Archive for maj, 2010

Felaktigheter om Bockstensmannen (igen)

maj 28, 2010

 

I gårdagens avsnitt av TV 4:s historiesatsning Sveriges Historia fick vi följa med till 1300-talet, en period som ligger mig särskilt nära om hjärtat eftersom jag återskapar kläder från den tiden. Avsnittet bjöd återigen på en snyggt filmad tidsresa med ett hyffsat bra urval med hänsyn till den ynka timme som man har till sitt förfogade, och självklart tog man med ett inslag om en av svensk medeltids okändaste kändisar, bockstensmannen. Till min besvikelse utbrister dock Harrison angående mannens kläder att ”det här var ingen vanlig bonde!”. Jo Dick, Bockstensmannen var med all sannolikhet en man av låg status, om inte en bonde så åtminstone en man i tjänande ställning. Ända sedan han grävdes fram ur torven i Bockstens mosse på 30-talet har vi fått höra att mannen ska ha varit en person av rang, vilket påstås framgå av hans moderiktiga kläder som består av bl.a. struthätta och mantel. Enligt Albert Sandklef vid Varbergs museum, som var ansvarig för dräktens konservering och som skrivit böcker och artiklar om fyndet, ska Bockstensmannens påstått höga samhällställning avslöjats av dessa två attiraljer, som endast ”herremän” ska haft tillstånd att bära.

Problemet är att detta bygger på föråldrad kunskap om medeltida mode och dräktskick, något som givetvis den framlidne Sandklef får ursäktas för. Alla som reenactar 1300-talet och har gjort den mest grundläggande research kring tidens dräktskick vet dock att struthättor och mantlar var vanliga standardplagg som bars av ofrälse såväl som av frälse. Idag vet vi lyckligtvis betydligt mer om medeltida kläder än vad man gjorde på Sandklefs tid för 70 år sedan. Men detta till trots verkar emellertid uppfattningen om Bockstensfyndet ha undgått uppdatering och de seglivade föreställningarna om hans höga status tycks ha fått stå oemotsagda fram till idag. Men varifrån kommer de? Sandklef tycks ha baserat sitt resonemang på Paul Nörlund (som undersökte Herjolfsnes på 20-talet), men varifrån han i sin tur har fått uppgifterna vet jag inte. Hursomhelst, mig veterligen finns det inga dokumenterade förordningar från nordisk medeltid som uttryckligen hindrar ofrälse från att bära mantlar och struthättor. Jag ser alltså ingen anledning till varför dessa gamla myter ska förmedlas idag, särskilt inte då Bockstensfyndet piffades upp ganska nyligen med en ny fräsh utställning på Varbergs museum med bl.a. en kusligt levande rekonstruktion av hur mannen kan ha sett ut i livet.

Sanningen är att mannen i mossens kläder är mycket enkla och ”rustika” om man så vill. Materialet i alla dräktdelar består av hemvävt ylletyg i treskaftskypert, vadmal, vilket knappast en ”herreman” med självaktning skulle ha burit ens till vardags. Istället bar man inom högreståndskretsar kläder sydda av importerat kläde i olika kvaliteer, gärna fodrade med fint ylle eller päls, något som framgår i dåtida källor såsom testamenten (ännu tjusigare material såsom brokad och siden kunde användas vid högtidliga tillfällen). Spår av färger saknas också på samtliga plagg med undantag för ett litet v-format tygstycke med okänd funktion vilken var rödfärgad med krapp. Med stor sannolikhet var mannens dräkt i övrigt ofärgad, vilket var ett tecken på låg status och rent utav tjänande ställning, något som en ståndsperson givetvis hade undvikit.

Ofta har dräktens anslutning till tidens mode framhållits, men en närmare titt avslöjar flera ålderdomliga drag. Om vi utgår från att dräkten kan dateras till tiden ca 1360-70 så är framförallt mannens vadlånga kjortel omodern och skulle vid tidpunkten ha legat åtminstone ett par decennier efter modemässigt. Detsamma gäller struthättan med sitt stora, pösiga dok. Den tidens jämförelsevis korta och tajta modeplagg med sina så typiska knappar (cotehardier, doubleter) som 1360-talets modesprättar var så förtjusta i saknas helt enkelt. Mannens slitna hosor är också jämförelsevis klumpigt sydda och är gjorda för rörlighet snarare än fåfänga på catwalken. Skorna är oerhört enkla och knappast något som man förväntar sig att en ståndsperson ska ha burit. Det bevarade skärpet är brett, grovt och odekorerat och kontrasterar därmed starkt mot de rikt dekorerade bälten med tjusiga ströningar och andra detaljet som bars av frälset och borgerskapet. Mannens knivar är slutligen mycket enkla, rena arbetsredskap som endast en man ur de arbetande klasserna eller laboratores skulle haft nytta av. Dolken, antingen i testikel- eller rondellform, som var näst intill en obligatorisk accessoar för den modemedvetne under den här tiden, lyser talande nog med sin frånvaro.

