Archive for the ‘1300-tal/ 14th century’ Category

En brutal skida till en brutal falchion

oktober 2, 2012

En medeltida machete på steroider. A medieval machete on ‘roids (photo: Fredrik Carrasco)

För ett tag sedan anförtrodde en föreningskamrat mig med uppgiften att tillverka en skida till hans falchion. Falchionen, vars namn härstammar från latinets ord för skära och till sin form och funktion möjligen går att spåra till thrakernas falx eller sica, var ett mycket vanligt vapen under hög- och senmedeltiden och brukades lika glatt av enkla knektar såväl som högborna riddare. Till skillnad från det eleganta och välbalanserade svärdet är falchionen jämförelsevis framtung och är avsedd att utdela extra kraftfulla hugg, och på grund av dess speciella form med en tilltagande klingbredd krävs en extra bred skida.

Kärnan av oxhud. The inner layer of oxhide.

Fredrik, vapnets ägare, efterfrågade en flexibel läderskida som tål stryk och försedd med en rem som bärs över axeln; ett bruk som går att bevittna på ett antal medeltida målningar såsom Holkhambiblen från 1400-talet och på andra håll. Normalt sett tillverkades medeltida skidor med en kärna av tunt trä, men det finns också fynd som antyder att det innersta lagret bestod av råhud (se Janne Harjula: Sheaths, Scabbards and Grip Coverings: The Use of Leather for Portable Objects in the 14th-16th Century Turku). Jag tillverkade skidan med en kärna av 3 mm tjock oxhud (två halvor som syddes samman med kaststygn längst med kanterna), förstärkt med ett lager limmat linnetyg och överdragen med ett smidigt, ca 0,7 mm tunt svinskinn som syddes samman med kaststygn baktill och lämnades ofärgat. Vaxad lintråd användes till alla sömmar och bältet fästes vid skidan med laskade läderremmar. Upphängningen är mycket enkel och är baserad på medeltida bilder.

För övrigt vill jag ta mig fräckheten att göra reklam för Albrechts Bössors nya hemsida på albrechts.se, spana in!

Falchionen och skidan med mellanlager av limmat linnetyg och bälteshållare av läder. The falchion and the scabbard showing the middle layer of glued linen cloth and leather risers.

English: A brutal scabbard for a brutal falchion

A while ago a fellow reenactment colleague of mine entrusted me with the task of making a scabbard for his falchion. The Falchion, whose name is derrived from the Latin word for sickle, and is a purported descendant of the ancient Thracian falx or sica, was a common weapon during the High- and Late Middle Ages and was popular with humble soldiers and noble men-at-arms alike. As opposed to the elegant and well-balanced sword, the falchion is noticably tip-heavy and meant to deliver extra powerful blows and cuts, and due to its peculiar shape with its increased blade-width it calls for a particularly broad scabbard.

photo courtesy of Fredrik Carrasco

Fredrik, the weapon’s owner, requested a a flexible leather scabbard which can stand up to a beating and a suspension belt carried around the shoulder, as seen in a number of medieval depictions such as the 14th century Holkham Bible and elsewhere. Usually scabbards were fashioned with a thin wooden core, but there are also finds which suggests that the inner layer were made from rawhide (cfr. Janne Harjula: Sheaths, Scabbards and Grip Coverings: The Use of Leather for Portable Objects in the 14th-16th Century Turku).

I made the scabbard with a core of 3 mm oxhide (two halves which were joined along the edge with whip-stichting), reinforced with a layer of glued linen cloth and covered with a supple 0.7 mm pig leather sewn along the back with whip-stiching and left undyed. All seams were made using waxed linen thread and the belt was attached using leather lacing. This suspension method is very simple and based on a number of pictoral sources.

Lastly, I would like to draw attention to Albrechts Bössor’s new bold homepage at albrechts.se, check it out!

Falchions depicted in an English edition of the Romance of Alexander (Bodley 264, 1338-1344). Note that the falchion in the center has the edge on the ”wrong side”, just like Fredrik’s does.

