Archive for mars, 2011

Vadmalsstampning

mars 27, 2011

Har man väl fått känna på äldre plagg och textilier som faktiskt användes när det en gång begavs sig så blir man lätt lite kräsen i sitt materialval. Vadmal är ett exempel på en förr så vanlig tygsort som idag är knepig att få tag på. Visst finns det många tyger på marknaden som saluförs som ”vadmal”, men i bästa fall rör det sig om kraftigt valkade ylletyger som i varierande grad påminner om den gamla hemvävda, grova vadmalen som i hundratals år användes av skandinavisk allmoge. Efter att ha bläddrat i Kerstin Gustafssons Vadmal: Tradition och förnyelse (1992) väcktes min inspiration till att börja experimentera med att själv valka ylletyger för att få fram ”riktig” vadmal. Spillbitar från tidigare syprojekt bearbetades på prov, och det bästa resultatet fick jag efter att ha valkat ett engelskt ylletyg som kallas kersey och som tidigare såldes av Handelsgillet, numera av Historiska Rum. Kerseyn påminner starkt om de gamla vadmalsbitar som jag tidigare hittat i vår stuga i Orsa – den är vävd i fyrskaftskypert och har ungefär samma trådtjocklek och trådtäthet som den gamla orsavadmalen. Så tidigare i vintras köpte jag hem sammanlagt 6 meter ofärgad, naturvit kersey som blev öronmärkt för mitt nya orsadräktsprojekt. Efter att ha inhandlat en tillräckligt stor balja var det bara att ta av sig på fötterna och sätta igång med att stampa tyget i grön såpa och hett vatten. Man ska dock ha klart för sig att vadmal normalt sett bearbetades i vattendrivna vadmalsstampar, och att träbaljor sägs vara ett bättre alternativ för egen stampning då de erbjuder bättre friktion än plast. Och ja, istället för såpa användes ofta urin…

Eftersom stamptiden i vadmalsstamp sägs ha varit sex timmar stampade jag först tyget i under sammanlagt lika lång tid – ett blött och mödosamt arbete som krävde en del pauser. Emellanåt måste man fylla på med såpa och hett vatten, och jag rekommenderar starkt att man håller till i badrummet då det skvätter en hel del… När tyget väl började torka insåg jag dock att valkningen hade varit otillräcklig, så det var bara att kavla upp byxbenen och fortsätta följande dag. Den här gången delade jag upp tyget i fyra mer lätthanterade bitar på 1,3 m vardera och stampade dessa var för sig i ett par timmar till. Filtningen gick också snabbare märkte jag av att lägga tyget i handfatet och knåda det en stund med händerna. Efter att ha sköljt ur såpan tvättade jag tyget i en ullkurslösning med lanolin (ullfett), sköljde med kallt vatten och hängde upp på tork. Allra sist ångströks tyget på båda sidor. Vadmal som ska efterlikna den gamla i fråga om kvalitet bör vara så pass hårt valkat att vävstrukturen helt döljs av luggen, och tyget ska kännas tungt och styvt.

Det smartaste hade förmodligen varit att först tvätta tyget en eller två omgångar i maskin på hög temperatur, därefter knåda det i såpa och till sist stampa det i ett par timmar (ylletyg som enbart tvättas i maskin tenderar att bli ”löst” och sladdrigt). Under processen krympte kerseyn sådär en 20% både på bredden och längden och slutresultatet påminner ganska mycket om den gamla handvävda vadmalen i fråga om tjocklek och yta. Den stora skillnaden är väl i så fall färgen, men det ska påpekas att det äldre tyget har blivit nedsolkat av decennier uppe på loftet och bör ha haft i stort sett samma gräddvita ton när det en gång lämnade vävstolen för över hundra år sedan.

Det obehandlade tyget jämfört mot en bit gammal vadmal från Orsa där luggen har nötts bort och blottat vävstrukturen

The unprocessed fabric next to a piece of old vadmal from Orsa where the weave structure has been exposed due to wear and tear

Det färdigstampade tyget och en gammal vadmalsspillbit från Orsa

The finished cloth and an old vadmal scrap from Orsa

English: Making vadmal cloth

Recently I embarked upon an attempt to produce vadmal cloth. Vadmal (meaning “cloth measure” in Old Norse) is a heavily felted, homespun woolen fabric used by rural Scandinavians for centuries, but nowadays it is very hard to come by. Certainly there are lots of fabrics advertised as vadmal these days, but in reality they are fulled woolen fabrics that to varying degrees might resemble the old domestic, coarse cloth used by the Scandinavian peasantry. After reading a book about vadmal and its production in the past I got inspired to try felting woolen cloth into vadmal myself. I experimented a little with scraps of wool left from previous sewing projects, and in the end a British-produced fabric called kersey proved to render the best result. This kersey is very similar to the bits and scraps of vadmal found in our old farmhouse in Orsa – like the latter it is woven in a four-shafted twill and has roughly the same thread count and thread size. So earlier this winter I bought a total of 6 m or 6.5 yds of natural off-white kersey destined to be turned into old-fashioned vadmal for upcoming dräkt sewing projects. After having purchased an appropriately sized basin it was time to get wet and start beating the cloth by foot in hot water and soft soap. However it should be stressed that vadmal was commonly processed in specially designed water mills, or alternatively in wooden tubs which offer better friction that a plastic one does. And oh yes, instead of soft soap urine was often used…