 I viss mån kanske bilden av Bockstensmannens ”fina kläder” baserar sig på den okunniga uppfattningen om att enkla människor under 1300-talet ska ha klätt sig i paltor av trådsliten, grov säckväv och slarvigt ihoptråcklade skinnhuvor av det slag som man ser i Hollywoodfilmer och på marknadsstånd under medeltidsveckan, men de är rena fantasifoster som svarar mot folks förväntningar på ”den mörka medeltiden” då allt ska ha varit fult, grovt tillyxat och Conan-barbaren-primitivt. Nåja, Korpen flyger i all ära, men klädesplaggen från Bockstens mosse ger en mer rättvisande bild av hur den vanlige nordiske allmogemannen kunde gå klädd under 1300-talet.

 Summa summarum – Bockstensmanens kläder är helt och hållet präglade av det mode som var rådande inom de lägre samhällsskikten under den tid han levde. Om han nu var en ”herreman” som det fortfarande så envist hävdas så var han uppenbarligen av någon outgrundlig anledning förklädd till en enkel bondlurk eller hantverkare. Men att en ”herreman” under 1300-talets andra hälft ska ha traskat omkring i så enkla paltor är ungefär lika sannolikt som att en högre tjänsteman eller stureplansbrat av idag skulle visa upp sig i en billig träningsoverall från Rusta med tillhörande foppatofflor, och flasha en mobil med 10 år på nacken. Eller nu kanske jag var en smula orättvis, i mina ögon är Bockstensmannens dräkt snygg, stilren och elegant i sin enkelhet, och egentligen trevligare såväl estetiskt som ur komfortsynpunkt än det tajta och fjolliga bjäfs som 1300-talets verkliga modelejon spatserade runt i… 😉

Herreman eller herde?

Dräktpoliseri, dräktfascism och Folkdräkt 2.0

maj 26, 2010

Låt mig först klargöra en gång för alla att jag bestämt tar avstånd från den förhatliga och glädjedödande dräktfascism som ofta sticker fram med sitt fula tryne i svenska dräktsammanhang. Ja, jag syr min dräkt för hand enligt gamla metoder precis som vilken historisk rekonstruktion som helst, men det beror enbart på mitt intresse för historiska plagg och äldre tekniker. Det är mina personliga preferenser och jag begär inte att någon ska följa dem. En dräkt sydd på maskin, så som de flesta sockendräkter från Dalarna ändå har tillverkats sedan slutet av 1800-talet, hade naturligtvis fungerat lika bra som högtidsdräkt. Och ja, jag kan med gott samvete bära solglasögon och armbandsur till dräkten om jag så vill det, hade jag haft en massa piercingar i ansiktet och mohawk i olika färger hade jag också behållt det till dräkten.

 Uppfattningen att dräkter endast ska – får – bäras som de gjorde exakt 1849 eller [insert valfritt årtal] är en underlig produkt från 1970-talets tänk, då den senaste stora dräktvågen svepte fram igenom Sverige. Enligt denna bistra ideologi, som jag gärna benämner dräktfascism, kan folkdräkter utformade i det gamla bondesamhället aldrig bäras som genuina, samtida högtidsplagg, utan bör istället betraktas som en slags museal företéelse som i första hand har till uppgift att gestalta livet förr. Armbandsur går därmed fetbort för detta fanns ju inte år 1834, däremot är det koscher med ett tidsenligt fickur; mormorsmormorsmormors örhängen går bra men nåde den som vågar bära moderna örhängen; handväskor är tabu så det är att bära med sig sina prylar i en svepask eller flätad korg istället; att som tjej gå barhuvad med utsläppt hår är ett ”big no no” för det gjorde man inte i det pietistiska 1800-talssverige osv osv. Samma princip som i reenactment och historiskt återskapande alltså.

Vafalls!? Har karln ett armbandsur till dräkten? Ring dräpos insatsstyrka, det blir garanterat 25 år i omskolningsläger!

Visserligen har detta synsätt vissa poänger – i princip alla svenska dräkter utanför Dalarna slutade att bäras kring 1800-talets mitt eller strax därefter och utgör alltså ingen levande, obruten tradition, utan utgör en revitaliserad kulturyttring från förr. Ofta är dessa dräkter också baserade på enstaka bevarade originalplagg, som minutiöst kopieras exakt ned till minsta stygn. 70-talets dräktvåg innebar vidare en i mångt och mycket förståelig reaktion på tidigare dräktrekonstruktioner som ibland var mer eller mindre fritt utformade utan hänsyn till äldre traditioner. Från dalahåll blir detta emellertid svårt att ta till sig eftersom dräkterna där har brukats kontinuerligt utan avbrott och t.o.m. i vissa avseenden anpassats till den moderna, post-agrara tiden. Under närmare 100 år bars också traditionella dräktdelar i Siljansbygden tillsammans med moderna ”slimsplagg” utan att folk hade problem med det (senare har man dock nedlåtande talat om ”dekadens”). De är inga dammiga museiföremål utan levande högtidsplagg, och jag tror att övriga dräktområden skulle tjäna på detta förhållningssätt istället för den dräktfascistiska tvångströjan som ändå bara skrämmer bort folk som kanske annars hade velat skaffa sig en dräkt.

Aj då, hela den här Orsafamiljen bryter visst mot centrala dräktministeriets stadgar, bäst att bunta ihop dem och skicka dem till Gulag innan dekadensen sprider sig bland massorna!  

Ibland talar man lite skämtsamt om ”dräpo”, dräktpolisen som ser till att reglerna för en viss dräkt efterlevs. Det är okej tycker jag så länge det rör sig om välmenande vägledning och råd, vilket också är efterfrågat idag då det kan vara knepigt att hålla reda på vilken dräktvariant som passar till respektive tillfälle. När man är osäker på vilket förkläde som ska bäras andra söndagen efter pingst, eller hur halsklädet ska knytas på korrekt sätt kan det vara tryggt att fråga någon kunnig dam eller farbror som har koll. När man däremot  lägger sig i övriga frågor om stil och utseende, anmärker på moderna accessoarer och ger ”befallningar” snarare än råd, ja då är jag inte längre med – dräktpoliseriet har därmed glidit över i en obehaglig dräktfascism. Jag har hört om människor i både Sverige och Norge, framförallt kvinnor, som blivit djupt sårade och i vissa fall till och med slutat att bära dräkt pga bemötandet de fått från hänsynslösa dräktfascister, och med sådana skräckexempel är det inte konstigt att folk drar sig för att skaffa dräkt. Risken finns ju alltid att man förr elelr senare får en dräkt-fatwa på sig från någon snarstucken dräkt-mullah som inte tål att man avviker från de seder som gällde på Profetens tid… förlåt jag menar 1800-talets bondesamhälle.  

 Intresset att bära dräkt och kunskaperna om våra dräkter har aldrig varit så lågt som idag, den svenska dräkttraditionen upplever ett absolut bottenrekord (Dalarna undatanget förstås) och ett kvävande dräktpolisministerium är det sista vi behöver för att kunna väcka nyfikenheten och intresset på nytt. Därför tycker jag att det är extra kul med Svenska Turistföreningens nya satsning Folkdräkt 2.0, som sträcker ut ett tydligt långfinger mot dräktfascismen. Reaktionerna i de kommentarer jag sett på div. onlineartiklar bekräftar att de nydesignade dräkterna, som på ett kreativt men ödmjukt sätt leker med traditionen, är ett rött skynke för dess gnälliga och humorbefriade stormtrupper. Ja, man kan väl tycka att vissa av dräktbidragen är lite sisådär rent estetiskt, men förtjänsten med Folkdräkt 2.0 är att folkdräkten avdramatiseras, den blir liksom ”sekulariserad”. Vi alla, och då i synnerhet dräktfascismens anhängare (vilka, misstänker jag, sällan själva är dräktbärare utan griniga felfinnare) skulle må bra av ett mer distansierat förhållande till våra dräkter. Jag älskar det gamla kulturarvet, inte minst den sällsynt starka dräkttradition i Orsa som jag har privilegiet att ha anknytning till, och jag vill inget annat än att vårda den traditionen ömt. Men att göra ett slags heligt beläte av den och trampa på folk som inte bär sina dräkter på det sätt som jag händelsevis tycker är bäst skulle inte passa mig, det vore att förfula dräkten och dra den i smutsen. Det är helt enkelt inte min tekopp om vi säger så. Jag har all respekt för dem som vill anknyta till sin dräkts historiska rötter genom att bära den på ”korrekt” 1700-1800-talsvis utan moderna attiraljer, men ingen ska tvingas till det. Så våga för bövelen trotsa alla dräktfascister och bär med stolthet din dräkt även om du har snakebites och dreads eller bara känner för att ha din Nixon på handleden.