Annonser

Tallriksärmad vapentröja

maj 23, 2012

Alla hamnar vi förr eller senare i tallriksärmsträsket… Mitt senaste beställningsjobb är nämligen en vapentröja med s.k. tallriksärmar eller grandes assiettes om man vill tala som noblessen. I Sverige bör ett dylikt plagg ha kallats vapentröja eller helt enkelt tröia under medeltiden, men kontinentala termer som pourpoint, paltock osv används också flitigt i reenactmentkretsar. Finessen med dessa tallriksärmar ska vara att armarna blir mer fria och bäraren kan utföra de häftiga rörelser som är nödvändiga under svettiga vapenlekar, inte minst under hanteringen av långsvärd. Under alla omständigheter är en lättrörlig vapentröja en grundläggande förutsättning för att man ska kunna få ut maximal rörlighet i det metallskal som en rustning består av i övrigt.  Tröjan här är egentligen avsedd att bäras av en person som är både längre och mindre fyllig än vad jag är, men ändå känns den förvånansvärt bekväm även för mig.

 

Till skillnad från det tyngre och med förlov sagt klumpigare panzaret, som utgör en fullgod rustning i sig, är vapentröjan alltså avsedd att bäras under en metallrustning och är därför lättare stoppad (här ett lager cotton felt) Även om den är tänkt att bära upp en 1400-talsrustning är modellen typiskt för 1300-talets andra hälft och utgår från en förenklad version av den civila tröja som bars av Charles de Blois, hertig av Bretagne (död 1364). Till skillnad från det knappförsedda Blois-plagget har vapentröjan här försetts med snörhål, hela 90 stycken.  I övrigt består tröjan av ett lager råbomull mellan två lager medelkraftigt linne som quiltats med kraftig vaxad lintråd. Varje mönsterdel vadderades och quiltades var för sig innan de syddes ihop överlappade med fållstygn på både rät- och avigsida. Materialet i form av linnelärft ger vid handen ett lite enklare och mer rustikt plagg – medeltida källor anger annars att material såsom fustian (bomull/linne) och sendal (siden) kunde användas till rustplagg.

 

 

English: Pourpoint with grandes assiettes

My latest custom order is a linen arming doublet, pourpoint or paltock fitted with so called grandes assiettes, meant to be worn under a full metal harness. In medieval Sweden, such a garment would probably have been referred to as a vapentröja or simply tröia. The advantage of having these grandes assiettes is that they allow for better movements of ones arms, enabling strong and agile moves necessary for armed combat and weapon practise, especially when it comes to wielding the longsword. The pourpoint featured here is actually made for a person taller and less plump than I am, but still it feels suprisingly comfortable to wear even for me.

As opposed to the heavier and by all means bulkier gambeson or aketon (panzar in medieval Swedish) which constitutes a stand-alone armour, the pourpoint or arming doublet is supposed to be worn under a full steel harness and hence it is lighter and less padded (here: one layer of cotton felt). Although this particular garment will be worn with a 15th century harness, the style highly reflects mid-late 14th century fashion and is based on a simplified version of the well preserved civilian paltock attributed to Charles de Blois, duke of Brittany (died in 1364). Unlike the buttoned de Blois-garment, this one is fitted with sewn eyelets for lacing – no less than 9o in total. Apart from that, the pourpoint is made up of one layer of cotton felt sandwiched in between two layers of medium-weight linen, quilted with a heavy, waxed linen thread. Each piece was padded and quilted individually before being joined with an overlapping seam using hem-stiches on both the right and wrong side. The tabby woven linen used for the pourpoint’s shell suggests a less extravagant and more ”roustic” garment, considering that period  sources mention fustian (a cotton/linen fabric) and sendal (silk) among the materials used for making padded and quilted armour.

Remkängor

mars 12, 2012

Remkängor är en snygg modell som var heta främst på 1100-1200-talen, men som på sina håll levde kvar långt in på 1300-talet. Kängorna på bilden är sydda av mig som ett beställningsarbete och mönstret är hämtat från Skoboken (Stefan Eriksson), enligt uppgifter är det baserat på ett fynd från Ekeby på Öland. Till ovanläder, hälkappa, remmar och bes har jag använt mig av vegetabilgarvad nötnacke på 1,5 mm, medan sulan gjorts av 5 mm plattläder. Även om det här kängparet var lite för stora för att passa mig (44-45) så är modellen tveklöst bekväm och kan rekommenderas till alla lajvare och medeltidsreenactare som är på jakt efter  rejäla, praktiska, utomhusvänliga skodon.