Since vadmal used to be put into the mill for six hours I figured it would suffice to beat it in water and soap for that amount of time. Of course I had to take a break every now and then and replenish the basin with soft soap and hot water (it gets really squelchy and slippery so keeping to the bathroom is highly recommended). As the cloth began to dry I soon realized that the effort was not enough and that it needed more felting, so I tucked up my trousers and continued working the fabric next day. This time I cut the huge piece into four more manageable parts and beat them one at a time for another couple of hours. The felting also went faster by putting the fabric into the washbowl and knead it by hand for a while. After having rinsed out the soap I washed the fabric in a wool cure-solution with lanoline (wool fat), washed it again in cold water and hung it up to dry. Finally, the fabric was steam ironed on both sides. Vadmal which is supposed to resemble and feel like “the real deal” from the past should be milled and felted to such an extent that the weave structure is obscured, and the fabric should feel heavy and rather stiff.

The best idea would probably have been to have the fabric pre-washed in the washer for one or two turns in high temperature, then knead it in soft soap by hand and finally beat it in the basin for a couple of hours (wool fabrics that are machine-washed alone tend to end up a bit “loose” and floppy). During the process the kersey shrunk about 20% in both length and in breadth and the end result pretty decently resembles the old homespun vadmal both in terms of thickness and texture. The main difference would be the color, but it should be mentioned that the old fabric have been smutted into a grayish-brown hue after decades in the loft and it would originally have been just as creamy white when it once left the loom more than a century ago.

Annonser

Damasker, eller snösockor

mars 20, 2011

När kölden är sträng och snön är djup kan det vara bekvämt att dra på sig ett par snösockor om man har tänkt bege sig ut i dräkt. Mönstret till de här snösockorna beställde jag tidigare i vintras från Mora Hemslöjd, men de har sett likadana ut i hela Ovansiljansbygden liksom på många andra håll i Dalarna och landet i övrigt. I Orsa heter det snosukkur, och de har sytts i mörkblå vadmal för högtid och naturvit eller grå för enklare tillfällen. Snösockor är ytterligare ett intressant exempel på det starka militära inflytande på den folkliga dräkten eftersom de nära överensstämmer med de damasker som bars till arméns uniformer från och med 1700-talet, med skillnaden att man bland den konservativa dalaallmogen använde häktor istället för blanka knappar. Snösockor är ett snyggt tillskott till dräktgarderoben och jag planerar redan att sy ett par vita.

Mina snösockor är sydda av ett mörkblått tyg som är uppvävt efter grovt uniformskläde från 1700-1800-talen, och som har valkats extra för att få vadmalskaraktär. De är fodrade med grovt oblekt linnetyg och har en vaxbehandlad läderrem under hålfoten. Även kedjor har använts till det ändamålet. Yttertyget har sytts ihop och prickstickats med svart vaxad lintråd 35/2 medan fållar har gjorts med tunnare oblekt lintråd 60/2. Häktorna och remmarna har sytts fast med extra kraftig lintråd 20/2. Häktorna som är tio par för varje socka är handgjorda av 1,5 mm mässingstråd.

English: Orsa Gaiters, or ”snow socks”

When the cold outside is extra harsh and the snow is deep one might find it comfortable to slip on one’s gaiters or “snow socks” when venturing outside dressed in dräkt. The pattern for these pair originally comes from the parish of Mora, but identical gaiters have been worn by the rural population throughout the Upper Siljan region as well as in the province of Dalarna in general. Similar gaiters are also known to have been worn by the peasantry in various other parts of Sweden during the 18th and 19th centuries. In Orsa these gaiters are known as snosukkur and come in blue for festive occasions and natural grey or off-white for less fancy wear. “Snow socks” constitutes another interesting example of the strong military influence upon Swedish rural dress, as they closely resemble those gaiters worn with the military uniform from the 1700s and onwards, the main difference being that the conservative Dalecarlians exchanged buttons for hooks and eyes. ”Snow socks” is a nifty addition to the dräkt wardrobe and I’m already planning to sew a pair of white ones as well.

My “snow socks” are cut from a dark blue woolen fabric which has been made to correspond to the heavy broadcloth used in military uniforms of the 18th and 19th centuries. The fabric has then been additionally felted in water to give it the qualities of domestic Scandinavian vadmal cloth. The socks are lined with heavy unbleached linen and are fitted with wax-treated leather straps to be secured under the soles. Sometimes metal chains were used instead for this purpose. The outer fabric was sewn together using a black waxed linen thread (35/2) and hems and lining were finished with a lighter unbleached linen thread (60/2). The hooks and eyes and leather straps were attached using a heavy duty linen thread (20/2). The hooks and eyes, which are ten to the pair for each sock, are hand-made using 1.5 mm brass wire.

Morkarlen Skeri Olof Olsson från Noret i snösockor, foto från 1860-talet. (Mora Bygdearkiv)

Mora farmer Skeri Olof Olsson from Noret Village sporting ”snow socks”, photo from the 1860s (Mora Bygdearkiv)