Archive for september, 2010

Монгол торго!

september 27, 2010

Inför nästa års sömnadsprojekt: 5 m mongoliskt siden. Mönstret är en variant av shrivatsa, den ändlösa knuten som ingår i buddhismens åtta lyckobådande tecken och återfinns så gott som överallt i mongoliskt bildspråk.

For next year’s upcoming sewing projects: 5 m  (5.5 yds) Mongolian silk. The pattern is a version of shrivatsa or the endless knot, one of the eight auspicious signs within Buddhism and found virtually everywhere in Mongolian imagery.

Annonser

Myter och felaktiga föreställningar om folkdräkter

september 22, 2010

Med anledning av vad jag skrev i det föregående blogginlägget tänkte jag ta upp några grundläggande missuppfattningar och myter som tydligen florerar kring vår inhemska dräkttradition. Det utbredda ointresset för äldre kulturyttringar har lett till att okunskapen är stor, och utan att leka besswerwisser skulle jag ändå vilja dra mitt lilla strå till stacken i ett försök att vända den trista trenden trenden. Så här kommer några av de föreställningar som jag i en eller annan form stöter på lite då och då:

”Det fanns förr i tiden en dräkt för varje socken eller härad”

För det första har ett lokalt särpräglat dräktskick funnits i långt ifrån hela landet, och de bygder som faktiskt utvecklade lokala dräkttraditioner följde inte alltid socken- eller häradsgränserna. Ett exempel är Skåne, Sveriges mäktigaste dräktlandskap jämte Dalarna, som historiskt sett hade fyra urskiljbara dräktregioner som var och en innefattade flera socknar och härader. Först kring förra sekelskiftet kom de skånska dräkterna att standardiseras och delas in efter enskilda härader.

”Folkdräkt är en nationalromantisk konstruktion som uppfanns kring förra sekelskiftet”

En felaktig uppfattning som tycks vara spridd även bland akademiskt bildade människor. Det stämmer visserligen att många av dagens bygdedräkter har rekonstruerats och i flera fall till och med fritt designats/komponerats under 1900-talet. Det gäller framförallt för områden där ett lokalt särpräglat dräktskick aldrig växte fram, men där man senare fann ett behov av en egen dräkt exempelvis för folkdanssamanhang. Man ska dock komma ihåg att rekonstruerade dräkter bygger på originalplagg från allmogemiljö, så även om de kanske inte alltid är helt representativa för bygden i fråga är de ändå autentiska allmogeplagg. Dock finns det naturligtvis också en mängd bygder med genuina och dokumenterade dräkttraditioner. I delar av Dalarna är traditionen dessutom obruten, dvs dräkten har aldrig lagts undan utan har burits kontinuerligt i olika sammanhang fram till idag.

 

Ateljebild från förra sekelskiftet (Bohusläns museum)

 

”Det heter inte sockendräkt, häradsdräkt, nationaldräkt etc”

Bestämmer… vem då egentligen? Förr talade man helt enkelt om kläder, klädning eller klädebonad (jfr norska bunad) när man beskrev om det man hade på sig. De övre samhällskikten brukade åtminstone från och med 1600-talet begreppet ”nationaldräkt” när de avsåg allmogens lokalt särpräglade kläder, men detta ska inte blandas ihop med dagens Sverigedräkt. Vid den här tiden betydde nation helt enkelt ”folk” och syftade i sammanhanget på de många olika ”nationer”/”folk” som bebodde Sverige – dalfolk, västgötar, värmlänningar osv. 

”Folkdräkterna var förr endast tjusiga högtidskläder”

I det gamla dräktskicket fanns olika dräktvarianter som förutom kön styrdes av ålder, civilstatus, årstid och inte minst vilken högtid som gällde. Det är egentligen en smula knepigt att tala om folkdräkter som enhetliga kläduppsättningar, eftersom det aldrig fanns en enda variant som gällde för alla året runt. I det gamla förindustriella bondesamhället fanns dock ingen självklar uppdelning mellan vardags- och högtidsplagg (se bara på orsadräktens stjimpa!), annat än att vardags- och arbetsplaggen var mer slitna. Ett nytt plagg invigdes i regel under söndagsgudstjänsten i kyrkan, och bars fram tills dess att det började visa tecken på slitage. Då fick den tjäna som s.k. släpkläder eller vardagsplagg, och lappades och lagades efter behov. I takt med att plagget fortsatte att slitas användes det desto mer i tyngre arbete. Ofta bars plaggen på det viset ända tills dess att de bokstavligt talat föll av kroppen, och klipptes upp till trasor som kunde återanvändas på något sätt, t.ex i mattor. Visst fanns det mer renodlade högtids- och arbetsplagg, men dessa liknande ändå varandra och skildes egentligen åt i fråga om material snarare än snitt.

En intressant iakttagelse är att lokalt särpräglade dräkter ofta inte växte fram i isolerade trakter, utan återfanns tvärtom i bygder med en rörlig befolkning som ofta var ute på resande fot i handels- eller arbetssyfte. Detta gäller i allra högsta grad för Dalarna med sin herrarbetande och slöjdsäljande befolkning, men också dräktbygder som sörmländska Vingåker och Sorunda, värmländska Dalby och västgötska Toarp med sina knallar. När dessa människor reste omkring i landet bar de sin bygds lokala dräkt så att alla skulle kunna se varifrån de härstammade. Inte minst i Stockholm kunde man på gator och torg se brokiga skaror av inresta bönder i sina dräkter, något som under en lång tid var ett favoritmotiv bland konstnärer. Bland annat utmärkte sig rättvikskullorna som ända in på 1900-talet vandrade ner till Stockholm i stora skaror för att arbeta i sina sockendräkter. Dräkten blev ett slags varumärke som garanterade att arbetaren eller försäljaren var den han eller hon utgav sig för. Givetvis motsäger också detta bilden av folkdräkt som en ren högtidsklädsel.   

 

Herrarbetande rättvikskullor i Liljeholmens Stearinfabrik (Svenska familjejournalen, 1870)

 

”Folkdräkterna användes bara av storbönder och bättre bemedlade”

Tittar vi på de egentliga folkdräktsområdena så märker vi snart att de i regel förekom i bygder med liten social skiktning, där en egalitär kultur kunde få fäste. Åtminstone gäller detta Dalarna, där den extrema hemmansklyvningen och de magra jordarna medförde att alla mer eller mindre var fattiga men i fattigdomen jämlika småbönder. I mer skiktade regioner där det förekom verkliga storbönder, exempelvis i Mälardalen, utvecklades det sällan egentliga folkdräkter då allmogen där hade en ekonomi som tillät att man tävlade med varandra i fråga om modemedvetenhet. Vidare bygger nog påståendet på uppfattningen att folkdräkterna eller åtminstone vissa plagg till dem var såpass dyra att de mindre bemedlade inte hade en chans att köpa material till dem. I flera avseenden stämmer nog detta, i synnerhet i Skåne och Västra Vingåker där exklusiva material och dräktsilver är vanligt. Här finns dock dokumenterade varianter av dräkterna som är sydda av billigare och enklare material. Det hände också att de allra tjusigaste plaggen, exempelvis vingåkerdräktens ”Stora högtidsdräkt”, lånades ut vid behov. Dock måste man ha i åtanke att fattigdom och begränsade tillgångar sällan hindrade folk från att lägga sina surt förvärvade slantar på dyrbara kläder. Speciellt gällde detta drängar och pigor, som ofta kunde investera större delen av sin lön i dyrbara köpetyger. Det finns många skildringar från speciellt 1800-talets början om hur drängar, pigor och andra ungdomar ställde till förtret och oro i bygderna med sin flärdfullhet och modesnobbism.