How to II: Rynkning

maj 25, 2010

 

Tät rynkning på en gammal avklippt ärmlinning från Orsa från 1800-talet. Varje rynka är 1 mm bred.

Dense gathering on a 19th century cut off sleeve from Orsa, each fold is 1 mm wide.

Rynkning är ett enkelt sätt att dekorera ett plagg, och även om jag här demonstrerar rynkning av ärmlinningar så gäller samma metod på kragar, axelpartier osv.

 Skjortärmen på bilden är ganska exakt 50 cm bred innan rynkningen och 21 cm efter, ju bredare ärm desto tätare och fler rynkor kan man göra men ca 50 cm är det vanliga måttet på gamla handvävda allmogeskjortor. Först fållas kortsidorna där sprundet senare kommer vara, därefter sys en rad jämna förstygn 3,5 cm innanför fållen och ca 5 mm nedanför kanten – tänk på att tråden ska vara hållbar och ordentligt fäst, själv använde jag lingarn 35/2.  Runt 2-3 stygn/ centimeter är lagom, på mitt tyg blir det ett stygn för varje 4 trådar. Om stygnen har exakt samma längd blir det förstås lättare att få till jämna och fina rynkor.

 

När sömmen är färdig påbörjas en ny, exakt likadan och paralell förstygnsrad 5 mm under den. Det är viktigt att stygnen blir så paralella som möjligt, annars blir rynkningen ojämn. Två rader räcker gott och väl, men vill man ha ett bredare rynkparti lägger man till ytterligare en söm för varje 5 mm. Jag använde här tre rader, vilket gav ett rynkparti på 1 cm bredd.

 

När alla trådar är på plats är det dags att dra ihop tyget så att rynkorna bildas. Detta kräver en del teknik, men bäst är att arbeta långsamt och försök ”gnugga” tyget mot de fästa trådarna så att en rynka veckas i taget. Dra ihop rynkorna så tätt som möjligt (utan att dra av trådarna…) och låt helst tyget vila ett tag. Därefter är det dags att fästa den rynkade linningen mot ärmkvalen. Nåla fast ärmen och linningen kant i kant, dra sakta isär rynkorna så att de fördelas jämnt och nåla sedan fast dem i kvalen. Sy fast den rynkade linningen och kvalen med fållstygn, ett stygn genom varje veck. Själv använde jag blekt lintråd 60/2 för det. Vik sedan linningen om den inte redan är det och sy likadant på andra sidan. När den vikta kvalens kortsidor sytts ihop är det färdigt.      

 

English: How to II: Gathering

 Gathering is a nice and simply way of embellishing a linen garment, and although gathered cuffs are demonstrated here, the same technique is applied when gathering collars, shoulder-pieces etc.  

 The shirt sleeve in the photos measures pretty much exactly 50 cm or 20 inches wide before the gathering and 21 cm or 8 ½ in after. The wider the sleeve, the more and denser folds you can get, but 50 cm /21“ is a common measurement in old rural Swedish shirts made of home-woven fabrics. First the short sides, which will form the cuffs slits, are hemmed. Then a row of even stab-stitches are sewn ca 3,5 cm or 1 ½ in within the hem and 5 mm below the raw edge – make sure that the thread is durable and carefully attached at the end. For this part I used a linen thread 35/2. About 2-3 stitches per cm or 7-10 per inch will do fine, with my fabric I counted one stab stitch for every 4 threads. A row of stitches of the exact same size will make it easier to get a nice and even gathering.   

Den färdiga ärmlinningen

The finished gathered cuff

 When the seam is finished an identical new one is made 5 mm below it. It’s adamant that the stitches are made as parallel and identical as possible, or the gathering will end up uneven. Two parallel rows of stab stitching will do fine, but should you want a wider gathering another row is added for every 5 mm. I used three rows for this sleeve, which rendered a 1 cm wide gathering (slightly less than half an inch).

 When all the threads are in place it is time to gather the fabric so that tiny folds or creases are formed. This calls for some technique and practise, but the best way is to work slowly and carefully try to “rub” the fabric towards the edge where the threads are fixed,  making one fold at a time. Gather the folds as tight as possible (without breaking the threads…) and let the fabric rest for a while. Then it is time to attach the sleeve to the cuffs. Pin the sleeve and cuff at the short edges, then carefully pull the gathering apart until it is as wide as the cuff and then pin them too. Attach the two pieces with hemstitching, one stitch for each fold. I used a linen 60/2 thread for that. Then fold the cuff if it hasn’t already been that and repeat the same sewing on the other side. The short sides of the folded cuff are finally sewn together and the work is finished.  

Rynkad ärmlinning, axelparti och ok på en hansdsydd originalskjorta i bomull från sent 1800-tal.

Gathered cuffs, shoulders and yoke on an extant late 19th century hand-sewn cotton shirt

How to: Nuggor

maj 22, 2010

 

Nuggor på en överdel från Mora, 1870-talet (Nordiska museet).

Nuggor on a överdel or traditional blouse from Mora, Dalarna, Sweden, 1870s (Nordiska museet)

När jag fick ett erbjudande härom veckan att köpa en stor bit ölandslinne till kraftigt nedsatt pris kunde jag helt enkelt inte tacka nej. Ölandslinne är i min mening en av de finare linnekvaliteer jag sett ute på hyllorna och påminner mycket om det handvävda linnetyg i äldre folkliga linneskjortor som jag tittat på. Min 1300-talsskjorta är redan sydd i ölandslinne, och en ny dräktskjorta i samma slags tyg vore inte fel.

Den här gången hade jag tänkt visa en del tekniker som används i traditionell skjortsömnad, först ut är de små broderade spetsarna, s.k. nuggor, som ofta pryder ärmkvalarna på dräktskjortor från olika delar av landet. Nuggor är dels en enkel men fin dekoration, dels ett sätt att motverka slitage på ärmlinningen. Begreppet är från Dalarna, och på andra håll har de haft egna lokala benämningar och tekniken kan också variera. Här har jag följt instruktionerna som återfinns i Ulla Centergrans Folkdräkter förr och nu (1986).

 Först dras ett lämpligt antal väfttrådar ut ur tyget, ju tunnare tyg desto fler kan behöva dras ut. På mitt tyg som ligger på 16 trådar/cm var fem trådar lagom. Det utdragna partiet med varptrådarnma kvar viks sedan på mitten. Till nuggorna använde jag ett blekt tvåtrådigt lingarn, 60/2. Nålen ”plockar upp” ett antal varptrådar, tre-fyra st är lagom för ett tyg av den här kvaliten (1). Sedan vrider man nålen mot sig och lindar den fästa tråden motsols två varv under den (2) – detta kräver en del fingerfärdighet! – och sedan är det bara att dra åt (3). Därefter tar man ett stygn två trådar djupt vid sidan av nuggan och upprepar proceduren med de närmsta varptrådarna (4). Metoden är lätt att lära sig snabbt och att sy en rad nuggor för två kvalar (sammanlagt 42 cm) tog runt tre och en halv timme.

 

 

Efter nuggorna är färdiga jämnas de till genom att gnida dem med ett glas.

After finishing the nuggor they are smoothened by rubbing them with a glass.

Mina paintskills är inget att skryta om, men förhoppningsvis tydliggör min – eh… teckning – hur nuggsömnaden går till. Annars finns som sagt tekniken återgiven i Centergrans Folkdräkter förr och nu.

 

English: Since I came by a very fine linen fabric at discount price the other week I’m about to sew a new shirt for my Orsa garb. This Swedish-made linen is highly reminiscent of the hand-woven fabric used in the past, and I have previously sewn my 14th century shirt in the same fabric quality. This time I’m going to show you a few ”how-to:s”.   

Illustrated here is a simple means of making nuggor, a simple but decorative fancywork traditionally often applied to cuff-edges in Swedish shirts. I don’t know whether or not these nuggor are known outside Scandinavia, but I would assume they are since they serve as both a decoration as well as a means of preventing wear and tear.

First, five threads from the weft are pulled out from the cloth, the fabric is then folded and the nuggor are formed by picking up four folded warp-threads each time, using a linen 60/2 thread (1). With the warp-threads held by the needle, the sewing-thread is wound two times counter clockwise around the threads just below the needle (2), and then pulled tight (3). The thread is then fixed with a tiny stitch two threads deep (4) and the procedure is repeated with the next four warp-threads. The method is easy to learn and sewing nuggor for a pair of cuffs (in total 42 cm or 17 in) took me about three and a half hours.   

Små nuggor sydda med gul tråd på min systers överdel (ej gjord av mig).

Tiny nuggor sewn with yellow thread on my sister’s Orsa överdel or traditional blouse (not made by me).