Dräktpoliseri, dräktfascism och Folkdräkt 2.0

Låt mig först klargöra en gång för alla att jag bestämt tar avstånd från den förhatliga och glädjedödande dräktfascism som ofta sticker fram med sitt fula tryne i svenska dräktsammanhang. Ja, jag syr min dräkt för hand enligt gamla metoder precis som vilken historisk rekonstruktion som helst, men det beror enbart på mitt intresse för historiska plagg och äldre tekniker. Det är mina personliga preferenser och jag begär inte att någon ska följa dem. En dräkt sydd på maskin, så som de flesta sockendräkter från Dalarna ändå har tillverkats sedan slutet av 1800-talet, hade naturligtvis fungerat lika bra som högtidsdräkt. Och ja, jag kan med gott samvete bära solglasögon och armbandsur till dräkten om jag så vill det, hade jag haft en massa piercingar i ansiktet och mohawk i olika färger hade jag också behållt det till dräkten.

 Uppfattningen att dräkter endast ska – får – bäras som de gjorde exakt 1849 eller [insert valfritt årtal] är en underlig produkt från 1970-talets tänk, då den senaste stora dräktvågen svepte fram igenom Sverige. Enligt denna bistra ideologi, som jag gärna benämner dräktfascism, kan folkdräkter utformade i det gamla bondesamhället aldrig bäras som genuina, samtida högtidsplagg, utan bör istället betraktas som en slags museal företéelse som i första hand har till uppgift att gestalta livet förr. Armbandsur går därmed fetbort för detta fanns ju inte år 1834, däremot är det koscher med ett tidsenligt fickur; mormorsmormorsmormors örhängen går bra men nåde den som vågar bära moderna örhängen; handväskor är tabu så det är att bära med sig sina prylar i en svepask eller flätad korg istället; att som tjej gå barhuvad med utsläppt hår är ett ”big no no” för det gjorde man inte i det pietistiska 1800-talssverige osv osv. Samma princip som i reenactment och historiskt återskapande alltså.

Vafalls!? Har karln ett armbandsur till dräkten? Ring dräpos insatsstyrka, det blir garanterat 25 år i omskolningsläger!

Visserligen har detta synsätt vissa poänger – i princip alla svenska dräkter utanför Dalarna slutade att bäras kring 1800-talets mitt eller strax därefter och utgör alltså ingen levande, obruten tradition, utan utgör en revitaliserad kulturyttring från förr. Ofta är dessa dräkter också baserade på enstaka bevarade originalplagg, som minutiöst kopieras exakt ned till minsta stygn. 70-talets dräktvåg innebar vidare en i mångt och mycket förståelig reaktion på tidigare dräktrekonstruktioner som ibland var mer eller mindre fritt utformade utan hänsyn till äldre traditioner. Från dalahåll blir detta emellertid svårt att ta till sig eftersom dräkterna där har brukats kontinuerligt utan avbrott och t.o.m. i vissa avseenden anpassats till den moderna, post-agrara tiden. Under närmare 100 år bars också traditionella dräktdelar i Siljansbygden tillsammans med moderna ”slimsplagg” utan att folk hade problem med det (senare har man dock nedlåtande talat om ”dekadens”). De är inga dammiga museiföremål utan levande högtidsplagg, och jag tror att övriga dräktområden skulle tjäna på detta förhållningssätt istället för den dräktfascistiska tvångströjan som ändå bara skrämmer bort folk som kanske annars hade velat skaffa sig en dräkt.

Aj då, hela den här Orsafamiljen bryter visst mot centrala dräktministeriets stadgar, bäst att bunta ihop dem och skicka dem till Gulag innan dekadensen sprider sig bland massorna!  

Ibland talar man lite skämtsamt om ”dräpo”, dräktpolisen som ser till att reglerna för en viss dräkt efterlevs. Det är okej tycker jag så länge det rör sig om välmenande vägledning och råd, vilket också är efterfrågat idag då det kan vara knepigt att hålla reda på vilken dräktvariant som passar till respektive tillfälle. När man är osäker på vilket förkläde som ska bäras andra söndagen efter pingst, eller hur halsklädet ska knytas på korrekt sätt kan det vara tryggt att fråga någon kunnig dam eller farbror som har koll. När man däremot  lägger sig i övriga frågor om stil och utseende, anmärker på moderna accessoarer och ger ”befallningar” snarare än råd, ja då är jag inte längre med – dräktpoliseriet har därmed glidit över i en obehaglig dräktfascism. Jag har hört om människor i både Sverige och Norge, framförallt kvinnor, som blivit djupt sårade och i vissa fall till och med slutat att bära dräkt pga bemötandet de fått från hänsynslösa dräktfascister, och med sådana skräckexempel är det inte konstigt att folk drar sig för att skaffa dräkt. Risken finns ju alltid att man förr elelr senare får en dräkt-fatwa på sig från någon snarstucken dräkt-mullah som inte tål att man avviker från de seder som gällde på Profetens tid… förlåt jag menar 1800-talets bondesamhälle.  

