Archive for augusti, 2010

1300-talsväska efter fynd från Dordrecht

augusti 19, 2010

Eftersom jag sålt mina båda bältesväskor så kände jag att det ändå vore bra att sy en ny. Valet föll på en ganska enkel men snygg väska från nederländska Dordrecht som beskrivs i ”väskbiblen” Purses in Pieces av Olaf Goubitz. Någon datering anges inte för fyndet men av formen och konstruktionen att döma rör det sig om 1300-talets andra hälft. Min väska är gjord av smidigt getskinn (ca 1 mm tjockt) och färgat med svart resp. mahognybrun oljefärg från Fiebing. De tre pungarna på den främre fickan är gjorda av ett enda skinnstycke, och textilfickan i locket/det främre facket är oblekt linne urklippt på skrådden för extra elasticitet.

 

English: 14th century purse after find from Dordrecht

 Since I’ve sold both of my old purses I felt the need to sew me a new one. I went for a comparatively simple yet stylish model based on an excavated find from the Dutch city of Dordrecht, which I found in “The Purse Bible” Purses in Pieces by Olaf Goubitz. No dating is provided, but judging by the shape and construction we’re dealing with a mid-late 14th century purse. My reconstruction is made from soft goatskin (about 1 mm thick) and dyed with black and mahogany-brown oil dye from Fiebing. The three pouchlets on the front panel of the rear compartment were made from a single piece of leather, and the linen complement on the inner panel on the lid or front compartment was cut on the bias for extra elasticity.

 

Avbildade väskor från/ Depicted purses from De proprietatibus rerum (ca 1350), Bible Historieale (ca 1400), Tacuinum Sanitatis (ca 1400), Book of Marvels (1410-12).

Annonser

”Den där dräkten med läderförkläde” – stjimpa

augusti 15, 2010

Ett av de mer iögonfallande delarna till den manliga orsadräkten är förskinnet eller stjimpan. Detta plagg är tydligen såpass utmärkande att jag faktiskt har hört orsadräkten refereras till som ”den där dräkten med läderförkläde”. I själva verket har stjimpor används till de flesta sockendräkter i Siljansbygden och ingår som en obligatorisk dräktdel också i mora- våmhus- venjans- och sollerödräkterna. Under 1800-talet bar exempelvis även leksands- och rättvikskarlarna stjimpa, liksom karlarna från Ore, Åhl, Gagnef, Floda, Bjursås, Järna m.fl. socknar, men det bruket försvann kring förra sekelskiftet. Förskinn av olika slag har vidare används på andra håll i landet där man haft en äldre dräkttradition såsom i Vingåker i Sörmland och Vånga i Östergötland, men även i bygder med ett modernare klädskick kunde förskinn bäras till vardags och fest, exempelvis i Norduppland.  

 

Förskinn kanske i första hand förknippas med smeder, skomakare och andra hantverkare, men det är egentligen ett praktiskt arbetsplagg som har använts av bönder sedan länge för att skydda kläderna vid arbete. I Ovansiljan bars stjimpan alltid till dräkten, till vardags men också till högtid när den var ny – utan stjimpa ansågs man helt enkelt vara oklädd. Bilder och skrivna källor antyder att detta skick uppkom kring 1700-talets slut även om stjimpan som rent arbetsplagg har funnits betydligt längre i en eller annan form.

Orsastjimpa från 1800-talets mitt med laskade sömmar (Nordiska museet)

Extant mid 19th century Orsa stjimpa with laced seams (Nordic Museum, Stockholm) 

Det var vanligt att småpojkar fick sin första stjimpa strax efter att de börjat gå, och bar den då över barnkolten av vadmal eller skinn. På vissa håll var f.ö. stjimpan det dräktplagg som bars längst, och kombinerades med slimskläder långt in på 1900-talet. Detta bruk var särskilt vanligt förekommande i Moratrakten, men även i Orsa hände det att äldre män bar stjimpa till kavaj och långbyxor under 1900-talets första decennier.  

 

Postbud från Holen i Orsa, klädd i stjimpa till kavaj och långbyxor. foto 1917 av Karl Lärka

Postman from Holen Village in Orsa, wearing the stjimpa together with  smart jacket and trousers. Photo by Karl Lärka, 1917 (Mora Bygdearkiv)

I Orsa bär man stjimpan under livstycket, men morkarlarna bär den istället överst varpå deras också är mer dekorerade – krusade – med inlägg av rött kläde och dekorativt utskurna mönster. Någon standardutformning av stjimpan finns egentligen inte, utan gamla plagg uppvisar en ganska rik variation med avseende på form och dekorationer. Under senare delen av 1800-talet blev det vanligt med ganska långa stjimpor som nådde en bit under knäet, vilket har hållt i sig till idag hos vissa dräktbärare. Själv anpassade jag min efter äldre snitt så att den slutar strax ovanför knäet, vilket ser snyggare ut och känns smidigare.  

 

Jag äger sedan tidigare två begagnade stjimpor, en gammal och skör en som bör ha 100 år på nacken samt en nytillverkad och trasig modern av sladdrigt kromgarvat läder. Givetvis ville jag ha en egentillverkad stjimpa till min dräkt, och den fick bli baserad på det äldre plagget. Materialet är mjukt och vegetabilgarvat nötskinn så som i originalet, men stjimpor har också tillverkats av bl.a. get. Det är också den enda delen av min dräkt som är maskinsydd (på en gammal Singer som jag nyligen fyndade på Tradera), längre tillbaka syddes de annars med laskremmar vilket är en teknik jag ännu inte riktigt lärt mig bemöstra. Av hävd föll det på byskomakaren att förse karlarna med stjimpor, och när symaskinen gjorde entré efter 1800-talets mitt syddes de uteslutande med maskinsöm som även begagnades till krusning. Halsremmens utséende och reglering varierar, men två enkla mässingsöljor som jag har använt här är rätt vanligt. Bröstdelen är förstärkt med en enkel lapp dekorerad med hålstansning och maskinsömmar, ett utförande som är särskilt vanligt i Mora-Sollerön men som också återfinns i Orsa. Livremmen är av samma läder som den övriga stjimpan men har härdats med vax för att bli styvare (gnid bivax på lädret och blås med hårtork tills vaxet smälter och sugs upp). Den korsas omlott bakom ryggen och passerar genom en förstärkt slits på vänster sida för att ligga smidigare. Framtill knäpps remmen med ett dubbelpiggat mässingsspänne som är gjutet i Östnor i Mora kring förra sekelskiftet.

 

Det kanske till sist är på sin plats att påpeka att begreppet ”skinnförkläde” egentligen är en oxymoron då ”kläde” anspelar på ett plagg av tyg. Förskinn är istället den korrekta benämningen på detta typ av plagg, och även om det lockar fram en del fniss hos vissa personer så ska det alltså inte förväxlas med en liten detalj i de nedre regionerna av den manliga anatomin…

 

En bunt gamla mässingsspännen till stjimpor.

A bunch of old stjimpa brass buckles. 

English summary: Orsa Leather Apron – Stjimpa

 The leather apron or stjimpa is an essential part of traditional men’s wear in the Upper Siljan Region including Orsa. Due to this conspicuous article of clothing the Orsa dräkt is in fact sometimes referred to as “that garb with the leather apron”, but actually it was once a common item throughout the Dalarna province and some other parts of Sweden where traditional regional clothing was/is in use. Guys from neighbouring Mora uses it to this day as well although they wear it on top of their waistcoat. Leather aprons are perhaps mostly associated with blacksmiths, cobblers and other craftsmen, but were also widely used by farmers who found them useful for protecting their clothes from soil and tear. So originally the stjimpa was obviously picked up as a heavy-duty working garment, but since at least the late 18th century it has also been worn as a part de rigueur of the Sunday best. A result of this was that you weren’t considered properly dressed without it. In some places the stjimpa could be seen worn as an every-day garment together with a jacket and trousers well into the 1920s and 30s.

