Bouppteckningar som dräkthistoriska källor

 

Gamla bouppteckningar kan vara en riktig guldgruva för dem som är intresserade av hur folk gick klädda i äldre tider. Ofta är uppgifterna rikligt detaljerade och anger bådde plaggens färg, material och skick, liksom hur mycket de var värda. Dock kan det vara svårt att bilda sig en uppfattning om hur de nämna plaggen såg ut om man inte har något att jämföra med, såsom samtida bilder eller bevarade plagg. En ”rock” i en bouppteckning från 1830 kan exempelvis inenbära alltifrån ett för tiden moderiktigt plagg med slag och dubbla knapprader till en ålderdomlig justaucorps med häktor och skört.

Dessutom gäller det att se upp med termionologin – när bouppteckningarna händelsevis talar om ”klädning/klänning” för män så innebär det inte att förfadern i fråga var transvestit, utan att det rör sig om en uppsättning kläder som hörde ihop som i en kostym (i regel väst, byxor och rock). Buppteckningar innehåller naturligtvis mer än kläder, men de ger en intressant inblick i hur man betraktade och värderade dem i ett större materiellt sammanhang. Före masskonsumtionens intåg var kläder förhållandevis dyrbara, men det framgår ändå av bouppteckningarna att människor kunde vara förvånandsvärt villiga att investera stora summor på en välförsedd garderob. Detta kan vara nyttigt att tänka på då man annars lätt kan få uppfattningen av gamla eländesskildringar av 1800-talets Fattigsverige att folk ska ha traskat runt barfota i trådslitna paltor av grov säckväv och klumpigt ihoptovade slokhattar på huvudet.
 

Så vad får vi veta av de gamla dokumenten? När min morfars morfars farmor Elsa Arvidsdotter avled år 1823 i halländska Vessige socken framgår det av bouppteckningen att hon hade en imponerande uppsättning kläder, trots att hon inte kom från något mer än ett medelstort bondehushåll i det relativt fattiga landskapet Halland. Hon hade bl.a. ägt en svart kjol av kamlott (ett blankt köpetyg av ylle), en dubbelt så dyrbar kjol av blått kläde samt ytterligare nio kjolar av olika material, inklusive fårskinn och yllesatin. Hon hade därtill sju stycken svarta, blå och gröna tröjor av olika ylletyger, liksom fyra stickade och för Halland så typiska s.k. bindtröjor. Vidare nämns sex randiga och spräckliga livstycken av satin, kalmink (atlasvävt randigt ylletyg) och verken (ett hemvävt tyg med linvarp och ylleinslag). Till alla sina kjolar hade hon nio förkläden, de flesta av olika ylletyger och med blå eller röda ränder. Ett av dem var av kattun, dvs mönstertryckt bomull, och det är högst troligt att de olika förklädena bars vid olika högtidssammanhang. Ett tiotal ”dukar” av olika material och färger räknas upp, vilket kan innebära både sjalar, huvudklutar och bokkläden. Närmast kroppen kunde hon bära någon av sina sex grova eller tre finare särkar av linnelärft. Vidare hade hon att välja mellan inte mindre än tio par handskar och fem par strumpor. Ett par dyrbara skor med lika dyrbara silverspännen (tillsammans motsvarande en halv ko i värde) hade hon förmodligen till kyrkan, medan ett par betydligt enklare ”tofler”, med vilken kanske avses träskor, fick räcka till vardags.

Till detta kunde hon pynta sig med en mängd silversmycken, inklusive ett förgyllt ”kåpespänne”, halsknapp, hattspänne (förmodligen till klut) manchetter, sex ringar, ett par lövspännen (en typ av brosch) samt en ”lång förgylt kädja med kors och löf”.