 Intresset att bära dräkt och kunskaperna om våra dräkter har aldrig varit så lågt som idag, den svenska dräkttraditionen upplever ett absolut bottenrekord (Dalarna undatanget förstås) och ett kvävande dräktpolisministerium är det sista vi behöver för att kunna väcka nyfikenheten och intresset på nytt. Därför tycker jag att det är extra kul med Svenska Turistföreningens nya satsning Folkdräkt 2.0, som sträcker ut ett tydligt långfinger mot dräktfascismen. Reaktionerna i de kommentarer jag sett på div. onlineartiklar bekräftar att de nydesignade dräkterna, som på ett kreativt men ödmjukt sätt leker med traditionen, är ett rött skynke för dess gnälliga och humorbefriade stormtrupper. Ja, man kan väl tycka att vissa av dräktbidragen är lite sisådär rent estetiskt, men förtjänsten med Folkdräkt 2.0 är att folkdräkten avdramatiseras, den blir liksom ”sekulariserad”. Vi alla, och då i synnerhet dräktfascismens anhängare (vilka, misstänker jag, sällan själva är dräktbärare utan griniga felfinnare) skulle må bra av ett mer distansierat förhållande till våra dräkter. Jag älskar det gamla kulturarvet, inte minst den sällsynt starka dräkttradition i Orsa som jag har privilegiet att ha anknytning till, och jag vill inget annat än att vårda den traditionen ömt. Men att göra ett slags heligt beläte av den och trampa på folk som inte bär sina dräkter på det sätt som jag händelsevis tycker är bäst skulle inte passa mig, det vore att förfula dräkten och dra den i smutsen. Det är helt enkelt inte min tekopp om vi säger så. Jag har all respekt för dem som vill anknyta till sin dräkts historiska rötter genom att bära den på ”korrekt” 1700-1800-talsvis utan moderna attiraljer, men ingen ska tvingas till det. Så våga för bövelen trotsa alla dräktfascister och bär med stolthet din dräkt även om du har snakebites och dreads eller bara känner för att ha din Nixon på handleden.

13 svar to “Dräktpoliseri, dräktfascism och Folkdräkt 2.0”

  1. Frej Says:

    Hear hear jävlarimej!
    Nä men jag tycker, som du redan vet, du är på helt rätt linje där. Det där att säga åt folk hur det ”skall” vara är ofta väldigt farligt och får gärna helt motsatt effekt. I alla fall känns det som en mer givande syssla att inspirera snarare än att döda intressen.

  2. Daniel Says:

    Haha – klockren bloggpost. Jag har ingen koll på sånt här, men jag köper allt du säger fullt ut.

  3. SarahA Says:

    Uppfriskande! Jag är ju själv noggrann med hur jag syr min dräkt, handsydd med rätt snitt och rätt material, passande den sociala status jag valt, precis som jag är med alla andra historiska kläder jag syr – i min värld är det inte så värst stor skillnad. Min är ett exempel på de dräkter som, med undantag för enstaka plagg, helt slutat användas i slutet på 1800-talet. Jag uppskattar alltid en bra gjord och buren dräkt (precis som jag gör i reenactment-sammanhang), men skillnaden är att dräkterna bärs vid nutida aktiviteter och festligheter, och vissa eftergifter får göras för det. Jag kommer ex. inte gå osminkad bara för att jag har folkdräkt, även om jag gör det vid living history. Jag kanske uppskattar en 100% ”rätt” buren dräkt mer, men jag skulle aldrig racka ner på någon som bär den helt ”fel” – bara det att någon VILL bära den tycker jag är roligt och värt beröm. Mer dräkter åt folket!

  4. Jonas Says:

    Mycket underhållande läsning! Har nog rört mig i den ödmjuka kretsen där dräktfacisterna snarare har höga krav på sig själva än andra. Men det handlar precis om vad målet med återskapandet är, oavsett om det är 17-1800-tal eller medeltid. Vi ser olika på nivån i vårt återskapande och det är värt att respekteras.