English: Lace-up boots

Lace-up boots were in vogue during the 12th and 13th centuries in particular, but they could be seen lingering on well into the 14th century. The boots pictured here was sewn by me as a custom work and the pattern is based upon a find from Ekeby, Öland, Sweden. The vamp, heel cup, laces, and rand is made out of vegetable tanned bovine leather, 1,5 mm thick, whereas the sole was cut from 5 mm saddle leather. Although this particular pair was a tad too large to fit my feet, I can attest to the comfort provided by the design, and I would recommend boots like this to any larper or medieval reenactor looking for sturdy, no-nonsense, outdoor-friendly footwear.

Knapprekord

december 22, 2011

Medan andra stressar i julstöket har jag haft fullt sjå med att göra färdigt mitt senaste beställningsarbete, en tröja eller cotehardie i tunn brun kamgarnsull. Tröjan är som vanligt helt handsydd och eftersom det fina tyget var så tunt och lättfransat blev det fällsömmar för hela slanten. Hela 70 stycken knappar och knapphål blev det tillslut, vilket innebär ett nytt personligt rekord som slår förra årets tröja med fem knappar. Knappomani!

While others are pre-occupied with holiday preparations I have been busy finishing my latest custom order, a cotehardie made of a nice, light brown worsted wool. The cotehardie is completely handswen as usual and because of the thin and highly frayable fabric I went all in using run-and-fell-seams. In the end I ended up with no less than 70 buttons and button-holes, making it a new personal record which beats last year’s cotehardie with five buttons. Button-mania!

 

 

How to make buttons and buttonholes

Panzar försök tre

september 15, 2011

Eftersom jag tidigare sålt mitt första panzar från förra årets säsong var jag i behov av ett nytt inför Battle of Wisby i år. Detta är mitt tredje panzar efter att strax innan sytt ett på beställning, ett plagg som tog lite drygt en veckas intensivt quiltande och sömnande att färdigställa. Som källor utgick jag främst från den engelska riddaren Robert Shurlands (d. 1328) gravhäll, som visar dennes väpnare iförd ett panzar, samt skotska 1200-1300-talsgravhällar från Hebriderna. Panzaret består av fyra lager linnekanvas och mellan två till tre lager gråvadd för möbeltapetsering. De respektiva delarna quiltades först för att senare sys ihop med kaststygn, ärmen gjordes tvådelad och böjd för att underlätta rörligheten. All sömnad och quiltning är utförd med kraftig vaxad lintråd 20/3. Quiltningen är gjord med förstygn, ca 1-2 stygn / cm och med 3 cm mellanrum. Plaggets totala vikt ligger på runt 7-8 kg.

 Resultatet blev lite sisådär, plagget dämpar helt klart slag på ett tillfredsställande sätt men är i gengäld ganska otympligt och passformen lämnar mycket att önska. Det bör påpekas att regelbunden användning gör vadderade plagg av den här typen mjukare och bekvämare, men ett lättare panzar/vapentröja och brynja över skulle med all sannolikhet ändå ge ett bättre och smidigare skydd till det ringa priset av ett par kilos extra vikt.

 

English: Gambeson or Panzar – third attempt
Since I sold my first panzar from last year’s reenactment season I was in dire need of a new one to wear at the great reenactment of the battle of Wisby this year. This is my third panzar (having made a custom one just shortly before), a garment that took about a week of intense sewing and quilting to finish. The knee-length panzar is primarely based on the effigy of sir Robert Shurland (1328), which shows his squire dressed in a gambeson or aketon, as well as 13-14th century Scottish effegies from the Hebrides. My new panzar consists of four layers of linen canvas and two to three layers of cotton padding used for upholstery. As with my first attempt, the different panels were first quilted and then joined using whip-stitches; the sleeves are made in two pieses making it pre-bent for ease of movement. For the sewing and quilting I used a heavy waxed linen thread 20/3. The quilting was made using stab-stiches, about 1-2 stitches /cm and 3 cm between the seams.  The total weight of the garment is about 7-8 kg or 15-17 lbs.

The result could be describes as so-so, the garment certainly cushions blows very well but in return it is somewhat cumbersome and the fit could have been better. It should be noted though that regular use makes padded garments such as this softer and more comfortable to wear, but still I’m sure that a lighter gambeson and a mail shirt worn on top of that would offer a better and more flexible protection at the negligible cost of a few kilos extra weight.

Att stupa med värdighet under återskapandet av slaget vid Mästerby/ Dying with grace at the reenactment of the battle of Mästerby (photo: gotland.net)

Gravhällar över klanhövdingen Gilbride MacKinnon från Iona resp. Sir Robert Shurlands väpnare från Isle of Sheppey/ Effigies of clan chief Gilbride MacKinnon, Iona, and the squire of sir Robert Shurland, Isle of Sheppey

Svärdsskida del II

september 2, 2011

Tidigare har jag beskrivit hur jag utformade en träskida i björk till mitt enhandssvärd, här följer fortsättningen.

Efter att ha gjort klart skidans träkärna var det dags att förstärka den med ett lager limmat linne. Detta verkar ha varit praxis i medeltida skidor, men glöms ofta bort av samtida tillverkare av svärdsskidor. Fördelen med detta inre lager är att skidan håller ihop även om den skulle knäckas, vilket lätt kan hända om man skulle ramla på den i stridstumultet eller får en smäll på skidan från något otäckt stålvapen modell större. Traditionellt användes hudlim, jag använde dock vanligt trälim med gott resultat.

Innan det blev dags för att klä skidan i skinn såg jag till att limma på två upphöjningar nära mynningen i form av läderremmar. Detta för att den framtida upphängningen ska sitta stabilare. Det yttersta lagret består av vegetabilgarvat och millimetertunt kalvskinn, som syddes på med vaxad lintråd (20/3) i vått tillstånd och sedan färgades med svartbrun oljebaserad läderfärg från Fiebing. Det våta lädret krymper alltefter som det torkar och sitter sedan smäcktajt kring kärnan utan att något lim behöver användas.

Sedan var det svärdsbältets tur. Jag valde en medeltida ”standarupphägning” med laskade remmar av den typ som av allt att döma var vanlig för enhandssvärd under perioden ca 1100-1350. En utförlig beskrivning om hur man gör en sådan finns här. Till sist vaxades både skidan och bältet med upphettat bivax för att göra dem mer tåliga och vattenavisande. En enkel mässingsölja nitades fast och svärdsupphängningen blev färdig att användas lagom inför det stora återuppspelandet av slaget vid Visby ringmur 1361.
Att tillverka en svärdsskida med tillhörande upphängning är ett intressant och omväxlande hantverk eftersom man får tillfälle att arbeta både med trä, textil, läder och metall. Inför nästa skida kommer jag förmodligen göra den något tunnare, använda ett smidigare skinn till bältet samt fodra skidan invändigt med ylle eller dyl. material i syfte att förhindra glapp – i Visby märkte jag snart att svärdet gärna ville glida ur skidan. En skida bör också förses med  en doppsko i metall, eftersom udden längst ut kommer att ustättas för slitage förr eller senare.

Träkärnan klädd med limmat linne och försedd med upphöjda lädersnoddar

English: wooden scabbard part II

Previously I have described how I shaped a wooden scabbard for my one handed sword,  here is the rest of the story.

After finishing the wooden core I had it reinforced with a layer of glued linen. This seems to have been common practise during the Middle Ages, although it is often forgotten by contemporary scabbard-makers. The advantage of a linen reinforcement is that the wooden core will keep together even if it should break, which might happen if you’re unlucky to fall on your scabbard in the fray of battle or if it should receive a heavy blow from a mean steel weapon. Historically, hide glue would have been used although I made fine with a common not-that-period wooden glue.
Before covering the scabbard in leather I glued on a pair of risers consisting of leather cords near the scabbard mouth. These are meant to help keeping the thongs of the sword belt in place. The final layer consists of vegetable tanned calsfskin, millimeter thin and sewn on while damp using waxed linen thread (20/3) and dyed with blackish-brown oil dye from Fiebing. The moist leather will shrink as it dries and in the end it will squeese tight around the core without the need for glue.

Then it was time to make the sword belt. I went for a common medieval ”standard suspension” involving lacing the belt in place as seen on one-handed swords throughout the period ca 1100-1350. A detailed instruction of how to do this can be found here. Finally I treated the scabbard and sword belt with heated bees wax making them more resilient and water-resistant. A brass buckle was attached and the scabbard was ready for action just in time for the long-awaited reenactment of the Battle of Visby 1361.

Constructing a wooden sword scabbard with attached sword belt makes an interesting and varied project as it allows you to work with both wood, textile, leather and metal as well. Next time I will probably be aiming for a thinner scabbard, using an internal liner of woolen fabric or similar material in order to prevent a loose fit – In Visby my sword had a tendency to slide out of the unlined scabbard. The sword belt would probably benefit from being made with a more flexible leather, and any scabbard should be fitted with a metal chape as the tip will suffer from wear and tear sooner ot later.

