrunden till trots är Valley of Flowers ingen naturrealistisk film, tvärtom är de magiska och övernaturliga inslagen av central betydelse för handlingen. Detta skildras dock på ett mer subtilt sätt med finess och framstår som en självklarhet för de inblandande karaktärerna – begreppet magisk realism känns som en passande beskrivning. Det går dock knappast att beskylla filmen för att vältra sig i billiga schabloner kring orientalisk andlighet och mysticism, även om en ytlig snabbspolning av berättelsen skulle kunna antyda det. 

Mylène Jampanoïs medverkan är bara den ett skäl att se filmen 

 Även om många recensenter och tittare gärna har betonat kärlekshistorien kan jag inte påstå att Valley of Flowers fungerar som ett slags romantiskt kostymdrama, snarare skulle jag vilja framhålla det mystiska och transcendentala som huvudmotiv. Jag gör inga anspråk på att vara någon inbiten cineast eller särskilt bevandrad inom filmteori, så vidare diskussioner om genretillhörighet, budskap och djupare mening lämnar jag därhän. Jag kan bara konstatera att filmen är ett 2,5 timmars konstverk som du helt enkelt inte bör missa.   

Annonser