Archive for oktober, 2012

Kläder till en skotsk legoknekt

oktober 27, 2012

Photo courtesy of Gabriele B. Note that the sporran, bonnet and belted plaid is not made by me.

Under det senaste halvåret har mina egna sömnadsprojekt fått stå tillbaka till förmån för en radda med beställningsarbeten till andra, vilket har inneburit många spännande och lärorika utmaningar. Den senaste ivägskickade beställningen består av en skotsk grunddräkt som ska kunna fungera för sent 1500-tal t.o.m. Trettioåriga kriget, då skotska regementen var en vanligt förekommande syn hos kontinentens arméer, inte minst på den svenska sidan under Gustav II Adolf.

Scottish mercenaries from Mackay’s regiment in the army of Gustavus Adolphus. Note the doublet worn by the man second from left.

Dräkten består av en tröja eller doublet, ett par korta tartanstrumpor samt ett par trews, det vill säga irisk-skotska byxhosor. Beställaren fick även möjlighet att köpa en begagnad linneskjorta i 1600-talsmodell med krage och rynkade ärmlinningar.

Tröjan är tillverkad av ett mörkgrått valkat ylletyg och fodrat med oblekt linnelärft. Skärningen påminner starkt om den korta sjömanströja som hittades på regalskeppet Vasa, 1628. Till skillnad från Vasatröjan är denna försedd med separata skört, vilket är ett återkommande drag i senrenässansens mode. De vingliknande passpoalerna vid ärmkullen är också lika utmärkande för tidens mode, som förordade en smal midja och breda, markerade axlar. Tröjan knäpps med tre tygknappar vid varje ärmslut och tolv knappar framtill. Det enkla tyget – som kan sägas motsvara skottarnas gamla hemvävda wadmel (vadmal) eller hodden – talar för ett plagg som kan ha burits av en enkel rekryt snarare än en elegant svidad officer eller soldat ur ett uniformerat regemente.

Trews avbildade på en tavla av David Allan 1780. De bärs med strumpeband och bältesväska, sporran.
Trews depicted on a 1780 painting by David Allan. They’re worn with garters and the Highland purse or sporran.

Hosorna eller strumporna, som är sydda av rutigt tartantyg skuret på skrådden, når knappt upp till knäet där de hålls uppe med enkla strumpeband. Liknande strumpor fast sydda i omönstrat tyg har hittats i samband med mossfynden från Quintfall Hill och Arnish Moor.

De sammansydda hosorna – trews eller triubhas – var typiska för gaelisk dräkt fram till 1746 då brittiska myndigheter förbjöd kiltar och övrig traditionell höglandsdräkt till följd av jakobiternas resning. Liksom de korta hosorna är de skurna på skrådden för att utnyttja tygets elasticitet. Bevarade trews har hittats i samband med mossfynden från Dungiven i Nordirland och Kilcommonmossen i Tipperary på Irland; båda är daterade till 1500-talet. Till skillnad från 1400-talets sammansydda hosor är de högt skurna, de saknar blygdkapsel och hålls uppe med en dragsko istället för att snöras fast vid tröjan. Enligt äldre uppgifter bars dessa heltäckande benkläder ofta på vintern eftersom bara ben under storkilten (feilidh mhor) knappast var en lysande idé.

Dessa trews är i likhet med de övriga plaggen sydda helt för hand med vaxad lintråd 35/2. På grund av det ovalkade ylletygets benägenhet att fransa upp samt den påfrestning som sömmarna utsätts för sig använde jag vikta fällsömmar.

English: basic outfit of a Scottish mercenary

 During the last six months or so my own sewing projects have taken second place as I have been preoccupied with a bunch of custom orders to other people, which has been a very interesting and educational experience so far. The latest dispatched order consists of a basic Scottish kit that will work for late 16th century as well as for 30 Years War-reenactment, when Scottish regiments were a common sight in European armies, especially in Gustavus Adolphus’ Swedish army.

Photo courtesy of Gabriele B.

The garb consists of a doublet, a pair of short hose and a pair of trews, i.e. Gaelic joined hose. The customer also got to buy a linen shirt in 17th century fashion with collar and gathered cuffs.

The doublet is made of a dark grey wool and lined with a tabby-woven unbleached linen canvas. Its cut closely resebles that of the sailor’s jacket found in the Swedish warship Vasa, which went down in 1628. In contrast to the Vasa jacket the doublet is fitted with separate skirts or tabs, which is a recurrent feature in late Renaissance fashion. The ”wings” at the shoulders are equally distinctive for late 15th and early 16th century fashion, whose ideals stipulated a narrow waist and broad, marked shoulders. The doublet is buttoned with sewn cloth buttons – three at each cuff and twelve at the front opening. The plain material, correpsonding to homespun woolen cloth known as hodden or wadmel in Scotland, suggests the ordinary garb of common recruit rather than an extravagantly dressed officer or soldier belonging to a uniformed regiment.

The hose or socks, which are made from checked tartan cloth cut on the bias, barely reaches the knee and are held up by simple strips of cloth serving as garters. Similar socks though cut from plain wool were found at the bog finds at Quintfall Hill and the one at Arnish Moor.

The joined hose – trews or triubhas – were distinctive of Gaelic dress up until 1746 when they were banned by the English along with the kilt and other parts of traditional Highland attire following the last Jacobite rising. Just like the short hose the trews are cut on the bias to utilize the stretchiness of the fabric. Preserved trews have been found at Dungiven in Northern Ireland and Kilcommon bog in Tipperary, Ireland – both dated to the 16th century. As opposed to 15th century joined hose, they have a high waist, they lack a codpiece and are held up with a drawstring instead of being tied with points to the doublet. According to some period sources, this kind of legwear was commonly worn by the clansmen during winter, when bare legs under the belted plaid (feilidh mhor) seemed like a less brilliant idea…

Like the rest of the garments, the trews are entirely hand-sewn with an unbleached, waxed linen thread (35/2). Because of the tartan’s tendency to fray, and considering the amount of stress put upon the seams, the trews were sewn with folded fell-seams.

Tröja (nr 07883) från Vasa, 1628.
Sailor’s jacket from the Vasa, 1628.

Annonser

En brutal skida till en brutal falchion

oktober 2, 2012

En medeltida machete på steroider. A medieval machete on ‘roids (photo: Fredrik Carrasco)

För ett tag sedan anförtrodde en föreningskamrat mig med uppgiften att tillverka en skida till hans falchion. Falchionen, vars namn härstammar från latinets ord för skära och till sin form och funktion möjligen går att spåra till thrakernas falx eller sica, var ett mycket vanligt vapen under hög- och senmedeltiden och brukades lika glatt av enkla knektar såväl som högborna riddare. Till skillnad från det eleganta och välbalanserade svärdet är falchionen jämförelsevis framtung och är avsedd att utdela extra kraftfulla hugg, och på grund av dess speciella form med en tilltagande klingbredd krävs en extra bred skida.

Kärnan av oxhud. The inner layer of oxhide.

Fredrik, vapnets ägare, efterfrågade en flexibel läderskida som tål stryk och försedd med en rem som bärs över axeln; ett bruk som går att bevittna på ett antal medeltida målningar såsom Holkhambiblen från 1400-talet och på andra håll. Normalt sett tillverkades medeltida skidor med en kärna av tunt trä, men det finns också fynd som antyder att det innersta lagret bestod av råhud (se Janne Harjula: Sheaths, Scabbards and Grip Coverings: The Use of Leather for Portable Objects in the 14th-16th Century Turku). Jag tillverkade skidan med en kärna av 3 mm tjock oxhud (två halvor som syddes samman med kaststygn längst med kanterna), förstärkt med ett lager limmat linnetyg och överdragen med ett smidigt, ca 0,7 mm tunt svinskinn som syddes samman med kaststygn baktill och lämnades ofärgat. Vaxad lintråd användes till alla sömmar och bältet fästes vid skidan med laskade läderremmar. Upphängningen är mycket enkel och är baserad på medeltida bilder.

För övrigt vill jag ta mig fräckheten att göra reklam för Albrechts Bössors nya hemsida på albrechts.se, spana in!

Falchionen och skidan med mellanlager av limmat linnetyg och bälteshållare av läder. The falchion and the scabbard showing the middle layer of glued linen cloth and leather risers.

English: A brutal scabbard for a brutal falchion

A while ago a fellow reenactment colleague of mine entrusted me with the task of making a scabbard for his falchion. The Falchion, whose name is derrived from the Latin word for sickle, and is a purported descendant of the ancient Thracian falx or sica, was a common weapon during the High- and Late Middle Ages and was popular with humble soldiers and noble men-at-arms alike. As opposed to the elegant and well-balanced sword, the falchion is noticably tip-heavy and meant to deliver extra powerful blows and cuts, and due to its peculiar shape with its increased blade-width it calls for a particularly broad scabbard.

photo courtesy of Fredrik Carrasco

Fredrik, the weapon’s owner, requested a a flexible leather scabbard which can stand up to a beating and a suspension belt carried around the shoulder, as seen in a number of medieval depictions such as the 14th century Holkham Bible and elsewhere. Usually scabbards were fashioned with a thin wooden core, but there are also finds which suggests that the inner layer were made from rawhide (cfr. Janne Harjula: Sheaths, Scabbards and Grip Coverings: The Use of Leather for Portable Objects in the 14th-16th Century Turku).

I made the scabbard with a core of 3 mm oxhide (two halves which were joined along the edge with whip-stichting), reinforced with a layer of glued linen cloth and covered with a supple 0.7 mm pig leather sewn along the back with whip-stiching and left undyed. All seams were made using waxed linen thread and the belt was attached using leather lacing. This suspension method is very simple and based on a number of pictoral sources.

Lastly, I would like to draw attention to Albrechts Bössor’s new bold homepage at albrechts.se, check it out!

Falchions depicted in an English edition of the Romance of Alexander (Bodley 264, 1338-1344). Note that the falchion in the center has the edge on the ”wrong side”, just like Fredrik’s does.