Några avbildade svärdsskidor från 1300-talets första hälft / A few period depictions of sword scabbards from the first half of the 14th century (Codex Manesse, Romance of Alexander, Holkham Bible)

 

Svärdsskida del 1

juni 22, 2011

Nyligen införskaffade jag ett nytt svärd, en smäckert enhandare av tjeckiske svärdssmeden Pavel Moc modell ”Tower” (förmodligen döpt efter det s.k. Towermanuskriptet I:33 som brukar dateras till ca 1290-1300). Eftersom bruket att bära ett bluntat svärd direkt instoppat i bältet är bland det värsta oskick en reenactare kan göra sig skyldig till var jag angelägen att så snabbt som möjligt tillverka en skida till svärdet. Medeltida svärdsskidor tillverkades oftast av allt att döma med en träkärna, men fynd från Åbo antyder att man även kunde använda en kärna av råhud. Jag har dock länge varit myfiken på att tillverka en skida i trä så det fick bli en sådan till slut. En träskida kan tillverkas av många olika slags träslag, men hårt lövträ anses lämpligast, dock helst inte ek eftersom det sägs missfärga bladet. Jag valde björk till min skida, ett hederligt svenskt träslag som både var/är lättillängligt och lättare än exempelvis ask. Om man inte har tillgång till en verkstad kan man göra som jag och få två smala bitar tillsågade hos den lokale snickaren. De 7 mm tjock bitarna sågades så att de blev 1 cm bredare än den färdiga skidan och 10 cm längre.

 

Det finns olika metoder att tillverka svärdsskidor, men jag valde att utgå från metod 1 och 3 som beskriv här. De två träpanelerna gröptes lätt ut till ett djup av ca 1 mm längst med svärdets konturer, och däremellan lades ett mellanlägg av tunn björkplywood som hyvlades ner till strax över 2 mm tjocklek. Efter att jag tejpat ihop delarna och noga kontrollerat så att svärdsklingan passade som handen i handsken limmades allt ihop med vanligt trälim (fisklim eller hudlim användes på medeltiden). När limmet torkat sågades skidan till så att den blev 1 cm bredare än klingan runtom. Kanterna hyvlades sedan så att de blev spikraka och till sist hyvlades hörnen av så att skidan blev rundad och slät. Eftersom svärdets parerstång böjer sig framåt blev även mynningen lätt rundad. Någon ytterligare behandling av ytan är inte nödvändig då svärdet ska kläs med linne och läder, vilket blir nästa steg i tillverkningsprocessen.

 

 

English: Wooden Scabbard Part 1

Recently I got myself a new sword, a nifty one-hander made by Czech swordsmith Pavel Moc known as the ”Tower” (probably dubbed so after the so called Tower Manuscript or I:33, commonly dated to ca 1290-1300). Since the practise of wearing your exposed blunt sword tucked in the belt is to be considered a mortal sin among reenactors I was keen to have a scabbard made for the swoord as soon as possible. Usually medieval scabbards seems to have been made around a wooden core, although finds from Åbo (Turku) in Finland suggests that some were made with an untanned leather core. I have wanted to try making a wooden scabbard for some time so in the end I went for a wooden one. There are a number of types of wood that can be used for a scabbard but hardwood is considered to be the best choice, with the exception of oak which is said to stain the blade. I picked birch for my scabbard, a wood native to Sweden and a readily available material to any scabbard maker in the past as well as the present. It is also lighter than e.g. ash. If you don’t have access to a workshop or any other facilities suitable for woodworking you can do as I did and have the wood fixed at the local carpenter. The two 7 mm thick wooden slats were made 1 cm wider than the finished scabbard and 10 cm longer.

 

There are various methods when it comes to scabbard-making, but I chose to try on method 1 and 3 as described here. First I scooped the wooden slats along the outline of the sword blade to a slight depth of 1 mm, then added a thin insertion of birch plywood that was planed down to a thickness of slightly above 2 mm. After the three layers were taped together and the fit of the blade was carefully checked, the whole thing was glued together using common wood glue (go with fish glue or hide glue if you wish to use the period stuff). After the glue had dried the shape of the scabbard was sawed, leaving a 1 cm wood around the blade. The edges were then made trimmed and made dead straight using a plane, and finally the sharp corners were shaved off rendering a smooth, oval-shaped scabbard. The mouth of the scabbard was also made rounded to accomodate the slightly curved cross-guard. There is no need for any further treatment of the wood surface as the scabbard is meant to be dressed in leather, which will be the next step in the scabbard making-process.

Sommar innebär 1300-tal

juni 5, 2011

Som jag antydde i mitt förra inlägg har jag alltså varit fullt upptagen den senaste månaden med ett beställningsuppdrag som inkluderar en kjortel i tunt olivgrönt ylle efter Bockstensfyndet, ett par gröna långa hosor i yllekypert, en linnefodrad bockstenshätta av brun rysk vadmal samt två skjortor och ett par brokor av handvävt linnetyg. I sin helhet utgör dessa plagg en grunduppsättning av enkla manskläder från 1300-talets mitt, och samtliga plagg är helt handsydda med vaxad lintråd 35/2 eller 60/2.

English: As hinted in my previous post I’ve been busy this last month or so with a custom project including a cote or kyrtle after the Bocksten bog find, a pair of green woolen twill hosen, a Bocksten-style hood made from a heavy Russian wool lined with linen for comfort, and two shirts as well as a pair of braies made from a home-spun and hand-woven tabby linen fabric. As a whole these garments represent a basic set of men’s clothes from the mid 14th century, and they are all sewn by hand using waxed linen thread 35/2 or 60/2.

En av skjortorna samt brokorna. Brokorna ska hållas upp av ett smalt läderbälte som löper genom dragskon snarare än en snodd.

One of the shirts and the braies. The braies are supposed to be worn with a narrow leather belt rather than a fabric drawstring.

Hosorna av grönt medeltjock yllekypert klippt på skrå, med slitstark sula av kraftigare vadmal.

The hosen, made from a green medium-weight woolen twill cut on the bias, with a heavy-duty woolen sole.

Detalj av hosornas snörhål.

Detail of the hose-eylets.

Huvan av brun vadmal. Till skillnad från originalet från Bocksten har huvan en något kortare strut samt är fodrad med linne för bekvämlighets skull, vilket kan behövas då det här ryska tyget slår alla rekord i fråga om stickighet…

The heavy woolen hood. In contrast to the original from Bocksten this hood sports a somewhat shorter liripipe and is lined with linen due to comfort, a necessary addition since this Russian fabric is super itchy…

Närbild på det hemvävda linnetyget. Eftersom tyget låg på en smal bredd (ca 63 cm) kunde jag utnyttja stadkanterna och slippa göra så många fällsömmar på skjortorna och brokorna.

Close-up showing the home-spun linen fabric. Due to the narrow width of the cloth (about 63 cm or 25 inches) I could piece the shirts and braies together with the selvages intact, minimizing the need for fell-seams.

En julig 1300-talströja

januari 30, 2011

Egentligen vet jag inte varför jag envisas med att fortsätta sy cotehardier, med tanke på den möda och arbetstid som går åt för att göra knäppningen. Dessutom är tajta plagg i ärlighetens namn inte särskilt snygga på oss med en kompakt grävlingsfysionymi… Jaja, nu kunde jag dock inte låta bli att sy en dovt vinröd, smått julig cotehardie inför den årliga Staffansfesten i december som bössorna arrangerade. Mönstret bygger på min tidigare blå cotehardie/tröja men gjordes ännu mer kroppsnära för att sitta någorlunda bra för en gångs skull. Antalet knappar är 65, varav varje ärm har försetts med femton var. Kanterna på ärmsprundet har dessutom förstärkts med en enkel flätad kant av det slag som återfunnits bland fynd från 1300-talets London och Grönländska Herjolfsnes. Knapp- och knapphålskonstruktionen följer annars samma instruktioner som jag tidigare använt mig av och plagget är i övrigt handsytt med oblekt lintråd 35/2.

När man syr ett plagg av cotehardietyp så har jag märkt att det blir bäst om man använder sig av ett tunnare tyg utan foder (med undantag för de förstärkta infodringarna vid knapphålen). Till skillnad från senare tiders livplagg från 1500-talet och framåt så behöver inte den här typen av plagg någon stadga, utan ska snarare följa kroppen så mjukt som möjligt. Tänk er en hosa, fast för överkropp och armar.

En hårdhänt kille i röd tröja pryglar den Helige Kristoffer på ett altarskåp i Falsterbo kyrka, Skåne (ca 1400).

A ruffian dressed in a red cotehardie flogs St. Christopher on an altarpiece in Falsterbo Church, Skåne, Sweden (ca 1400)

 

English: A Seasonal 14th century Cotehardie

To be honest I don’t know why I keep bother sewing cotehardies, considering the time and effort needed to finish the buttoning. Besides, to tell the truth such tight-fitting garments do not really look that good on people like me who are blessed with a sturdy badger-like physique… Well, nevertheless I couldn’t keep my hands from sewing a dark burgundy red, somewhat Christmas-flavoured cotehardie to be worn at the annual Feast of St. Stefanus arranged last December by Albrecht’s Gunners. The pattern is essentially the same one I used for my blue cotehardie or doublet but was made even tighter for at least a somewhat better fit. The numer of buttons are 65 in all, of which fifteen is attached to each sleeve. The hems of the slits at the sleeves are also reinforced with simple, finger loop-braided edge treatment as seen among some of the finds exhumed from 14th century London and Greenlandic Herjolfsnes. The construction of buttons and buttonholes follows the same technique I have employed in the past and the garment is otherwise sewn by hand using an unbleached linen thread 35/2.

When sewing cotehardies and similar fitted medieval garments I have observed that the best result is obtained if one uses a lighter woolen fabric without lining (with the exception of facings of silk or linen used for reinforcing buttonholes). As opposed to later garments from the 16th century and onwards this kind of clothing doesn’t need any form of stiffening, but should rather be made to fit the body as snug and softly as possible. Imagine a stocking or hose, but intended to cover your arms and uppe body.

Panzar

september 16, 2010

Nej, jag har inte börjat med tyskt VK2-reenactment, utan panzar eller panzare är helt enkelt den medeltida svenska och nordiska benämningen på den typ av vadderad tygrustning som annars ofta går under benämningar som gambeson (eller kort och gott ”gambe”), aketon, wambais, wams, jupon, pourpoint, paltock, jack m.m. Kärt barn har många namn, men eftersom det råder en stor förvirring och delade meningar kring den äldre terminologin nöjer jag mig med den lokala formen panzar, även om det av allt att döma låg en viss åtskillnad i de olika begreppen. Den norska furstespegeln Konungs skuggsjá (1200-talets mitt) omtalar exempelvis ”blautan” (mjukt) resp. ”godan pannzara”, vilken möjligen syftar på ett tunnare plagg att ha under brynjan resp. ett kraftigare dito som fungerar som fullgod rustning i sig själv. I övrigt tycks begreppet vapentröja (omtalat i norska Hirdskråa som vapntræiu) eller helt enkelt tröja ha varit synonymt med panzar från och med 1300-talet.

Ett panzar skymtar fram under kjorteln på den andra killen från vänster på denna tidiga 1400-talsmålning från Risinge Kyrka i Östergötland

Några bevarade panzar från nordisk medeltid finns inte och avbildningarna är få, men exempel från övriga Europa och medeltida källor antyder att de i regel var stoppade med antingen råbomull eller flera (upp till ett trettiotal) lager linne. För egen del var råbomull för möbeltapetsering det billigaste alternativet, men jag är tveksam till att detta var särskilt vanligt för Svensk-Nordisk del då bomull var en importerad lyxvara. Norska källor antyder att de kunde vara ”tovade” och därmed med all sannolikhet stoppade med fårull.

Mitt panzar är i första hand inspirerat till form och konstruktion av Edward den Svarte Prinsens (1330-76) bevarade vapentröja i Canterbury, dock utan originalets tjusiga yttre lagret av broderat sammet. Ett liknande plagg är den franske kungen Charles VI:s (1368-1422) mycket välbevarade jupon i Chartres. Mönstret är annars det samma som min 1300-talströja. Tätt linne av tunn segeldukskaraktär utgör yttertyget samt fodret, emellan dessa är det ett laget halvlinnekanvas (som får motsvara det under medetliden förekommande tyget fustian) samt 1-3 lager bomullsfilt. Vadderingen är alltså inte jämnt fördelad, utan är tunnare i ärmvecken och armhålorna för att hindra hindra rörelsefriheten. Snörhålen syddes på separata tygremsor som syddes fast en bit från den främre kanten så att de överlappar en aning. Kviltningen liksom de sammanfogade, överlappande sömmarna är gjord med grov lintråd, 16/2. Vikten för plagget ligger på 4,5 kg. Jag ville inte göra plagget alltför tungt eller tjockt då det är tänkt att kompleteras med ett harnesk, en s.k. plata efter fynd från Korsbetningen i Visby.

