Myter och felaktiga föreställningar om folkdräkter

Med anledning av vad jag skrev i det föregående blogginlägget tänkte jag ta upp några grundläggande missuppfattningar och myter som tydligen florerar kring vår inhemska dräkttradition. Det utbredda ointresset för äldre kulturyttringar har lett till att okunskapen är stor, och utan att leka besswerwisser skulle jag ändå vilja dra mitt lilla strå till stacken i ett försök att vända den trista trenden trenden. Så här kommer några av de föreställningar som jag i en eller annan form stöter på lite då och då:

”Det fanns förr i tiden en dräkt för varje socken eller härad”

För det första har ett lokalt särpräglat dräktskick funnits i långt ifrån hela landet, och de bygder som faktiskt utvecklade lokala dräkttraditioner följde inte alltid socken- eller häradsgränserna. Ett exempel är Skåne, Sveriges mäktigaste dräktlandskap jämte Dalarna, som historiskt sett hade fyra urskiljbara dräktregioner som var och en innefattade flera socknar och härader. Först kring förra sekelskiftet kom de skånska dräkterna att standardiseras och delas in efter enskilda härader.

”Folkdräkt är en nationalromantisk konstruktion som uppfanns kring förra sekelskiftet”

En felaktig uppfattning som tycks vara spridd även bland akademiskt bildade människor. Det stämmer visserligen att många av dagens bygdedräkter har rekonstruerats och i flera fall till och med fritt designats/komponerats under 1900-talet. Det gäller framförallt för områden där ett lokalt särpräglat dräktskick aldrig växte fram, men där man senare fann ett behov av en egen dräkt exempelvis för folkdanssamanhang. Man ska dock komma ihåg att rekonstruerade dräkter bygger på originalplagg från allmogemiljö, så även om de kanske inte alltid är helt representativa för bygden i fråga är de ändå autentiska allmogeplagg. Dock finns det naturligtvis också en mängd bygder med genuina och dokumenterade dräkttraditioner. I delar av Dalarna är traditionen dessutom obruten, dvs dräkten har aldrig lagts undan utan har burits kontinuerligt i olika sammanhang fram till idag.

 

Ateljebild från förra sekelskiftet (Bohusläns museum)

 

”Det heter inte sockendräkt, häradsdräkt, nationaldräkt etc”

Bestämmer… vem då egentligen? Förr talade man helt enkelt om kläder, klädning eller klädebonad (jfr norska bunad) när man beskrev om det man hade på sig. De övre samhällskikten brukade åtminstone från och med 1600-talet begreppet ”nationaldräkt” när de avsåg allmogens lokalt särpräglade kläder, men detta ska inte blandas ihop med dagens Sverigedräkt. Vid den här tiden betydde nation helt enkelt ”folk” och syftade i sammanhanget på de många olika ”nationer”/”folk” som bebodde Sverige – dalfolk, västgötar, värmlänningar osv. 

”Folkdräkterna var förr endast tjusiga högtidskläder”

I det gamla dräktskicket fanns olika dräktvarianter som förutom kön styrdes av ålder, civilstatus, årstid och inte minst vilken högtid som gällde. Det är egentligen en smula knepigt att tala om folkdräkter som enhetliga kläduppsättningar, eftersom det aldrig fanns en enda variant som gällde för alla året runt. I det gamla förindustriella bondesamhället fanns dock ingen självklar uppdelning mellan vardags- och högtidsplagg (se bara på orsadräktens stjimpa!), annat än att vardags- och arbetsplaggen var mer slitna. Ett nytt plagg invigdes i regel under söndagsgudstjänsten i kyrkan, och bars fram tills dess att det började visa tecken på slitage. Då fick den tjäna som s.k. släpkläder eller vardagsplagg, och lappades och lagades efter behov. I takt med att plagget fortsatte att slitas användes det desto mer i tyngre arbete. Ofta bars plaggen på det viset ända tills dess att de bokstavligt talat föll av kroppen, och klipptes upp till trasor som kunde återanvändas på något sätt, t.ex i mattor. Visst fanns det mer renodlade högtids- och arbetsplagg, men dessa liknande ändå varandra och skildes egentligen åt i fråga om material snarare än snitt.