 Tomt Anders Matsson, fattig morkarl från Östnor i sin dräkt,  foto från 1918 av Karl Lärka (Mora bygdearkiv)

 

”Träskor hör till folkdräkterna, kurbitsmålade träskor är typiskt för Dalarna och dess dräkttradition”

Kurbitsmålade träskor är rent turistkitsch som har börjat tillverkas och säljas under 1900-talet, faktum är att  träskor i äldre tider varit så gott som okända i Dalarna och i andra landskap norr om Götalandskapen. I Skåne, Halland, Blekinge och delar av Småland användes träskor av tradition mycket till vardags bland allmogen, men de ingår såvitt jag vet inte i högtidsdräkterna därifrån. Att bära träskor till en folkdräkt i högtidssammanhang kan gott och väl jämföras med att ha gummistövlar eller foppatofflor till kostym…

 

”Näverskor har använts till folkdräkt”

Skor av flätat näver är en rent finsk företeelse som i vårt land främst användes i finnskogarna och då som vardagliga slit-och-släng-skor. När bouppteckningar och äldre skildringar talar om ”näverskor” hos allmogen syftar det i själva verket på s.k. svenskskor i läder med en becksömmad sula av flera lager näver.

”Allmogekvinnor fick förr inte visa håret, vi har haft samma slöjtradition som i Mellanöstern”

Njae en jämförelse rakt av är vansklig att göra. Fram till 1800-talet dolde gifta kvinnor sitt hår under antingen en s.k. hatt (hätta) eller den liknande bindmössan med stycke. Detta byggde på bibliska budskap och har således samma grund som seden bland kristna och muslimer i Mellanöstern. Undantag från denna regel fanns dock i Delsbo socken i Hälsingland där även gifta kvinnor och änkor gick med utsläppt hår. Ogifta unga flickor kunde dock överallt gå barhuvade med håret uppsatt på något vis. Under 1800-talet blev det allt vanligare att hatten och mössan ersattes med sjalett (i Dalarna kallad trasa), en huvudbonad som också blev populär även bland ogifta kvinnor och yngre flickor och som bars så att en del av håret i regel syntes. Man ska också ha i åtanke att en propert klädd man i det gamla bondesamhället även han förväntades bära antingen hatt eller mössa av något slag. Men redan vid 1800-talets sista decennier hade seden med ”obligatorisk” huvudbonad kommit att bli så avslappnad på de flesta håll att både kvinnor och män kunde vara barhuvade till och från, åtminstone inomhus.

 

Halländsk kvinna i bindmössa med stycke, foto av Severin Nilsson från slutet av 1800-talet (Länsmuseet Halmstad)

 

”Folkdräkt ska sys för hand och får enbart innehålla handvävda tyger”

Trevligt om man gillar vävning och handsömnad, men tyvärr har nog denna föreställning skrämt bort mer än en potentiell dräktentusiast. Faktum är att maskinvävda tyger har använts till plagg ända sedan 1700-talet då engelska fabrikstyger strömmade in för avsalu till Sverige (till förtret för de som förespråkade protektionism), och när symaskinen gjorde entré efter 1800-talets mitt syddes och t.o.m. broderades dräktdelar med hjälp av denna finurliga uppfnning. Maskinsytt var status och visade att man hade råd att sy upp sina plagg hos en redig skräddare, i Dalarna lät man t.o.m. sy extra, överflödiga fållar på maskin bara för att understryka detta. På samma sätt var maskinvävda köpetyger något exklusivt som skvallrade om att man hade råd att spendera kontanta medel på sina kläder – för väva kunde ju ändå vilken bondmora som helst. Idag är det intressant nog det rakt omvända som gäller, i en tid där arbetstimmar och händighet har blivit en bristvara har istället handvävnad och handsömnad kommit att stå för något ”genuint” och åtråvärt.

 Se gärna också  mitt inlägg om dräktpoliseri och dräktfascism.  

 

Skinnskräddaren Anders Blå vid sin trampsymaskin, Orsa 1922 (Orsa bildarkiv)

”Mollskinn till knäbyxor är fusk och har ingen gammal förankring”

Mja. Idag är det vanligt att man syr knäbyxor av gult mollskinn (ett bomullstyg) som ersättning för sämskskinn, vilket var det ursprungliga materialet. Detta är ser vissa dräktpuritaner och dräktpoliser lite snett på. Dock hände det faktiskt att man gjorde detta i Dalarna redan i slutet av 1800-talet, under den tiden då sockendräkterna fortfarande användes ”på riktigt” till helg och söcken. Anledningen då som nu är att sämsksinn tål fukt väldigt dåligt.

”I Sverige använder vi dirndl och lederhosen”

Okej, om utländska turister och hollywoodregissörer för för sig något sådant är det kanske förlåtligt, men när jag ser denna föreställning dyka upp bland svenskar tror jag bara inte mina ögon. Men det är bara konstatera att okunskapen om vårt eget traditionella dräktskick inte vet några gränser…     

Coola killar, men det är alltså i Bayern du hittar dem och inte på Bingsjö Spelamansstämma…

Guilt by association

september 22, 2010

Sverigedemokraterna vill stärka det etniskt svenska kulturarvet genom att satsa en halv miljard på hembygdsföreningar, folkdanslag och spelmansmusik. Toppen! Verkligen. Problemet är att man samtidigt av någon anledning vill motarbeta ”kultur som syftar till att chockera, uppröra eller provocera”, vilket skulle slå hårt mot både mig själv och 99% av svenska folket som i en eller annan form gillar att konsumera s.k. ”Entartete Kunst” (vilket säkert innefattar allt från pizza och tango till manga och ståuppkomik). Kruxet är att många, om inte rentutav de allra flesta, svenskar säkert skulle uppröras och provoceras av min ”töntiga” sockendräkt och excentriska kärlek till det gamla kulturarvet. Folkmusik, folkdräkt och alla utslag av gammal bygdekultur som SD säger sig ömma för är nämligen idag marginaliserade och i många fall bespottade fenomen, ironiskt nog raka motsattsen till den ”breda och fokliga kultur” som Jimmie och Co inbillar sig att de är. Jag vet inte vilken tid SD:arna lever i, men om de inte har märkt det så är den svenska folkdräktstraditionen (tyvärr) lika stendöd utanför Dalarna som Hylands hörna och vänstertrafiken. 

 Att Sverigedemokraterna nu omfamnar dessa kulturuttryck kommer givetvis också verka kontraproduktivt. Å andra sidan sätter det hela fingret på ett problem som säkert har bidragit till att slussa in SD i maktens korridorer. Intresset för det äldre kulturarvet i Sverige har kanske aldrig varit så lågt som det är idag, men förutom ett utbrett ointresse och likgiltighet ser vi också en snobbig och arrogant motvilja mot dessa fenomen, inte minst från intellektuellt håll. Paradoxalt nog är folkdräkt och liknande företeelse någonting i allra högsta grad osvenskt. ”Verkligen? Men det är ju det ”svenskaste” vi har” kanske någon invänder. Nja, låt mig kortfattat förklara: adjektivet svensk(t) har sedan decennier tillbaka kommit att associeras med modernism, progressivitet och stoltheten över att tillhöra ”världens modernaste land” där man minsann gjort sig av med allt gammalt dammigt gods i form av historia och kulturarv och i dess ställe månar om att alltid ligga i framkanten (se Fredrik Lindströms utmärkta analys i dokumentärserien ”Världens modernaste land”). Tack vare Sveriges rentutsagt sjukliga koncensuskultur och kvävande jantelag förväntas också alla ställa sig bakom denna fixering vid modernitet – alla ska minsann vara lika progressiva och rotlösa.

Kulturella element från det gamla provinsialistiska bondesamhället såsom bandgrindsvävning, flottig nävgröt och vallåtar på kohorn passar därför helt enkelt inte riktigt in i den progressiva nationella självbild som odlats i Sverige sedan åtminstone 70-80 år tillbaka (med undantag för att dricka HB då…). Politiker- och kulturetablissemanget, men uppenbarligen också stora delar av de djupa folklagren, bespottar helt enkelt den gamla allmogekulturen och oss som med stolthet håller den vid liv. I bästa fall rör det sig om ganska harmlöst raljerande över dessa ”urfjantiga” knätoffsar och gnisslande nyckelharpor, men ibland övergår hånet till skamliga och rent obehagliga angrepp där intresse för bygdekultur misstänkliggörs och förknippas med främlingsfientlighet och nynazistiska rörelser. Att Sverigedemokraterna nu petar på dessa frågor hjälper ju inte direkt, utan ger ”folkkulturfobikerna” vatten på sin kvarn. Klimatet har redan hårdnat, samhället går mot skärpt polarisering och vi hopplöst traditionsbundna ”reaktionärer” som faktiskt vågar skylta med vårt intresse för att bevara och vårda våra förfäders seder och bruk kommer att misstänkliggöras desto mer tack vare principen om guilt by association. Och risken finns nu att människor, speciellt yngre, som kanske känner sig nyfikna på svensk folkkultur – vare sig det nu är musik, dräkt, slöjd, hembygdsforskning m.m. – riskerar att skrämmas iväg eftersom de inte vill bli förknippade med Sverigedemokraterna.

Makthavare, politiker och demagoger har sedan länge exploaterat människors traditionella dräktskick och kultur för sina egna syften, det gäller såväl Sverige som för de flesta länder runtom i världen. Dock har ju detta exempelvis inte kunnat hindra våra grannar i Norge från att älska sia bunader. Eller för att inte tala om tyskarna, som kanske mer än några andra har fått sin folkkultur missbrukad i politiska syften, men som ändå stolt håller på sina trachten åtminstone i Bayern där traditionen är som starkast (ta bara en titt på det pågående Oktoberfest!). 

Det värmer att så många människor har tagit ställning mot SD:s småaktiga trångsynthet och står upp för medmänsklig tolerans och kulturell diversitet. Samtidigt ser vi redan tendenser till att kritiken lätt spiller över till en högljudd mobb som i sin frustration slår vilt omkring sig mot allt och alla som kan misstänkas ha kopplingar till SD. ”Allt som SD gillar ska vi hata och krossa” tycks många resonera i dessa tider, se bara på hur tongångarna går nu i många bloggar och facebookinlägg. Guilt by association, simple as that… Hur länge dröjer det innan våldamma autonoma s.k. ”antifascister” kommer att bränna ner hembygdsgårdar, storma spelmansstämmor och kasta gatsten på alla som offentligt törs visa sig i sämskskinnsbyxor eller bindmössa?

För mig är det uppenbart – det är, för att spetsa till det, svenskarna och den moderna svenska folkkulturen som i så fall ”hotar” min kultur, inte invandrarna. Det är då inte människor med utländsk härkomst som hånar och ställer sig oförstående gentemot mitt intresse för gammal allmogekultur, utan snarare andra etniska svenskar. Tvärtom säger min erfarenhet att människor med bakgrund i samhällen där man värdesätter gamla traditioner har lättare att förstå mitt intresse. Och fram tills det att jag överbevisas är jag övertygad om att även de flesta politiskt aktiva Sverigedemokrater och SD-väljare innerst inne är lika ointresserade och oförstående för det äldre inhemska kulturarvet, ja deras utspel är givetvis bara ännu ett pinsamt och populistiskt tilltag. Men visst för all del, upp till bevis Jimmie och hedra din bygd genom att klä dig i dräkt (det blir väl Villands häradsdräkt då kan jag tänka mig?)! För du vågar väl…?      

Undrar hur många sverigedemokrater som kan tvåändsstickning…?

Sanningen är att SD kom in i riksdagen på grund av ett utbrett missnöje med etablissemanget och den kultur av skitnödig politisk korrekthet som ligger som en våt filt över den här ankdammen till land, inte för att mer än 300 000 svenskar är ett gäng hatiska rasister som med glupande aptit käkar spädbarn till frukost. Visst, för den absoluta merparten av befolkningen är frågor om gammalt mossigt kulturarv och kulturell identitet en ointressant icke-fråga. Men ändock är det enligt min egen erfarenheter tillräckligt många, speciellt unga människor födda efter 1980, som retas av ett ideologiskt klimat som bland annat lett till att skolor förbjudit svenska flaggan och nationalsången och där det anses normalt och t.o.m. lovvärt att raljera över inhemska kulturyttringar, var sig det nu rör sig om brunsås eller ”knätoffseri”.

Det är ur den missnöjda och i många fall sårade gruppen som SD lockat och fortsättningsvis kommer att attrahera väljare, medan vi sentimentala knätoffsentusiaster som varken vill ha Sverigedemokraterna och deras förakt för ”främmande” kultur eller avantgardets förakt för inhemsk svensk kultur kommer i kläm i ett slags skruvstäd. För det sorgliga är att det än så länge bara är Sverigedemokraterna som höjt röster mot dessa nonsensutspel (som att förbjuda nationalsången) och erbjudit ett alternativ med sin förrädiskt lockande retorik. Detta kunde de etablerade politikerna lätt ha kontrat, men har i sin bottenlösa dumhet och nonchalans valt att avstå ifrån. Istället har vi en statsminister som retat gallfeber på folk med uttalanden om ”det ursvenska” som ”barbari” (visserligen taget ur sitt sammanhang) och en partiledare för Sveriges största parti som vid flera tillfällen talat nedlåtande om ”töntiga” svenska traditioner (uttalanden som jag vet har skrämt över uppretade väljare till SD). Och i tidningar har man kunnat läsa att svenska folkdräkter är ”färgglad fascism” – jo man tackar! Än en gång, det som Jimmie och Co lyfter fram ska av någon outgrundlig anledning angripas och förhånas, istället för att ”återerövas”. Resultatet kan givetvis enbart beskrivas som ett epic fail, ett riktigt jumbomisslyckande. Frågan är om etablissemanget uppe i sitt elfebenstorn vågar ta lärdom av det? Jag är pessimist, än så länge i allafall.

Att en stolthet och intresse för den egna kulturen inte på något vis står i ett slags automatiskt motsattsförhållande till andra människors kultur är en sådan självklarhet att det inte ens ska behöva påpekas. Detta har dock varken SD:arna eller deras mer radikala motståndare som drar likhetstecken mellan folkdräkt och fascism (!) fattat. Ja, nu kanske folk som läser detta väntar sig att jag själv ska ta upp min fascination och engagemang för andra kulturer (exempelvis den mongoliska och tuvinska) i sammanhanget, men det behövs inte. Man ska villkorslöst kunna stå upp för den egna kulturen närhelst man vill utan att för den sakens skull behöva dra fram något obligatoriskt ”mångkulturellt alibi” för att avsvärja sig från främlingsfientliga åsikter. Var och en har rätt att bemötas som en anständig och tolerant individ tills motsatsen bevisats.   

Men ja hursomhelst, tack Sverigedemokraterna för att ni ger PK-etablissemanget vatten på sin kvarn och spär på misstänkliggörandet av gammal folkkultur! Tusen tack och artiga bockar för att ni förstör och försvårar för oss som har ett genuint intresse att bevara, vårda och sprida kunskap och intresse för gamla inhemska kulturyttringar! Och slutligen ett stort tack i form av stående ovationer till er i de etablerade partierna som i er enfaldiga klantighet och arrogans har låtit SD få monopol på dessa frågor!