 

My stjimpa is made from soft bovine leather and is the only piece of the dräkt that is machine-sewn (on an old Singer I got as a bargain on an auction site). Leather aprons were traditionally made by village shoemakers and prior to the introduction of the sewing machine in the 1860s they were pieced together with leather lacing. Traditionally the stjimpa came in a variety of shapes and sizes, but the overall construction of mine is very typical with an adjustable shoulder strap fitted with two simple brass buckles and a wide belt strap crossed at the back and buckled up at the front with a double pronged brass buckle (cast locally in Mora and about a century old). The belt is made from the same leather as the rest of the apron but has been hardened with wax (rub beeswax on the leather and heat it with a hairdryer until it melts and absorbs into the material). The bib is strengthened with a simple patch decorated with punched holes and machine stitch, a design frequently seen in the Mora-Sollerön-area but also found in Orsa. My stjimpa reaches just above the knees, but in since the late 1800s it has also been made extra long to reach past the knees, a trait still seen today among many wearers. For my part though, a shorter stjimpa looks neater and feels more comfortable to wear.   

Bröstlappen med maskinstickat krus och stansade hål.

The bib with machine-stitched ”krus” or decorative seams and punched holes

Akvarell av Adolf Ulrik Schützercrantz från 1829 som visar en viss Olof Olofsson från Orsa i den äldre, kortare typen av stjimpa. Med är också en liten morkulla och  t.h. ett par orsaslipstenar (Mora i konsten)

A rare 1829 depiction by Adolf Ulrik Schützercrantz of Olof Olofsson, Orsa, wearing the older, shorter type of stjimpa. Also featured is a Mora girl and a couple of Orsa grindstones to the right (Mora in Art)

Sommarbyxor av linne

augusti 13, 2010

Lagom till hösten (ja jag vet…) har jag sytt färdigt ett par knibrakkur (knäbyxor) av den typ som förr användes under somrarna i Orsa. Liksom mina vinterbyxor av vadmal är detta ett ”bortglömt” dräktplagg som numera i stort sett endast bärs till barndräkten, om ens det. Att bära linnebyxor sommartid var givetvis inget unikt för Orsa eller Dalarna, utan förekom längre tillbaka på många håll i och utanför Sverige. Snittet med sprundöppning på höger sida är dock utmärkande för Ovansiljansbygdens dräktskick, och brakkan är sydd efter samma mönster som versionen av vadmal. Det svensktillverkade, kypertvävda linnetyget är inköpt på Sätergläntan och är av en mycket fin och tät kvalitet, ja efter glättning så glänser det nästan som siden. Förutom kypertbidning kunde man förr även använda linne i gåsögonkypert eller dräll, och efter 1800-talets mitt syddes brakkurna även av halvlinne eller bomull. Blaggarn, dvs väv av linblånor, har även används för grövre byxor.

 

Alla sömmar är handsydda med vaxad oblekt lintråd (35/2), och fällsöm har använts till alla sammanfogande sömmar. Livgjorden har fodrats med blekt linne i tuskaft och knäpps med två mönstrade mässingsnappar. Knäsprunden tillsluts med tre par mässingsäktor vardera. Eftersom tyget var optiskt vitt ville jag tona ner den till en mer naturligt blekt nyans, och tvättade därför byxorna i te vilket gav ett fint slutresultat. Nu återstår bara skinnbyxorna…     

 

English: Orsa linen breeches for summer wear

These knibrakkur or knee breeches of linen twill is along with my woollen breeches an example of a nearly “forgotten” part of the traditional Orsa wardrobe. Nowadays they are occasionally seen on dräkt-wearing kids (if seen at all), but up until the late 19th century they were widely used by men of all ages during the summer months. In the past breeches of linen or hemp were popular throughout the western world; however the cut of this pair with its plain slit-opening on the right side is as far as I know exclusive for the Upper Siljan region in the Dalarna province and may hark back to the pattern of those breeches introduced with the Swedish army’s standard uniform in the late 1600s. The Swedish-produced linen twill I picked for the task is of an exquisite quality and almost shines like silk after being smoothened and glossed by a piece of glass. Apart from simple 2/2 twill, diamond twill and dräll (a German-Scandinavian weave with rectangular patterns) were also used for making breeches, as were blaggarn or coarse tow yarn for heavier and less fancy ones.   

The breeches are entirely hand sewn with bleached, waxed linen thread (35/2) and run-and-fell seams. The waistband is lined with bleached tabby linen and is fitted with two etched brass buttons whereas three pairs of brass hooks and eyes close each knee-slit. Since the fabric was a bit too optic white for my taste I tried washing the finished breeches in tea in order to get a more harmonious, naturally bleached shade, which rendered a good result. Still to be done now are the chamois leather breeches…