Att sy panzar har varit den mest krävande utmaningen hittills, och tog mig nio dagars intensivt arbete – med bara en dags marginal invigdes sedan plagget under Söderköpings Gästabud dit jag åkte med Bössorna. Ja, jag hann till och med sy en vadderad coif/ kveif att ha under hjälmen av tyget som blev över. I det stora hela är jag nöjd även om plagget kanske kunde ha varit en decimeter längre. Dock planerar jag redan att göra en del ändringar, ärmarna är såpass trånga att jag överväger att förse dem med knäppning och eventuellt har jag tänkt fodra panzaret med ytterligare ett lager vaddering.

Vadderad rustning från Tres Belles Heures of Jean De Berry (sent 1300-tal)

Padded armour from the Tres Belles Heures of Jean De Berry (late 14th century)

 

English: 14th century gambeson or panzar

No I haven’t taken up re-enacting a WW2 German Panzer battalion, but the term panzar or panzare is simply what medieval Scandinavians called a piece of padded fabric-armour, otherwise better known to the reenactment-community as a gambeson, aketon, wambais, wams, jupon, pourpoint, paltock, jack etc. Period terminology is often confusing, and it’s not always clear what the different terms meant. For instance, the mid 13th century Norwegian King’s Mirror or Konungs skuggsjá mentions “blautann” (soft) and “godan” (good) pannzara respectively, the former probably denoting a lighter garment to be worn under the mail shirt whereas the latter seems to suggest a more substantial, stand-alone armour. Another period word that appears to be synonymous with panzar is vapentröja (old Norwegian: vapntræiu = arming coat/jacket) or simply tröja (“jacket”).

There are no preserved panzar from Scandinavia, and depictions are scarce, however judging by extant examples and sources from other parts of Europe suggests that they were commonly stuffed with cotton felt or multiple (up to 30 or more) layers of linen. I found cotton felt used for upholstery to be the cheapest alternative available by far, although I highly doubt that it was common in medieval Scandinavia as cotton was a foreign luxury product at the time. Norwegian sources otherwise suggest that they may have been stuffed with felted wool.

When it comes to shape and construction my panzar is primarily based upon the jupon or arming coat of Edward the Black Prince (1330-76) preserved in Canterbury Cathedral, except of course for the original’s outer layer of embroidered velvet. A similar garment is the even better preserved jupon of Charles VI of France (1368-1422) in Chartres Cathedral. The pattern is otherwise the same I used for my 14th century doublet. The outer layer as well as the lining of my panzar is densely woven linen similar to light sailcloth, and in addition to that there’s a layer of linen-cotton cloth roughly corresponding to medieval fustian. The padding consists of 1-3 layers of cotton felt – the padding is not evenly distributed but is thicker in the chest area and thinner in armpits and at the bend of the arm to allow freedom of movement. The quilting as well as the overlapping seams are made using heavy linen 16/2 thread. The eyelets for the lacing were made on separate strips of fabric added to the front of the garment, making the edges overlap. The overall weight of the garment is 4.5 kg or 10 lbs. I didn’t want the garment to be too heavy or thick since I’m planning to wear it beneath a Visby-style coat-of-plates or plata as it was known in Scandinavia.

Fight at the Söderköping event (photo courtsey of Maria K)

Sewing this panzar has without a doubt been the most challenging project I’ve finished so far, and it took me nine days of intensive work. With only one day left I managed to have it done for a medieval event at Söderköping where I went together with Albrecht’s gunners. In fact I had time to finish a padded arming cap as well from left-over fabric and cotton padding. On the whole I’m pretty pleased with the result, although I should maybe have made the garment a few inches longer. Nevertheless I’m already planning to make a few alterations; the sleeves will probably be fitted with buttons as they’re a bit tight and I’m also considering adding another layer of padding as lining.

Olika typer av vadderade rustplagg från Grandes Chroniques de France ou de St. Denis (sent 1300-tal).

Various types of padded arming coats featured in Grandes Chroniques de France ou de St. Denis (late 14th century)