En intressant iakttagelse är att lokalt särpräglade dräkter ofta inte växte fram i isolerade trakter, utan återfanns tvärtom i bygder med en rörlig befolkning som ofta var ute på resande fot i handels- eller arbetssyfte. Detta gäller i allra högsta grad för Dalarna med sin herrarbetande och slöjdsäljande befolkning, men också dräktbygder som sörmländska Vingåker och Sorunda, värmländska Dalby och västgötska Toarp med sina knallar. När dessa människor reste omkring i landet bar de sin bygds lokala dräkt så att alla skulle kunna se varifrån de härstammade. Inte minst i Stockholm kunde man på gator och torg se brokiga skaror av inresta bönder i sina dräkter, något som under en lång tid var ett favoritmotiv bland konstnärer. Bland annat utmärkte sig rättvikskullorna som ända in på 1900-talet vandrade ner till Stockholm i stora skaror för att arbeta i sina sockendräkter. Dräkten blev ett slags varumärke som garanterade att arbetaren eller försäljaren var den han eller hon utgav sig för. Givetvis motsäger också detta bilden av folkdräkt som en ren högtidsklädsel.   

 

Herrarbetande rättvikskullor i Liljeholmens Stearinfabrik (Svenska familjejournalen, 1870)

 

”Folkdräkterna användes bara av storbönder och bättre bemedlade”

Tittar vi på de egentliga folkdräktsområdena så märker vi snart att de i regel förekom i bygder med liten social skiktning, där en egalitär kultur kunde få fäste. Åtminstone gäller detta Dalarna, där den extrema hemmansklyvningen och de magra jordarna medförde att alla mer eller mindre var fattiga men i fattigdomen jämlika småbönder. I mer skiktade regioner där det förekom verkliga storbönder, exempelvis i Mälardalen, utvecklades det sällan egentliga folkdräkter då allmogen där hade en ekonomi som tillät att man tävlade med varandra i fråga om modemedvetenhet. Vidare bygger nog påståendet på uppfattningen att folkdräkterna eller åtminstone vissa plagg till dem var såpass dyra att de mindre bemedlade inte hade en chans att köpa material till dem. I flera avseenden stämmer nog detta, i synnerhet i Skåne och Västra Vingåker där exklusiva material och dräktsilver är vanligt. Här finns dock dokumenterade varianter av dräkterna som är sydda av billigare och enklare material. Det hände också att de allra tjusigaste plaggen, exempelvis vingåkerdräktens ”Stora högtidsdräkt”, lånades ut vid behov. Dock måste man ha i åtanke att fattigdom och begränsade tillgångar sällan hindrade folk från att lägga sina surt förvärvade slantar på dyrbara kläder. Speciellt gällde detta drängar och pigor, som ofta kunde investera större delen av sin lön i dyrbara köpetyger. Det finns många skildringar från speciellt 1800-talets början om hur drängar, pigor och andra ungdomar ställde till förtret och oro i bygderna med sin flärdfullhet och modesnobbism.

 Tomt Anders Matsson, fattig morkarl från Östnor i sin dräkt,  foto från 1918 av Karl Lärka (Mora bygdearkiv)

 

”Träskor hör till folkdräkterna, kurbitsmålade träskor är typiskt för Dalarna och dess dräkttradition”

Kurbitsmålade träskor är rent turistkitsch som har börjat tillverkas och säljas under 1900-talet, faktum är att  träskor i äldre tider varit så gott som okända i Dalarna och i andra landskap norr om Götalandskapen. I Skåne, Halland, Blekinge och delar av Småland användes träskor av tradition mycket till vardags bland allmogen, men de ingår såvitt jag vet inte i högtidsdräkterna därifrån. Att bära träskor till en folkdräkt i högtidssammanhang kan gott och väl jämföras med att ha gummistövlar eller foppatofflor till kostym…

 

”Näverskor har använts till folkdräkt”

Skor av flätat näver är en rent finsk företeelse som i vårt land främst användes i finnskogarna och då som vardagliga slit-och-släng-skor. När bouppteckningar och äldre skildringar talar om ”näverskor” hos allmogen syftar det i själva verket på s.k. svenskskor i läder med en becksömmad sula av flera lager näver.

”Allmogekvinnor fick förr inte visa håret, vi har haft samma slöjtradition som i Mellanöstern”

Njae en jämförelse rakt av är vansklig att göra. Fram till 1800-talet dolde gifta kvinnor sitt hår under antingen en s.k. hatt (hätta) eller den liknande bindmössan med stycke. Detta byggde på bibliska budskap och har således samma grund som seden bland kristna och muslimer i Mellanöstern. Undantag från denna regel fanns dock i Delsbo socken i Hälsingland där även gifta kvinnor och änkor gick med utsläppt hår. Ogifta unga flickor kunde dock överallt gå barhuvade med håret uppsatt på något vis. Under 1800-talet blev det allt vanligare att hatten och mössan ersattes med sjalett (i Dalarna kallad trasa), en huvudbonad som också blev populär även bland ogifta kvinnor och yngre flickor och som bars så att en del av håret i regel syntes. Man ska också ha i åtanke att en propert klädd man i det gamla bondesamhället även han förväntades bära antingen hatt eller mössa av något slag. Men redan vid 1800-talets sista decennier hade seden med ”obligatorisk” huvudbonad kommit att bli så avslappnad på de flesta håll att både kvinnor och män kunde vara barhuvade till och från, åtminstone inomhus.

 

Halländsk kvinna i bindmössa med stycke, foto av Severin Nilsson från slutet av 1800-talet (Länsmuseet Halmstad)

 

”Folkdräkt ska sys för hand och får enbart innehålla handvävda tyger”

Trevligt om man gillar vävning och handsömnad, men tyvärr har nog denna föreställning skrämt bort mer än en potentiell dräktentusiast. Faktum är att maskinvävda tyger har använts till plagg ända sedan 1700-talet då engelska fabrikstyger strömmade in för avsalu till Sverige (till förtret för de som förespråkade protektionism), och när symaskinen gjorde entré efter 1800-talets mitt syddes och t.o.m. broderades dräktdelar med hjälp av denna finurliga uppfnning. Maskinsytt var status och visade att man hade råd att sy upp sina plagg hos en redig skräddare, i Dalarna lät man t.o.m. sy extra, överflödiga fållar på maskin bara för att understryka detta. På samma sätt var maskinvävda köpetyger något exklusivt som skvallrade om att man hade råd att spendera kontanta medel på sina kläder – för väva kunde ju ändå vilken bondmora som helst. Idag är det intressant nog det rakt omvända som gäller, i en tid där arbetstimmar och händighet har blivit en bristvara har istället handvävnad och handsömnad kommit att stå för något ”genuint” och åtråvärt.

 Se gärna också  mitt inlägg om dräktpoliseri och dräktfascism.  

 

Skinnskräddaren Anders Blå vid sin trampsymaskin, Orsa 1922 (Orsa bildarkiv)

”Mollskinn till knäbyxor är fusk och har ingen gammal förankring”

Mja. Idag är det vanligt att man syr knäbyxor av gult mollskinn (ett bomullstyg) som ersättning för sämskskinn, vilket var det ursprungliga materialet. Detta är ser vissa dräktpuritaner och dräktpoliser lite snett på. Dock hände det faktiskt att man gjorde detta i Dalarna redan i slutet av 1800-talet, under den tiden då sockendräkterna fortfarande användes ”på riktigt” till helg och söcken. Anledningen då som nu är att sämsksinn tål fukt väldigt dåligt.

”I Sverige använder vi dirndl och lederhosen”

Okej, om utländska turister och hollywoodregissörer för för sig något sådant är det kanske förlåtligt, men när jag ser denna föreställning dyka upp bland svenskar tror jag bara inte mina ögon. Men det är bara konstatera att okunskapen om vårt eget traditionella dräktskick inte vet några gränser…     

Coola killar, men det är alltså i Bayern du hittar dem och inte på Bingsjö Spelamansstämma…

Ett svar to “Myter och felaktiga föreställningar om folkdräkter”

  1. Katarina Koskivaara Says:

    AMEN! Det här stämmer stort sett även om finska folkdräkter – kunde inte ha sagt det bättre själv!
    PS. Kan trots det inte låta bli att gilla träskorna…😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: