Archive for februari, 2010

Ny filmblogg

februari 17, 2010

Nej, misströsta icke, Historisk dräkt och hantverk kommer finnas kvar som förr men eftersom jag känner alltmer för att skriva lite om film vid sidan av har jag startat en kompletterande blogg – Verklighetsflyktingen. Den kommer i huvudsak att behandla intressanta filmer och ev. litteratur och musik som jag av någon anledning känner att jag vill tipsa om eller bara återge med några rader.  Det blir bäst så eftersom jag vill hålla min reenactmentblogg så ren och ”on topic” som möjligt. Så ni är hjärtligt välkomna att följa med mig på mina små utflykter från verkligheten på:

 http://verklighetsflyktingen.wordpress.com/

Bouppteckningar som dräkthistoriska källor

februari 8, 2010

 

Gamla bouppteckningar kan vara en riktig guldgruva för dem som är intresserade av hur folk gick klädda i äldre tider. Ofta är uppgifterna rikligt detaljerade och anger bådde plaggens färg, material och skick, liksom hur mycket de var värda. Dock kan det vara svårt att bilda sig en uppfattning om hur de nämna plaggen såg ut om man inte har något att jämföra med, såsom samtida bilder eller bevarade plagg. En ”rock” i en bouppteckning från 1830 kan exempelvis inenbära alltifrån ett för tiden moderiktigt plagg med slag och dubbla knapprader till en ålderdomlig justaucorps med häktor och skört.

Dessutom gäller det att se upp med termionologin – när bouppteckningarna händelsevis talar om ”klädning/klänning” för män så innebär det inte att förfadern i fråga var transvestit, utan att det rör sig om en uppsättning kläder som hörde ihop som i en kostym (i regel väst, byxor och rock). Buppteckningar innehåller naturligtvis mer än kläder, men de ger en intressant inblick i hur man betraktade och värderade dem i ett större materiellt sammanhang. Före masskonsumtionens intåg var kläder förhållandevis dyrbara, men det framgår ändå av bouppteckningarna att människor kunde vara förvånandsvärt villiga att investera stora summor på en välförsedd garderob. Detta kan vara nyttigt att tänka på då man annars lätt kan få uppfattningen av gamla eländesskildringar av 1800-talets Fattigsverige att folk ska ha traskat runt barfota i trådslitna paltor av grov säckväv och klumpigt ihoptovade slokhattar på huvudet.
 

Så vad får vi veta av de gamla dokumenten? När min morfars morfars farmor Elsa Arvidsdotter avled år 1823 i halländska Vessige socken framgår det av bouppteckningen att hon hade en imponerande uppsättning kläder, trots att hon inte kom från något mer än ett medelstort bondehushåll i det relativt fattiga landskapet Halland. Hon hade bl.a. ägt en svart kjol av kamlott (ett blankt köpetyg av ylle), en dubbelt så dyrbar kjol av blått kläde samt ytterligare nio kjolar av olika material, inklusive fårskinn och yllesatin. Hon hade därtill sju stycken svarta, blå och gröna tröjor av olika ylletyger, liksom fyra stickade och för Halland så typiska s.k. bindtröjor. Vidare nämns sex randiga och spräckliga livstycken av satin, kalmink (atlasvävt randigt ylletyg) och verken (ett hemvävt tyg med linvarp och ylleinslag). Till alla sina kjolar hade hon nio förkläden, de flesta av olika ylletyger och med blå eller röda ränder. Ett av dem var av kattun, dvs mönstertryckt bomull, och det är högst troligt att de olika förklädena bars vid olika högtidssammanhang. Ett tiotal ”dukar” av olika material och färger räknas upp, vilket kan innebära både sjalar, huvudklutar och bokkläden. Närmast kroppen kunde hon bära någon av sina sex grova eller tre finare särkar av linnelärft. Vidare hade hon att välja mellan inte mindre än tio par handskar och fem par strumpor. Ett par dyrbara skor med lika dyrbara silverspännen (tillsammans motsvarande en halv ko i värde) hade hon förmodligen till kyrkan, medan ett par betydligt enklare ”tofler”, med vilken kanske avses träskor, fick räcka till vardags.

Till detta kunde hon pynta sig med en mängd silversmycken, inklusive ett förgyllt ”kåpespänne”, halsknapp, hattspänne (förmodligen till klut) manchetter, sex ringar, ett par lövspännen (en typ av brosch) samt en ”lång förgylt kädja med kors och löf”.

När sonen, hemmansåboen Anders (min morfars morfars far) avled mindre än tre år senare ägde han två grå kapprockar, två grå och en blå surtut (en slags rock, oftast av modernare snitt), fyra långtröjor (ålderdomlig typ av rock med häktor), en skinntröja, tre s.k. stacktröjor (en ålderdomligare typ av tröja med häktor), två stickade bindtröjor varav en randig samt en päls. Han ägde åtta västar av verken och en av kattun, två par blå och ett par grå knäbyxor av vadmal, ett par av blaggarn och ett par av sämskat skinn. Byxorna kunde han till högtid knäppa i knäet med ett par silverspännen, och annars något av sina fyra par av mässing. Uppräkningen forsätter med sex par strumpor, två par handskar, fyra par vantar, två hattar, två halsdukar, sex skjortor av blaggarn och lärft samt två par skor med mässingspännen och två par stövlar. Inte att förglömma är silverhalsknapp, tre par manchetter (varav ett par ”med beslag”) samt ett spanskrör (en tjusig promenadkäpp) med silverknopp. Puh.

Och nu över till något helt annat – en liten sneek peek of the week på vad jag håller på att arbeta med:

Tartan!

februari 3, 2010

Här var det tartan; tartan i stora mängder – inte mindre än 5 meter för att vara precis. Hur har jag råd med det? Egentligen har jag inte det, inte på långa vägar, men vad gör man?

Kan för övrigt passa på att nämna att ”tartan” inte är ett skotskt/gaeliskt begrepp, utan kommer från franskans tiretaine, vilket ursprungligen betecknade ett lätt, ovalkat ylletyg (i motsatts till exempelvis kläde) oavsett färg eller mönster. Skottarna kallade ursprungligen det rutmönstrade tyget för breacan, vilket betyder ungefär ”mångfärgat”.

English:

My latest purchase consists of no less than 6 yards of tartan fabric for my little Scottish project (which I couldn’t really afford, but what the heck!).

Speaking of tartan, the term itself is actually not Scottish Gaelic in origin but derives from the French word tiretaine, denoting a light, not fulled woollen cloth (as opposed to, for instance, broadcloth). The Gaelic-speaking Scots themselves preferred the term breacan to describe their checked wool cloth, meaning roughly “multi-coloured”.