 

SD: ”Vafalls, kärringarna har huckle – vilken skandal i osvenskhet! Skicka omedelbart tillbaka dem till Långtbortistan där de hör hemma!”

Avantgardist eller PK-ängslig svennebanan: ”Ush och fy, kärringarna har folkdräkt, det måste innebära att de är äckliga sverigedemokrater och rasister – nu ska jag minsann ta bort alla tre från min vännerlista på facebook!”

(Orsa bildarkiv)

För er som ännu vid det här laget inte är utmattade av mitt svammel kan jag varmt rekommendera Per Gudmundssons intressanta synpunkter i en artikel från tidigare i somras. Gudmundsson själv är f.ö. dräktbärare bördig från Leksand.

Panzar

september 16, 2010

Nej, jag har inte börjat med tyskt VK2-reenactment, utan panzar eller panzare är helt enkelt den medeltida svenska och nordiska benämningen på den typ av vadderad tygrustning som annars ofta går under benämningar som gambeson (eller kort och gott ”gambe”), aketon, wambais, wams, jupon, pourpoint, paltock, jack m.m. Kärt barn har många namn, men eftersom det råder en stor förvirring och delade meningar kring den äldre terminologin nöjer jag mig med den lokala formen panzar, även om det av allt att döma låg en viss åtskillnad i de olika begreppen. Den norska furstespegeln Konungs skuggsjá (1200-talets mitt) omtalar exempelvis ”blautan” (mjukt) resp. ”godan pannzara”, vilken möjligen syftar på ett tunnare plagg att ha under brynjan resp. ett kraftigare dito som fungerar som fullgod rustning i sig själv. I övrigt tycks begreppet vapentröja (omtalat i norska Hirdskråa som vapntræiu) eller helt enkelt tröja ha varit synonymt med panzar från och med 1300-talet.

Ett panzar skymtar fram under kjorteln på den andra killen från vänster på denna tidiga 1400-talsmålning från Risinge Kyrka i Östergötland

Några bevarade panzar från nordisk medeltid finns inte och avbildningarna är få, men exempel från övriga Europa och medeltida källor antyder att de i regel var stoppade med antingen råbomull eller flera (upp till ett trettiotal) lager linne. För egen del var råbomull för möbeltapetsering det billigaste alternativet, men jag är tveksam till att detta var särskilt vanligt för Svensk-Nordisk del då bomull var en importerad lyxvara. Norska källor antyder att de kunde vara ”tovade” och därmed med all sannolikhet stoppade med fårull.

Mitt panzar är i första hand inspirerat till form och konstruktion av Edward den Svarte Prinsens (1330-76) bevarade vapentröja i Canterbury, dock utan originalets tjusiga yttre lagret av broderat sammet. Ett liknande plagg är den franske kungen Charles VI:s (1368-1422) mycket välbevarade jupon i Chartres. Mönstret är annars det samma som min 1300-talströja. Tätt linne av tunn segeldukskaraktär utgör yttertyget samt fodret, emellan dessa är det ett laget halvlinnekanvas (som får motsvara det under medetliden förekommande tyget fustian) samt 1-3 lager bomullsfilt. Vadderingen är alltså inte jämnt fördelad, utan är tunnare i ärmvecken och armhålorna för att hindra hindra rörelsefriheten. Snörhålen syddes på separata tygremsor som syddes fast en bit från den främre kanten så att de överlappar en aning. Kviltningen liksom de sammanfogade, överlappande sömmarna är gjord med grov lintråd, 16/2. Vikten för plagget ligger på 4,5 kg. Jag ville inte göra plagget alltför tungt eller tjockt då det är tänkt att kompleteras med ett harnesk, en s.k. plata efter fynd från Korsbetningen i Visby.

Att sy panzar har varit den mest krävande utmaningen hittills, och tog mig nio dagars intensivt arbete – med bara en dags marginal invigdes sedan plagget under Söderköpings Gästabud dit jag åkte med Bössorna. Ja, jag hann till och med sy en vadderad coif/ kveif att ha under hjälmen av tyget som blev över. I det stora hela är jag nöjd även om plagget kanske kunde ha varit en decimeter längre. Dock planerar jag redan att göra en del ändringar, ärmarna är såpass trånga att jag överväger att förse dem med knäppning och eventuellt har jag tänkt fodra panzaret med ytterligare ett lager vaddering.

Vadderad rustning från Tres Belles Heures of Jean De Berry (sent 1300-tal)

Padded armour from the Tres Belles Heures of Jean De Berry (late 14th century)

 

English: 14th century gambeson or panzar

No I haven’t taken up re-enacting a WW2 German Panzer battalion, but the term panzar or panzare is simply what medieval Scandinavians called a piece of padded fabric-armour, otherwise better known to the reenactment-community as a gambeson, aketon, wambais, wams, jupon, pourpoint, paltock, jack etc. Period terminology is often confusing, and it’s not always clear what the different terms meant. For instance, the mid 13th century Norwegian King’s Mirror or Konungs skuggsjá mentions “blautann” (soft) and “godan” (good) pannzara respectively, the former probably denoting a lighter garment to be worn under the mail shirt whereas the latter seems to suggest a more substantial, stand-alone armour. Another period word that appears to be synonymous with panzar is vapentröja (old Norwegian: vapntræiu = arming coat/jacket) or simply tröja (“jacket”).

There are no preserved panzar from Scandinavia, and depictions are scarce, however judging by extant examples and sources from other parts of Europe suggests that they were commonly stuffed with cotton felt or multiple (up to 30 or more) layers of linen. I found cotton felt used for upholstery to be the cheapest alternative available by far, although I highly doubt that it was common in medieval Scandinavia as cotton was a foreign luxury product at the time. Norwegian sources otherwise suggest that they may have been stuffed with felted wool.

When it comes to shape and construction my panzar is primarily based upon the jupon or arming coat of Edward the Black Prince (1330-76) preserved in Canterbury Cathedral, except of course for the original’s outer layer of embroidered velvet. A similar garment is the even better preserved jupon of Charles VI of France (1368-1422) in Chartres Cathedral. The pattern is otherwise the same I used for my 14th century doublet. The outer layer as well as the lining of my panzar is densely woven linen similar to light sailcloth, and in addition to that there’s a layer of linen-cotton cloth roughly corresponding to medieval fustian. The padding consists of 1-3 layers of cotton felt – the padding is not evenly distributed but is thicker in the chest area and thinner in armpits and at the bend of the arm to allow freedom of movement. The quilting as well as the overlapping seams are made using heavy linen 16/2 thread. The eyelets for the lacing were made on separate strips of fabric added to the front of the garment, making the edges overlap. The overall weight of the garment is 4.5 kg or 10 lbs. I didn’t want the garment to be too heavy or thick since I’m planning to wear it beneath a Visby-style coat-of-plates or plata as it was known in Scandinavia.

Fight at the Söderköping event (photo courtsey of Maria K)

Sewing this panzar has without a doubt been the most challenging project I’ve finished so far, and it took me nine days of intensive work. With only one day left I managed to have it done for a medieval event at Söderköping where I went together with Albrecht’s gunners. In fact I had time to finish a padded arming cap as well from left-over fabric and cotton padding. On the whole I’m pretty pleased with the result, although I should maybe have made the garment a few inches longer. Nevertheless I’m already planning to make a few alterations; the sleeves will probably be fitted with buttons as they’re a bit tight and I’m also considering adding another layer of padding as lining.

Olika typer av vadderade rustplagg från Grandes Chroniques de France ou de St. Denis (sent 1300-tal).

Various types of padded arming coats featured in Grandes Chroniques de France ou de St. Denis (late 14th century)