  5. anna-mi Says:

    Dräktpoliser låter förfärligt. Men i andra änden har vi geschäftet: där dåligt sydda plagg i dåligt material med oegentligheter i mallen saluförs och säljs som äkta folkdräkt från NN. Så bara man sållar ut att somt är nygjorda exakta kopior av historiska dräkter sydda helt enligt old school medan andra är nysydda moderniserade folkdräkter och att det finns de som är mittemellan och så anges det vari avvikelsen ligger.
    Alltså bara man kör med raka rör och öppna kort så är allt tillåtet, tycker jag. Och då tror jag även det historiskt korrekta, så att säga, får bättre respekt och möjlighet att överleva. För jag tycker synd om folk som köper en Oxie härads dräkt och så ser den inte ut som på den tiden när den användes i skarpt läge så att säga. Begreppet häradsdräkter kunde kanske sparas till bara de historiskt korrekta? Och så kunde allt annat i genren heta folkdräkter? Eller är jag helt ute och cyklar?
    STF:s satsning verkar jätterolig!

  6. Mikael Says:

    Tack för era kommentarer!
    Anna-mi: Nej precis och det är därför nödvändigt, menar jag, att det finns ett visst mått av (snällt) dräktpoliseri som upprätthåller dräkternas kvalitet. Att bära en dåligt passande dräkt med fel material blir väl lite som att vid bröllop och andra högtider bära en säckig babyblå kostym med gympaskor, felknuten slips och denimkeps från HM…

    Det där med korrekta benämningar är också en het fråga som det finns många åsikter om. Etnologer och textilhistoriker brukar numera tala om historiska folkdräkter och nutida ”bygdedräkter”, om jag inte fått det hela om bakfoten så lanserades det senare begreppet av Ulla Centergran. Före 1900-talde talade man allmänt om ”nationaldräkt” (nation = folket = allmogen) för att skilja det från modedräkten. Själv föredrar jag att tala om dräkt gott och kort, för Dalarnas del finns det också fog att tala om sockendräkter (trots att Centergran m.fl. menar att man bör undvika den benämningen, vilket jag högaktningsfullt struntar i).

    Att dela in skånska dräkter efter härader är en mer sentida tradition enligt min litteratur. Jag kan ju ha blivit felinformerad, men enligt vad jag förstått följde det skånska dräktskicket inte dagens skarpa geografiska gränser utan andra kulturgränser, samma sak gällde f.ö. övriga Skåneland inkl. Halland och Blekinge. Rätta mig om jag har fel.

  7. SarahA Says:

    Det är rätt, Skånes dräkter kan grovt sett delas in i fyra områden, och inom dessa har dräkterna nästan identiska drag i de olika häradena. Jag har mest kunskaper om sydvästra hörnet (Oxie, Skytt, Bara och Vemmenhögs härader) då det är därifrån jag kommer, och har stött på de rysliga sk. Oxiedräkterna från ”NN”. Gränserna för dräkternas utseende är verkligen flytande – några Göingedräkter är mycket lika Värendsdräkten, fast de kommer från olika landskap, och de sydväst-skånska dräkterna har en del gemensamma drag med vissa danska dräkter. Jag antar att dräkterna påverkades av de man hade beröringspunkter med och kände sig familjär med.

    Det krävdes flera års forskning från min sida för att med viss tvekan känna att jag hade tillräckligt på fötterna för att kunna börja, och nu börjar jag så smått bli klar. Med visst fusk (en ficka i en kjolsöm, och än så länge bara en kjol) är dräkten nog rätt nära de original jag sett och läst om, ner till den stoppade valken på livet som kjolarna ska hänga på – den får mig verkligen att se ut som en stabil skånsk bondmora, som på Otto Wallgrens bilder…..🙂

    Fast klar och klar… jag tänker komplettera med kjolar, liv och spedetröjor i andra färger, så att jag kan variera mig lite efter årstid och högtid. Och jag kan ju alltid sticka strumpor till om jag skulle få tråkigt.

  8. Frej Says:

    Spontan reaktion bara. tycker det är så jäkla att det finns folk som er, ni, oss, vi, som verkligen ser ett stort värde i att tillverka någonting från grunden. Någonting som är på riktigt, verkligen helt och hållet.

    Kan vara att jag nog har lite lätt solsting just nu men tror jag känner såhär annars också🙂

  9. kurage Says:

    Bra skrivet.

    Det dräktskick vi ser i dag är en produkt av formalisering av dräkten vilket inte stämmer överens med det historiska brukandet av dräkten. Dräkten framstår ofta som något statiskt, något som på något vis stannat i tiden och förpassats till ett anakronistiskt malltänkande. Detta dödar dräkten på sikt. Mallen blir ett tabu som är svårt att bryta även rent forskningsmässigt då mallen ofta bygger på felaktiga föreställningar och tolkningar av källmaterialet. När jag rekonstruerar Gagnef kommer jag vara den som spenderar tid på dräktkammaren Gagnef för att hitta nya rön och gå till originalen. Se bara till en av mansvästarna i Stora Tuna som helt plötsligt blev ett dräktliv….

    Sen är det precis som du säger annorlunda med hur man själv bemöter och behandlar sitt eget dräktintresse. Där tycker jag din inställning är sund, jag kommer sy min dräkt efter noggranna rekonstruktionsmässiga umbärandet då jag, precis som du, är intresserad av hantverket.

  10. mjölumb Says:

    känsligt ämne. jag är själv uppvuxen i folkdräktsmekkat kring siljan. å ena sidan tycker jag att det är bra att det finns vissa regler om hur dräkten bör bäras och tycker inte om ryckanden i halskläden och skarpa tillsägningar om att dräkten bärs fel. det är bättre att kragen på halsklädet råkas vikas ner än att dräkten inte bärs alls.

    däremot tycker jag att det är sorgligt när folk exempelvis struttar runt i sorgmagd på midsommar. då blir det fel i mina ögon (men jag håller käft). jag ser inget fel i att ha utsläppt hår eller smink till dräkt. speciellt eftersom den dräkten jag bär fortfaranade är en levande dräkt. ett levande kulturarv.

    jag förespråkar ett fritt dräktsverige, inom vissa ramar. men önskar att folk var intresserade av att bära dräkt skulle våga släppa lite på ramarna och inte bara bära den dräkt som är ”den rätta” utan att se även till äldre plagg. dräkten har blivit lite uniform idag. den stora variation som fanns för 100 år sedan är ett minne blott och det känns inte som att hemslöjdsrörelsen vill kännas vid den, vilket är lite tråkigt. det finns bodär/liv i oändligt många mer färger och mönster än den som vanligtvis syns på mora/orsakullor. maggderna hade fler färgvariationer förr och så vidare och så vidare. fast, det är klart, eftersom tillfällena då svensson bär dräkt är få (oftast bara midsommar och begravningar) finns kanske inte ett behov att att lyfta fram äldre plagg och av att äga fler dräktvariationer. en liten önskedröm jag har är att folk ska våga bära mer dräkt och inte vara rädda för att göra fel eller sticka ut. att de själva vill lära sig mer om sin dräkt för att sluta vara osäkra på hur den ska bäras. att fler folk börjar se en välgjord dräkt som en investering. mer dräkt åt folket helt enkelt.

    jag ser mitt eget dräktbärande som en hyllning till generationerna som burit den innan mig och försöker använda den så ofta jag kan. drömmer om att sy en mer vardaglig variant av dräkten för att kunna använda den i vardagligare sammanhang. det vore fint.

  11. Mikael Says:

    Tack för din intressanta kommentar mjölumb, har inget att invända mot det du skriver utan håller med om det väsentliga! Håller ju själv på med att revitalisera gamla och ”glömda” dräktdelar som inte syns så ofta, men sedan så är ju orsas mansdräkt inte så variationsrik som många andra socknars så .

    Sorgmagd på midsommar? Ja det låter lite… speciellt. Det är ju annars ett tillfälle då jag gärna skulle se det snälla ”dräktpoliseriet” komma till uttryck eftersom sådana plagg har en bestämd funktion vilken riskerar att urholkas omman använder den hur som helst.

  12. Myter och felaktiga föreställningar om folkdräkter « Historisk dräkt och hantverk Says:

    […] gärna också  mitt inlägg om dräktpoliseri och dräktfascism. […]

  13. muthaiasuu Says:

    Hej. Jag tycker ditt inlägg var jättespännande och upplivande. Jag tror jag håller med mjölumb på många punkter men då denne är långt mycket mer kunnig på området än jag så ska jag inte lägga ord i dennes mun utan tala för mig själv.

    Jag tycker konceptet folkdräkt är kul på det sätt att den bildar en gemenskap och igenkänningsfaktor, utöver det att de faktiskt är riktigt stiliga.

    Min högst personliga åsikt är dock att en viss frihet bör finnas i utformandet av en dräkt. Jag antar att dräkter oftast syddes i hemmet och således torde de ofta influerats av hanverksskicklighet och viljan att tävla med andra familjer i tillvaron. Tillgång på material mm borde också det vara en faktor till variation.

    Så det jag skulle vilja förespråka istället för en fixerad mönsterbestämd dräkt är något som beskriver formen lite lösare och inkluderar färgkodning och andra viktiga detaljer. På så sätt lämnar man det upp till skaparen att sätta sin egen prägel på sina plagg för att kunna sticka ut lagom mycket. Dessutom ger man möjlighet till en mer levande kultur där människor kan ta inspiration från andras varianter för att utforma nya ännu stiligare plagg. Om man fixerar allting tycker jag att man på något vis dödar en del av upptäckarglädjen som finns i att skapa saker.

    Om man råkar vara född i en landsända där dräktsmodet råkar vara oförenligt med ens egen smak, borde man då helt undvika att bära dräkt helt och hållet eller kanske försöka hitta en stil som följer mallen men som samtidigt känns kul att bära?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: