Här var det maliotygh

Efter mycket pust och stön har jag äntligen gjort färdigt den slappor av maliotygh som jag lovat fixa till Annas pekkilhuvva. För er som inte har en susning vad jag talar om så är ”maliotygh” en medeltida svensk benämning på ringpansar eller det som  vi idag ofta helt enkelt benämer brynja (jfr eng./ Fra. maille”). ”Slappor” (av ty. Schlappen) brukar tolkas som den brynjekrage fäst i hjälmen som annars är mer känd under sin franska benämning aventail, medan ”pekkilhuvva” tycks syfta på bascineten, den hjälmtyp med eller utan visir som utgjorde en av de vanligaste hjämtyperna i 1300-talets europeiska härar.

Aventailen är tillverkad av ca 4000 stansade och plattnitade ringar med innediameter 9 mm och har sytts fast på en läderkant som ska monteras på hjälmen genom att hålen träs på vervellerna av mässing. En dyl. aventail/slappor är vidare avsedd att bäras över någon form av vadderad och kviltad krage som absorberar ev. hugg.

 Inspirerad av en tråd på historiska världars forum provade jag f.ö. att lägga lädret i olivolja, vilket gav en vackert mellanbrun färg. Det överfettade lädret är ännu något klibbigt och sladdrigt, men ska senare vaxas för styvnad och ytterligare impregnering.  

English summary: 14th century Mail Aventail

A mail (Medieval Swedish: ”maliotygh”) aventail I’ve put together to a fellow reenactor and lady-at-arms. A possible medieval Swedish term for this piece of armour is slappor, mentioned together with the pekkilhuvva or bascinet as it was known in England and France. The alternating rows of punched and riveted rings of 9mm ID (some 4000 in all) was attached to a leather liner treated with olive oil which gave it a nice brown (though greasy)  hue.

The aventail is intended to be worn over a gamboised (stuffed and quilted) cloth collar for comfort as well as absorbing incoming blows and sword-cuts.

Mid-Late 14th century funerary effigies (Edward ”The Black Prince” to the right) showing aventails attached to bascinets in great detail. The leather liner is fitted with holes to fit the brass vervelles, which then have a cord pulled through them in order to lock the aventail in place.

5 svar to “Här var det maliotygh”

  1. Frej Says:

    Har också börjat leka med oljan på läder, funkar ju hur bra som helst faktiskt!

  2. inkyblot Says:

    Å gud vad fint det blev! Tusen tack, jag ser fram emot att få prova den!🙂

  3. Peter Says:

    Förtjust!

    Jag har alltid oljat läder. Jag bara lägger det i en hink (och spenderar veckor med att försöka torka ur det :-))

  4. India Says:

    Läste ditt tidigare inlägg om dräkt användning och ”dräpo”. Funderade själv häromdagen på varför det blir färre och färre som använder häradsdräkt. Tänkte att jag kanske skulle sy en till min dotter och insåg helt plötsligt att hon faktiskt inte har användning för en dräkt. I vilket sammanhang skulle hon klä sig i den? Hur ska vi göra för att ta oss ur denna situation. Är dräktskicket något vi ska vårda eller bara ett påhitt från en tid som flytt? Intressant det du skrev att användningen aldrig varit så låg som nu!
    Du har en väldigt rolig och intressant blogg som jag gärna tittar in på.

  5. Mikael Says:

    Kul India att du uppskattar min blogg! För mig är dräkt ingenting man ”behöver”, lika lite som man ”behöver” den senaste 60″ plasmaskärmen eller käka på femstjärnig resturang, men det tillför förstås andra värden. För mig handlar dräkt om ”diffusa” men ändå viktiga saker som tradition, rötter, identitet och det ödmjuka ansvaret att vara kulturbärare. Som talaren vid årets midsommarfirande i Skattungbyn (Orsa) menade på, vi möter framtiden med det gamla och trygga i ryggen och som stabil grund att stå på.

    Flummet åsido, min uppfattning är att de flesta svenskar dock saknar ett sådant behov idag. Som Fredrik Lindström så träffande beskriver det i ”Världens modernaste land” så ligger det liksom i själva svenskheten (som den ser ut idag) att vara modern och pragmatisk, ligga i framkanten och (låtsas) vara världsvan. Gamla dammiga traditioner såsom dräkt har ingen plats i ett samhälle som präglas av en sådan historielös, modernistisk kultur. Och visst ska man få leva så om man vill det, jag har ingen som helst önskan att man ska övertyga folk att bära dräkt eller ta upp andra gamka kulturyttringar om de faktiskt i grunden saknar ett genuint intresse för det. Dalfolket utgör tillsammans med samerna det enda undantaget i vårt land som bekräftar regeln genom att envist hålla fast vid de gamla traditionerna. Dessa Traditioner har ett egenvärde, de behöver inte vara ”nyttiga” eller fylla något rationellt behov, de räcker med att bara vara och finnas till som en del av det kulturella kapitalet. Fråga gärna norrmännen också vad som gör att de är villiga att investera hela förmögenheter för sina bunader!

    Eller så känner man ett behov att söka sina rötter, men väljer helt andra vägar till det. Dräkt är liksom ingen självklarhet utan är endast en (om än iögonfallande) gammal kulturyttring bland en mängd andra, och man ska komma ihåg att jämförelsevis få bygder i Sverige faktiskt hade en lokal dräkttradition på den tid ”då det begav sig”. Dräkttraditionen är egentligen en ganska atypisk företéelse och det är ingen slump att dräktbrukandet tas mest på allvar i Dalarna och Sameland, då det i princip endast är hos dalfolket och bland samerna som det funnits en obruten, ännu i vår tid levande dräkttradition.

    Som ohjälplig dräktnörd tycker jag hursomhelst att din dotter definitivt ska skaffa dräkt (häradsdräkt = Skåne?), även om det inte kan verka som att man har användning för den. Dräkt förknippas idag framförallt med midsommar och folkdans, men även om dräkterna är självklara och trevliga inslag i de sammanhanget blir det tråkigt om de svävt begränsas till de företéelserna. Det är inget som hindrar en att bära dräkt vis andra högtider – jul, nyår, påsk, valborg, bröllop, dop, begravning, konfirmation – the sky is the limit… Eller varför inte bara slänga på sig dräkten närhelst man känner för det? En dräkt gör man i första hand för sin egen skull, för att man själv känner sig fin och välklädd i den. Att bli sedd och uppmärksammad för dräkten är förstås kul, men inte huvudsaken, åtminstone inte för mig personligen. Sedan har vi ju själva tillverkningsprocessen, som både är hemskt rolig och vansinnigt lärorik.

    Så vad vill jag ha sagt med den här otympliga textmassan – jo även om vissa strama ”dräktologer” vill begränsa dräktbrukandet till ett halvlustigt påhitt som på ett musealt sätt gestaltar hur livet kunde te sig förr så betraktar jag det främst som en levande men anpassad tradition värd att vårda. Så om du orkade läsa och ta in mitt babblande hoppas jag att det gav dig någon form av svar på din fundering!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: