Blåtraja och kasung till orsadräkten

Den här bloggen tar inte julledigt! Tvärtom hade jag tänkt skriva lite om den julklapp som jag har sytt till min syster i år, givetvis ett dräktplagg.

 Om orsakullan ska vara riktigt fint och högtidligt klädd ska hon som ytterplagg bära blåtrajan  – tröjan av svartblått kläde. Allra tjusigast är förstås om tröjan dessutom bärs ovanpå kasundjen (best. form: kasung), den lammskinnsbrämade fårskinnströjan.

 Eftersom jag gav min syster en kasung i födelsedagspresent i somras var det på sin plats att komplettera den med en blåtraja. Kasundjen på bilden är tillverkad i Orsa någon gång i slutet av 1800-talet eller senast i början av 1900-talet, i vilket fall som helst är den antik med åtminstone 100 år på nacken. Barskinnspälsar av liknande snitt bars i hela Dalarna och syddes i regel av de kringresande skinnskräddarna från Malung som var verksamma ännu en bit in på 1900-talet. I resten av Ovansiljan liknar kasungarna de från Orsa, medan kullor från Nedersiljansbygden, t.ex. Rättvik,  bar/bär så extremt korta kasungar att de knappt ens når midjan. Kasundjen var dock inte bara ett tjusigt överplagg för kyrkbruk, utan utgjorde en ren livsnödvändighet under de långa och stränga dalavintrarna. Äldre kelingär som var lättfrusna av sig bar den ofta året runt, vilket inte är så konstigt för den som provat på att bo i en dragig timmerstuga utan centralvärme. Det ska också påpekas att skinn- och pälskläder av framförallt får har haft en stor betydelse bland allmogen i hela landet, även så långt söderut som i Skåne.

 Tvärtemot den praktiska och förr relativt billiga kasundjen som bars av alla kullor och kelingär var blåtrajan ett högtidsplagg som långt ifrån alla ägde i den förr så fattiga socknen (idag är det snarare tvärtom, då en nytillverkad kasung måste specialbeställas till ett femsiffrigt belopp). Den enklare wajttrajan i samma snitt men av vit vadmal var i så fall vanligare, i vilket fall som helst var det ibland nödvändigt att täcka kasundjen med någon av ylletröjorna för att skydda det känsliga skinnplagget mot fukt. Wajt- och blåtrajorna återspeglar barockmodet kring 1600-talets mitt, vilket avslöjas av deras smala midja och långa skört. Den här blåtrajan är sydd av ett kypertvävt och kraftigt valkat ylletyg av klädeskaraktär (med en mycket fin lyster i Meltonullen) och är fodrad med halvgrov, oblekt linnelärft. Plagget knäpps vid midjan med två par häktor av mässingstråd. I grannsocknen Mora med omnejd bars/bärs f.ö. en mycket snarlik högtidströja, fast sydd av klargrönt kläde och därmed känd som gröntröja.    

 Till den gamla vinterdräkten hörde annars också en pälskjol av getskinn (nidåkasung) med påsytt liv av sämskskinn (stjinnböd) och skinnförkläde (stjimpa) med klädeslist och mässingsbeslag nedtill. Tvåändsstickade yllevantar (wättar) och olika former av sjaletter (t.ex. en köpt mönstrad yllesjalett med frans kallad rysslandstrasa) kompletterade vinterskruden. En annan tjusig men növändig vinteraccesoar var wessl eller ånndstifelldn, en fårskinnsfäll överklädd med mönstervävt ylletyg som dels användes som täcke i släden, dels som sittunderlag på de iskalla kyrkbänkarna. Dessa uppräknade plagg är tyvärr numera extremt ovanliga.  

 

 Fr.v: Håman Anna Hansdotter i blåtraja och kasung (Slättberg, Orsa 1892). Mickols Anna och Grå Kerstin Ersdotter i kasung (Viborg, Orsa, 1910).  (Orsa bildarkiv)

 

 

English: Traditional Orsa blåtraja (”Blue-jacket”) and kasung (sheep-skin jacket)

 My latest work featured here is a so called blåtraja, literally meaning “Blue-jacket”, for my sister’s Orsa garb. It was given to her as a Christmas gift and is hand-sewn from medium-weight woolen twill similar in quality to English broadcloth (the Melton-wool provides a beautiful luster to the fabric) and lined with unbleached, tabby-woven linen. Two pairs of brass hooks and eyes close the garment at the waist. By tradition, the blåtraja used to belong to the Orsa woman’s finer apparel and was reserved for festive occasion, provided that she could afford the garment at all. The less exclusive wajttraja (”white-jacket”) of domestic vadmal-fabric was more commonly seen. Both types of jacket can be worn on their own or over the traditional kasung or sheep-skin jacket, as seen here.

 The kasung, once a vital necessity to cope with the long and harsh Dalecarlian winters, is nowadays quite a rare and exclusive part of the traditional Orsa garb. Brand new kasungs are rarely made nowadays, and if they are they’re exceedingly expensive, so the garment in the photos is an old one and dates from the late 19^th century or early 20^th century. In the past, such garments of fur and leather were typically made by tailors from the Western Dalecarlian parish of Malung who were specially trained and adept in working with those materials.    

Spiris Jon Ersson med hustrun Ryttar Anna Andersdotter i kasung och blåtraja, (Lindorna, Orsa, 1946).  (Orsa bildarkiv)

 The style and cut of the narrow-waisted blå- and wajttraja, as well as the kasung can be traced back to the mid 17^th century Baroque fashion. A very similar version of the jacket, although made of green broadcloth, is used in the adjacent parish of Mora where it is known as Gröntröja (“Green-jacket”).

Skolklass från Torrvål i Orsa på 1890-talet. Alla kullorna bär kasung. School-children from the village of Torrvål, Orsa in the 1890s.  All the girls are wearing the kasung (Orsa bildarkiv)