När sonen, hemmansåboen Anders (min morfars morfars far) avled mindre än tre år senare ägde han två grå kapprockar, två grå och en blå surtut (en slags rock, oftast av modernare snitt), fyra långtröjor (ålderdomlig typ av rock med häktor), en skinntröja, tre s.k. stacktröjor (en ålderdomligare typ av tröja med häktor), två stickade bindtröjor varav en randig samt en päls. Han ägde åtta västar av verken och en av kattun, två par blå och ett par grå knäbyxor av vadmal, ett par av blaggarn och ett par av sämskat skinn. Byxorna kunde han till högtid knäppa i knäet med ett par silverspännen, och annars något av sina fyra par av mässing. Uppräkningen forsätter med sex par strumpor, två par handskar, fyra par vantar, två hattar, två halsdukar, sex skjortor av blaggarn och lärft samt två par skor med mässingspännen och två par stövlar. Inte att förglömma är silverhalsknapp, tre par manchetter (varav ett par ”med beslag”) samt ett spanskrör (en tjusig promenadkäpp) med silverknopp. Puh.

Och nu över till något helt annat – en liten sneek peek of the week på vad jag håller på att arbeta med:

6 svar to “Bouppteckningar som dräkthistoriska källor”

  1. kurage Says:

    Mycket bra, bouppteckningar är faktiskt mycket informativa. Det är den postmedeltida motsvarigheten på testamenten. Jag kommer definitivt använda mig av bouppteckningar när jag närmar mig Gagnef-dräkten.

    Du skriver:
    ”stacktröjor (en ålderdomligare typ av tröja med häktor). ”

    Stack förekommer som plagg i ett fåtal medeltida testamenten och det är mycket intressant att du har en senare definition på plagget. Vi har ingen aning om exakt den medeltida men kan du inte skicka en bild om du har någon på en sentida stacktröja?

  2. Mikael Says:

    Definitionen kommer från släktforskarnas uppslagsbok, men jag har också hört begreppet från annat håll i sydsvenska sammanhang. Vet inte om de skånska dräkternas korta tröjor/jackor benämndes som stacktröjor, men jag gissar att den halländske bonden på den här bilden (efter en illustration från 1715) bär vad som skulle kunna ha benämnts stacktröja:

    Hur gamla är de medeltida referenserna till ”stack”?

  3. kurage Says:

    Jag är lat så jag saxar direkt ur min uppsats, håll till godo:

    Stack
    I två norska testamenten från sent 1300-tal nämns en ”skinstak min stora, vndirstak min blamæigdan”
    och en ”vndirstak min þen liosbla” Den första förefaller vara en stor stack i skinn eller päls, den andra en motsvarande understack i blåmönstrat tyg och den sista en ljusblå understack. Vad för
    slags plagg som avses är okänt, kanske en slags kjortel som bars som en kjortel under en surcotte. Det passar inte in helt eftersom samma personer också också testamenterar vanliga kjortlar. De
    stackar i tyg är troligtvis i ylle eftersom det är lättare att färga än linne, vilket liksom den i päls eller skinn talar för att det inte rör sig om en skjorta utan något slags mellanpagg.

    Så det handlar om sent 1300-tal och det är tydligt att det är ett gammalt ord liksom ordet tröja.

  4. mig Says:

    En stakk på norska är en vanlig modern kjol – vndirstak borde vara underkjol.

  5. kurage Says:

    Coolt, tolkningen är intressant, emellertid tror jag att inte det är fallet i det medeltida varianten. Kjol borde komma ur kjortel och det är troligen fråga om samma sak här. Och det är ett manligt testamente från en präst, vilket iofs inte behöver betyda något.

    • Mikael Says:

      Stämmer, kvinnokjolar benämns ofta som just ”kjortel” långt in på 1800-talet (däribland i bouppteckningen ovan). Frågan är om inte det närliggande begreppet Stakk var ett danskt-norskt ord som överlevt i framförallt Sydsvenska och västsvenska dialekter?

      Hittade annars det här från Svensk Etymologisk ordbok:

      2. stack (dial.), kjortel, fsv. stakker,
      ett klädesplagg som drogs över huvudet
      = isl. slakkr, kofta, no. slakk, skört,
      kvinnoklädning, ä. da. skindstak; lånat
      i fin. takki, överklädning; snarast till
      nord. adj. stakk-, kort (se stäcka),
      liksom kjortel till kort, o. i så fall
      ytterst rotbesl. med föreg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: