Archive for the ‘1600-1700-tal/ 17th-18th century’ Category

Venetianska knäbyxor

februari 2, 2013

IMG_3356

Eftersom jag jobbat heltid sedan i höstas har jag inte haft lika mycket tid över till att sy eller blogga, därför kommer bloggposterna med glesare mellanrum. Jag har också nästan uteslutande ägnat mig åt beställningsjobb det senaste året, vilket gör att hantverket fått en annorlunda, ofta mer intressant karaktär. Här är ett par så kallade venetianska knäbyxor från 1500-talets andra hälft. Man skulle kunna säga att de venetianska benkläderna från ca 1550 inledde knäbyxans seglivade och månghundraåriga dominans i det västerländska modet.  Till skillnad från de vräkiga pluderhosona var de i regel betydligt enklare i sin utformning med enfärgat tyg.

venetianska

Knäbyxor av venetiansk typ burna av hertigen av Anjou (från Valoistapeterna, 1580-tal) och av en bonde från Orléanstrakten (Civitates Orbis Terrarum, 1575)
Venetian style breeches as seen on the duke of Anjou (Valois tapestries, 1580s) and on a peasant from the area of Orléans (Civitates Orbis Terrarum, 1575)

Byxorna på bilden är baserade på ett mönster från The Tudor Tailor och har sytts av ett mörkgrått kostymylletyg. Gylfen knäpps med sex tygknappar och baktill regleras den linnefodrade midjegjoden med ett slyngat band. Upptill har byxan stor vidd och veckas mot midjelinningen, men nertill smalnar de av mot knäna. Byxorna har enkla knäsprund på knäets insida, där de knyts med slyngade ylleband. Alla sömmar har sytts för hand med vaxad oblekt lintråd 35/2. Alla sammanhållande sömmar är fällsömmar, vilket är bra att använda på ofodrade byxor vars sömmar utsätts för mer påfrestning och slitage än andra plagg.

Det kan vara intressant att nämna att denna tidiga knäbyxemodell från 1500-talet levde kvar i det folkliga dräktskicket i Skåne in på 1800-talet, framförallt kring Ingelstads härad. Notera den slående likheten mellan 1800-talsbyxorna – ”pludderbyxorna” -från Ingelstad som visas längst ned och byxorna jag sytt.

English: Late 16th century Venetian breeches

Since I have been working full-time since last year’s fall I haven’t had the same amount of time to put into sewing projects and blogging, hence the blog posts will come farther in between. I have also almost excklusively been working on commission projects since a year ago, which has given my hobby a different, predominately more interesting, character.

Here are pa pair of so called Venetians breeches from the second half of the 16th century. One might say that this Venetians from ca 1550 hailed the advent of the breeches’ long reign in Western European fashion. As opposed to the garish trunk hose these Venetians were generally much simpler to their design and cut from plain coloured fabrics.

venetians

The breeches shown here are based on a pattern from The Tudor Tailor and they are cut from a dark grey wool for suit-making. The fly front has six wool buttons and the back of the linen-lined waistband is closed with a lucet cord. The top of the breeches are full and the fabric is gathered and sewn to the waistband, but they taper towards the knee. There the breeches are fitted with simple vents that are tied on the inside of the knee with lucet cords of wool. All seams were made by hand using waxed, unbleached linen thread (35/2). All joined seams are backstitched and felled seams, which is a good idea to use on unlined breeches whose seams will be exposed to more stress as well as more wear and tear than other garments.

It might be interesting to note also that this early type of 16th century breeches lived on among the peasantry in Scania well into the 19th century, chiefly in the area around Ingelstad. Note the striking resemblance between these 19th century breeches from Ingelstad and the breeches I have made:

ingelstad

19th century ”pludderbyxor” from Ingelstad, Scania (Nordiska Museet 1185a)

Kläder till en skotsk legoknekt

oktober 27, 2012

Photo courtesy of Gabriele B. Note that the sporran, bonnet and belted plaid is not made by me.

Under det senaste halvåret har mina egna sömnadsprojekt fått stå tillbaka till förmån för en radda med beställningsarbeten till andra, vilket har inneburit många spännande och lärorika utmaningar. Den senaste ivägskickade beställningen består av en skotsk grunddräkt som ska kunna fungera för sent 1500-tal t.o.m. Trettioåriga kriget, då skotska regementen var en vanligt förekommande syn hos kontinentens arméer, inte minst på den svenska sidan under Gustav II Adolf.

Scottish mercenaries from Mackay’s regiment in the army of Gustavus Adolphus. Note the doublet worn by the man second from left.

Dräkten består av en tröja eller doublet, ett par korta tartanstrumpor samt ett par trews, det vill säga irisk-skotska byxhosor. Beställaren fick även möjlighet att köpa en begagnad linneskjorta i 1600-talsmodell med krage och rynkade ärmlinningar.

Tröjan är tillverkad av ett mörkgrått valkat ylletyg och fodrat med oblekt linnelärft. Skärningen påminner starkt om den korta sjömanströja som hittades på regalskeppet Vasa, 1628. Till skillnad från Vasatröjan är denna försedd med separata skört, vilket är ett återkommande drag i senrenässansens mode. De vingliknande passpoalerna vid ärmkullen är också lika utmärkande för tidens mode, som förordade en smal midja och breda, markerade axlar. Tröjan knäpps med tre tygknappar vid varje ärmslut och tolv knappar framtill. Det enkla tyget – som kan sägas motsvara skottarnas gamla hemvävda wadmel (vadmal) eller hodden – talar för ett plagg som kan ha burits av en enkel rekryt snarare än en elegant svidad officer eller soldat ur ett uniformerat regemente.

Trews avbildade på en tavla av David Allan 1780. De bärs med strumpeband och bältesväska, sporran.
Trews depicted on a 1780 painting by David Allan. They’re worn with garters and the Highland purse or sporran.

Hosorna eller strumporna, som är sydda av rutigt tartantyg skuret på skrådden, når knappt upp till knäet där de hålls uppe med enkla strumpeband. Liknande strumpor fast sydda i omönstrat tyg har hittats i samband med mossfynden från Quintfall Hill och Arnish Moor.

De sammansydda hosorna – trews eller triubhas – var typiska för gaelisk dräkt fram till 1746 då brittiska myndigheter förbjöd kiltar och övrig traditionell höglandsdräkt till följd av jakobiternas resning. Liksom de korta hosorna är de skurna på skrådden för att utnyttja tygets elasticitet. Bevarade trews har hittats i samband med mossfynden från Dungiven i Nordirland och Kilcommonmossen i Tipperary på Irland; båda är daterade till 1500-talet. Till skillnad från 1400-talets sammansydda hosor är de högt skurna, de saknar blygdkapsel och hålls uppe med en dragsko istället för att snöras fast vid tröjan. Enligt äldre uppgifter bars dessa heltäckande benkläder ofta på vintern eftersom bara ben under storkilten (feilidh mhor) knappast var en lysande idé.

Dessa trews är i likhet med de övriga plaggen sydda helt för hand med vaxad lintråd 35/2. På grund av det ovalkade ylletygets benägenhet att fransa upp samt den påfrestning som sömmarna utsätts för sig använde jag vikta fällsömmar.

English: basic outfit of a Scottish mercenary

 During the last six months or so my own sewing projects have taken second place as I have been preoccupied with a bunch of custom orders to other people, which has been a very interesting and educational experience so far. The latest dispatched order consists of a basic Scottish kit that will work for late 16th century as well as for 30 Years War-reenactment, when Scottish regiments were a common sight in European armies, especially in Gustavus Adolphus’ Swedish army.

Photo courtesy of Gabriele B.

The garb consists of a doublet, a pair of short hose and a pair of trews, i.e. Gaelic joined hose. The customer also got to buy a linen shirt in 17th century fashion with collar and gathered cuffs.

The doublet is made of a dark grey wool and lined with a tabby-woven unbleached linen canvas. Its cut closely resebles that of the sailor’s jacket found in the Swedish warship Vasa, which went down in 1628. In contrast to the Vasa jacket the doublet is fitted with separate skirts or tabs, which is a recurrent feature in late Renaissance fashion. The ”wings” at the shoulders are equally distinctive for late 15th and early 16th century fashion, whose ideals stipulated a narrow waist and broad, marked shoulders. The doublet is buttoned with sewn cloth buttons – three at each cuff and twelve at the front opening. The plain material, correpsonding to homespun woolen cloth known as hodden or wadmel in Scotland, suggests the ordinary garb of common recruit rather than an extravagantly dressed officer or soldier belonging to a uniformed regiment.

The hose or socks, which are made from checked tartan cloth cut on the bias, barely reaches the knee and are held up by simple strips of cloth serving as garters. Similar socks though cut from plain wool were found at the bog finds at Quintfall Hill and the one at Arnish Moor.

The joined hose – trews or triubhas – were distinctive of Gaelic dress up until 1746 when they were banned by the English along with the kilt and other parts of traditional Highland attire following the last Jacobite rising. Just like the short hose the trews are cut on the bias to utilize the stretchiness of the fabric. Preserved trews have been found at Dungiven in Northern Ireland and Kilcommon bog in Tipperary, Ireland – both dated to the 16th century. As opposed to 15th century joined hose, they have a high waist, they lack a codpiece and are held up with a drawstring instead of being tied with points to the doublet. According to some period sources, this kind of legwear was commonly worn by the clansmen during winter, when bare legs under the belted plaid (feilidh mhor) seemed like a less brilliant idea…

Like the rest of the garments, the trews are entirely hand-sewn with an unbleached, waxed linen thread (35/2). Because of the tartan’s tendency to fray, and considering the amount of stress put upon the seams, the trews were sewn with folded fell-seams.

Tröja (nr 07883) från Vasa, 1628.
Sailor’s jacket from the Vasa, 1628.

Skotsk 1600-talsdräkt baserad på Quintfall Hill-fyndet

november 25, 2010

Längst ut på Skottlands nordöstra spets ligger det tidigare grevskapet Caithness (vikingarnas Katanäs), där man i juni 1920 påträffade ett mosslik vid Quintfall Hill strax utanför staden Wick. Tack vare mynt som påträffades i mannens byxficka kunde man datera liket till William III och Mary II:s regeringstid 1689-1702, vilket gör fyndet ungefär samtida med mossfyndet från Arnish Moor på Lewis. Mannens slitna paltor visade sig bestå av två par lediga knäbyxor, sydda knästrumpor, två par tröjor med knappar samt en sydd basker eller bonnet. Dessutom hade han ett par läderskor och en ihoprullad filt. Intressant nog bär mannens krag- och knappförsedda tröjor stora likheter med den jacka som Arnish Moor-mannen påträffades med, vilket skulle kunna antyda ett lokalt skotskt folkligt mode från 1600-talets slut-1700-talets början. Till snitt och längd påminner tröjorna om de västar som bars i den dåtida modedräkten, men ståkragen är ett lokalt tillägg som går tillbaka på äldre tröjtyper. De pösiga byxorna med hög midja är också av ett äldre snitt och representerar modet under 1600-talets första hälft innan de snävare franska knäbyxorna slog igenom.

 Mina plagg är inte en ren kopia av dräkten men är baserad på den. Tröjan eller västen är till skillnad från originalet fodrad med linne men följer i övrigt det inre av de två livplaggen. Den är sydd av ett medeltjockt kypertvävt ylletyg i en brun ton (vi vet att man i Skottland gärna färgade tyger brunt med färglav) och har femton tygknappar framtill och fyra tygknappar vid varje ärmsprund. Eftersom den andra, yttre tröjan påminner så starkt om Arnish Moor-jackan så kände jag att jag lika gärna kan använda den ifall jag behöver ett ytterplagg. Jag sydde också endast ett par byxor, baserade på det yttre paret. Båda orginalbyxorna var sydda av enfärgat/ofärgat tyg (förmodligen hevävd vadmal – wadmel lr. hodden), men jag använde ett medeltungt tyg med diskret tartanmönster (breacan), vilket ibland förekommer i dåtida avbildningar. Vid knäna knyts de ihop med enkla tvinnade snoddar av blått ullgarn (på originalen tycks de ha varit gröna och röda). De sydda naturvita yllestrumporna är desamma som mina Arnish Moor-strumpor, eftersom de respektive originalfynden i princip är helt identiska med varandra.

 

Den stickade indigoblå baskern eller bonneten är beställd hos Historical Caps i Storbritannien, vilket jag varmt kan rekommendera för den som är på jakt efter stickade historiska mössor. Den enkla bonneten var från 1500-talet fram till 1700-talet minst lika utmärkande för högländarna som tartanpläden eller feilidh-mhor. Observera att Quintfall Hill-bonneten var sydd av ylletyg, vilket jag tidigare gjorde en rekonstruktion av.    

 

”Irländare” (egentligen skottar) i Gustav II Adolfs tjänst 1631. Den andre mannen från väster har tartanrutiga, vida byxor.

”Irishmen” (in fact Scots) in the service of Gustavus Adolphus of Sweden, according to a german artist 1631. The second man from the left wears full tartan breeches.   

Plaggen är handsydda med oblekt vaxad lintråd 35/2 – efterstygn till sammanfogande sömmar och fållar samt knapphål har sytts med fållstygn med oblekt lintråd 60/2 (observera att originalplaggen från både Arnish Moor och Quintfall Hill var sydda i ulltråd). På byxorna har alla sömsmåner vikts in sytts ner med fållstygn, livgjorden har också fodrats med oblekt linnelärft och stängs med en enda tygknapp framtill och regleras baktill med en getskinnsrem genom fyra snörhål. För en beskrivning om hur man syr tygknappar och knapphål klicka här. För mer om själva fyndet se följande länk (på engelska).  

English: Late 17th century Scottish outfit based on the Quinfall Hill bog find

 

In the far north-eastern tip of Scotland lies the historical county of Caithness (Katanäs to the Norse), where in June 1920 a peat body was exhumed at Quintfall Hill, just outside the town of Wick. Thanks to coins found in the man’s breech pocket the find could be dated to the joint reign of William and Mary between 1689-1702, which makes it roughly contemporary with the similar peat find from Arnish Moor on the isle of Lewis. The man’s tattered dress consisted of two pairs of full breeches, cloth hose or stockings, two buttoned coats or jackets and a cloth bonnet. In addition to that he also had a pair of leather shoes and a rolled plaid or blanket. Interestingly the man’s buttoned jackets with a standing collar show unmistaken similarities with the Arnish Moor Jacket, which could imply that they represent a local rural Scottish fashion of the late 1600s/early 1700s. Looking at the length and cut of the jackets they strongly resemble the fashionable waistcoats of the time, but the standing collar is a local feature harking back to older types of jackets and doublets. The full, gathered breeches with very high waistline also belong to an older fashion typical of those worn during the first half of the 17th century prior to the introduction of the tighter French breeches.

 

Never mind the shoes – they’re modern suede derbies with rubber sole (in case you noticed)…

My garments shown here do not make up an exact reconstruction of the original outfit, but are based upon it. My doublet or sleeved waistcoat is lined with linen as opposed to the original, but otherwise it entirely follows the cut of the inner of the top garments. The outer fabric is a medium-weight woollen twill in a brown hue (we know that the Scots liked to dye woollen fabrics with lichen) and it is fitted with 15 cloth buttons at the front and 4 buttons at each cuff. Since the other, outer jacket so strongly resembles the Arnish Moor-garment I felt that I might just as well use that one should I need an outer garment. I also made a single pair of breeches, based upon the outer pair found with the body. Whereas both pair of breeches were made of an undyed/plain fabric (presumably homespun wadmel or hodden), I used a medium weight woollen fabric with a quiet tartan pattern (breacan), as seen in some contemporary depictions. They’re tied at the knees with simple twisted cords of blue woolen yarn (the original ones seem to have been red and green). The natural white cloth stockings are the same as the ones I made for my Arnish Moor-outfit, since both pairs in question are more or less identical with each another.              

 

The adjustment of the breeches at the back. Full breeches are surprinsingly comfortable to wear in case you haven’t tried…

The knitted indigo blue bonnet was ordered from Historical Caps in the UK, which I highly recommend to anyone looking for knitted historical headwear. The simple blue bonnet (boineid a.k.a. tam) was for centuries just as distinctive for the Highland Scots as were the belted plaid or feilidh-mhor. Note that the Quintfall Hill-bonnet was sewn from pieces of cloth, which I previously made a reconstruction of.

 No linen garments were found at Quintfall Hill, having perished in the acidic peat bog. We know however that rural Scots commonly wore shirts. This shirt of heavy linen twill is based on 19th century rural Scandinavian shirts, but the same basic cut were used throughout the Western World for centuries.

All garments are hand-sewn with unbleached waxed linen thread 35/2 – backstitches for all joining seams – and hems as well as buttonholes were finished with unbleached 60/2 linen thread (note that the garments from both Quintfall Hill and Arnish Moor were sewn with woollen thread). On the breeches all seam allowances were turned over and stitched in place with hemstitches, and the waistband was lined with unbleached linen, it is closed at the front with a single cloth button and adjusted in the back with a goatskin lace through four sewn eyelets. For detailed information on ho to make cloth buttons and period buttonholes click here. More on the actual find itself can be found in the following link.

Sommarbyxor av linne

augusti 13, 2010

Lagom till hösten (ja jag vet…) har jag sytt färdigt ett par knibrakkur (knäbyxor) av den typ som förr användes under somrarna i Orsa. Liksom mina vinterbyxor av vadmal är detta ett ”bortglömt” dräktplagg som numera i stort sett endast bärs till barndräkten, om ens det. Att bära linnebyxor sommartid var givetvis inget unikt för Orsa eller Dalarna, utan förekom längre tillbaka på många håll i och utanför Sverige. Snittet med sprundöppning på höger sida är dock utmärkande för Ovansiljansbygdens dräktskick, och brakkan är sydd efter samma mönster som versionen av vadmal. Det svensktillverkade, kypertvävda linnetyget är inköpt på Sätergläntan och är av en mycket fin och tät kvalitet, ja efter glättning så glänser det nästan som siden. Förutom kypertbidning kunde man förr även använda linne i gåsögonkypert eller dräll, och efter 1800-talets mitt syddes brakkurna även av halvlinne eller bomull. Blaggarn, dvs väv av linblånor, har även används för grövre byxor.

 

Alla sömmar är handsydda med vaxad oblekt lintråd (35/2), och fällsöm har använts till alla sammanfogande sömmar. Livgjorden har fodrats med blekt linne i tuskaft och knäpps med två mönstrade mässingsnappar. Knäsprunden tillsluts med tre par mässingsäktor vardera. Eftersom tyget var optiskt vitt ville jag tona ner den till en mer naturligt blekt nyans, och tvättade därför byxorna i te vilket gav ett fint slutresultat. Nu återstår bara skinnbyxorna…     

 

English: Orsa linen breeches for summer wear

These knibrakkur or knee breeches of linen twill is along with my woollen breeches an example of a nearly “forgotten” part of the traditional Orsa wardrobe. Nowadays they are occasionally seen on dräkt-wearing kids (if seen at all), but up until the late 19th century they were widely used by men of all ages during the summer months. In the past breeches of linen or hemp were popular throughout the western world; however the cut of this pair with its plain slit-opening on the right side is as far as I know exclusive for the Upper Siljan region in the Dalarna province and may hark back to the pattern of those breeches introduced with the Swedish army’s standard uniform in the late 1600s. The Swedish-produced linen twill I picked for the task is of an exquisite quality and almost shines like silk after being smoothened and glossed by a piece of glass. Apart from simple 2/2 twill, diamond twill and dräll (a German-Scandinavian weave with rectangular patterns) were also used for making breeches, as were blaggarn or coarse tow yarn for heavier and less fancy ones.   

The breeches are entirely hand sewn with bleached, waxed linen thread (35/2) and run-and-fell seams. The waistband is lined with bleached tabby linen and is fitted with two etched brass buttons whereas three pairs of brass hooks and eyes close each knee-slit. Since the fabric was a bit too optic white for my taste I tried washing the finished breeches in tea in order to get a more harmonious, naturally bleached shade, which rendered a good result. Still to be done now are the chamois leather breeches…

 

How to: Nuggor

maj 22, 2010

 

Nuggor på en överdel från Mora, 1870-talet (Nordiska museet).

Nuggor on a överdel or traditional blouse from Mora, Dalarna, Sweden, 1870s (Nordiska museet)

När jag fick ett erbjudande härom veckan att köpa en stor bit ölandslinne till kraftigt nedsatt pris kunde jag helt enkelt inte tacka nej. Ölandslinne är i min mening en av de finare linnekvaliteer jag sett ute på hyllorna och påminner mycket om det handvävda linnetyg i äldre folkliga linneskjortor som jag tittat på. Min 1300-talsskjorta är redan sydd i ölandslinne, och en ny dräktskjorta i samma slags tyg vore inte fel.

Den här gången hade jag tänkt visa en del tekniker som används i traditionell skjortsömnad, först ut är de små broderade spetsarna, s.k. nuggor, som ofta pryder ärmkvalarna på dräktskjortor från olika delar av landet. Nuggor är dels en enkel men fin dekoration, dels ett sätt att motverka slitage på ärmlinningen. Begreppet är från Dalarna, och på andra håll har de haft egna lokala benämningar och tekniken kan också variera. Här har jag följt instruktionerna som återfinns i Ulla Centergrans Folkdräkter förr och nu (1986).

 Först dras ett lämpligt antal väfttrådar ut ur tyget, ju tunnare tyg desto fler kan behöva dras ut. På mitt tyg som ligger på 16 trådar/cm var fem trådar lagom. Det utdragna partiet med varptrådarnma kvar viks sedan på mitten. Till nuggorna använde jag ett blekt tvåtrådigt lingarn, 60/2. Nålen ”plockar upp” ett antal varptrådar, tre-fyra st är lagom för ett tyg av den här kvaliten (1). Sedan vrider man nålen mot sig och lindar den fästa tråden motsols två varv under den (2) – detta kräver en del fingerfärdighet! – och sedan är det bara att dra åt (3). Därefter tar man ett stygn två trådar djupt vid sidan av nuggan och upprepar proceduren med de närmsta varptrådarna (4). Metoden är lätt att lära sig snabbt och att sy en rad nuggor för två kvalar (sammanlagt 42 cm) tog runt tre och en halv timme.

 

 

Efter nuggorna är färdiga jämnas de till genom att gnida dem med ett glas.

After finishing the nuggor they are smoothened by rubbing them with a glass.

Mina paintskills är inget att skryta om, men förhoppningsvis tydliggör min – eh… teckning – hur nuggsömnaden går till. Annars finns som sagt tekniken återgiven i Centergrans Folkdräkter förr och nu.

 

English: Since I came by a very fine linen fabric at discount price the other week I’m about to sew a new shirt for my Orsa garb. This Swedish-made linen is highly reminiscent of the hand-woven fabric used in the past, and I have previously sewn my 14th century shirt in the same fabric quality. This time I’m going to show you a few ”how-to:s”.   

Illustrated here is a simple means of making nuggor, a simple but decorative fancywork traditionally often applied to cuff-edges in Swedish shirts. I don’t know whether or not these nuggor are known outside Scandinavia, but I would assume they are since they serve as both a decoration as well as a means of preventing wear and tear.

First, five threads from the weft are pulled out from the cloth, the fabric is then folded and the nuggor are formed by picking up four folded warp-threads each time, using a linen 60/2 thread (1). With the warp-threads held by the needle, the sewing-thread is wound two times counter clockwise around the threads just below the needle (2), and then pulled tight (3). The thread is then fixed with a tiny stitch two threads deep (4) and the procedure is repeated with the next four warp-threads. The method is easy to learn and sewing nuggor for a pair of cuffs (in total 42 cm or 17 in) took me about three and a half hours.   

Små nuggor sydda med gul tråd på min systers överdel (ej gjord av mig).

Tiny nuggor sewn with yellow thread on my sister’s Orsa överdel or traditional blouse (not made by me).

Jacka, bonnet och strumpor från Arnish Moor

april 11, 2010

Ja, jag är medveten om att det var drygt två månader sedan jag uppdaterade bloggen sist, men med två kurser samtidigt så blir det inte så mycket tid över till att handsy och greja. Min filmblogg har också gått i stiltje av den anledningen, och det är osäkert om jag har lust att fortsätta på den, men vi får la’ se.

 Hursomhelst har snön nu smält bort tillräckligt i vårsolen för att jag ska våga mig ut och bli fotograferad i den kompletta Arnish Moor-stassen. Den knäppta jackan är sydd i ett ganska kraftigt ylletyg av vadmalskaraktär från handelsgillet, i en brungråmelerad ton som i skottska sammanhang brukar gå under benämningen ”hoddengrå”.  Även skottarna vävde vadmal av samma typ som i Skandinavien, som förutom hodden också var känt som wadmel, vilket ytterligare röjer kopplingen till Skandinavien. Yttre Hebriderna där Arnish Moor-fyndet gjordes ingick f.ö. i ett jarldöme under Norge ända fram till 1266, och behöll därefter täta förbindelser med norrmännen och de nordantlantiska öarna.   

 

Jackan överenstämmer i stort sett med originalmåtten, men gjordes något längre då den ursprunglige bäraren var någon decimeter kortare än vad jag är. Plagget bär drag av 1600-talets mode men är förhållandevis enkelt konstruerat med raka sömmar och kilar i sidorna, med all sannolikhet sydd hemma på mannens croft.

Fickans konstruktion har också ändrats något, eftersom jag inte riktigt fick kläm på hur originalet var sytt (möjligen hade den slitna och hoplappade jackan ursprungligen haft ett ficklock som sedermera lossnat). Fickpåsen var dock liksom här sytt av ett tartanrutigt ylletyg. Min jacka är också fodrad med ett stadigt och oblekt linnetyg i tuskaft, vilket saknas på originalet, som däremot tycks ha varit delvis fodrad med slitna yllerester efter en liknande jacka. När man idag skämtar om snåla skottar ska man ha i åtanke att stereotypen har sitt allvarliga ursprung i de fattiga och enkla förhållandena som merparten av landets befolkning levde under, inte minst i de karga Högländerna och atlantöarna.    

 

Strumporna eller hosorna är sydda av en medeltjock och naturvit yllekypert från medeltidsmode, klippt på skrådden för elasticitet så som originalet. Även om stickning tidigt blev känt i Skottland verkar man ändå ha föredragit att sy strumpor av tyg långt in på 1700-talet, vilket också är ursprunget till det s.k. Argylemönstret på dagens stickade tartanstrumpor (från början tillverkades de alltså av rutigt tyg klippt på skrå, därav de snedställda rutorna). Arnish Moor-mannens strumpor var så slitna och lappade att det är svårt att avgöra hur de ursprungligen var sydda vid fotdelen, men snittet med ankelkilar och sulor tycks ha varit standard att döma av samtida avbildningar och bevarade strumpor, inkl. det närliggande och samtida Quintfall Hill-fyndet. Som strumpeband använde han endast ett par enkla tygremsor. Skor fattas till dräkten, men förmodligen gick mannen barfota i sina trådslitna strumpor, vilket också bekräftas av dåtida beskrivningar. Enkla råhudssandaler (brogan) utgjorde annars högländarnas vanliga fotbeklädnad.  

 

Mannens basker eller bonnet (boineid; också känd som Tam) var stickad, men eftersom jag inte lärt mig stickning ännu fick det bli en sydd variant efter Quintfall Hill-fyndet, gjord av ett ganska kraftigt kypertvävt tyg i vejedeblå nyans. Den vejde- eller indigoblå skotska bonneten var från 1500-talet och mer än två hundra år därefter en obligatorisk del av högländarnas dräkt, och minst lika utmärkande för deras ursprung som breacan-an-feileadh eller tartanpläden. Den enkla blå bonneten utvecklades senare till den s.k. balmoralmössan och tam o’shanter som båda idag bärs till höglandsdräkt, samt den mindre Glengarrymössan som ingår i skottska regementens mässdräkt och ofta bärs av säckpipsblåsare.

 Sömnadskommentar: alla sömmar har gjorts med efterstygn med vaxad lintråd 35/2, ca 3-5 stygn/cm. Fållstygn med vaxad lintråd 60/2. Knappar och knapphål har gjorts enligt följande beskrivning.

Mer om fyndet finns i denna pdf.

 

In English: Arnish Moor jacket, hose and bonnet

 

 There has been a while since I updated my blog since last, but taking two courses at uni has taken its toll on my spare time. Nevertheless, since most of this winter’s snow has melted in the spring sun by now I ventured out to be photographed in the complete Arnish Moor-garb. The buttoned jacket is made of a rather heavy woollen cloth corresponding to domestic Scandinavian vadmal, in a brownish grey tone commonly referred to in Scotland as “hodden grey”. This domestic so called hodden cloth weaved by the Scots was more or less identical to the Scandinavian vadmal in quality, and in fact it was also known as wadmel, further revealing the close cultural ties between Scotland and Scandinavia. After all, the Outer Hebrides where the find was excavated remained a Norwegian earldom or fief up ‘til 1266, and even after that the bond with Norway and the North Atlantic Isles remained strong.   

 The jacket has pretty much kept the original measurements, but was made slightly longer since the original wearer was a few inches shorter than I am. The garment features mid 17th century fashion traits but are comparatively crudely made with straight seams and inserted side-gores, in all likelihood it was sewn at home at the man’s humble croft.

The construction of the pocket has also been somewhat altered since I never really got the knack of how it was made on the extant garment (possibly the heavily worn and mended jacket might originally have had a pocket flap that was lost). The pocket fabric though was made of checked tartan wool as shown here.  My jacket is also lined with a heavy linen fabric that is absent in the original garment, which however seems to have been partially lined with the ragged remains of a similar woollen jacket. One should keep in mind that today’s humorous stereotype of cheap Scots has its more serious origin in the poor and humble conditions in which most of the country’s population lived, especially those living in the barren and inhospitable Highlands and Isles.  

 

The hose or stockings are made from a medium weight, off-white woollen twill, cut on the bias for stretch as was the original pair. Although knitting was picked up early in Scotland, people seem to have preferred sewn cloth-hose well in to the 18th century, which is still evident in contemporary knitted tartan hose with so called Argyle pattern (originally they were made from checked tartan cut on the bias, thus rendering the characteristic diamond pattern). The Arnish Moor hose were worn and patched to such an extent that it’s difficult to tell how the foot piece originally was constructed, but the cut with vamp, ankle gussets and sole appears to have been the preferred pattern at the time, judging by period depictions and a number of preserved and less tattered stockings, including the ones found at nearby Quintfall Hill. A pair of woollen strips of fabric tied at the knee served as simple garters. Although I’m planning to eventually make a pair of shoes for the garb, the Arnish Moor-man probably travelled barefoot in his tattered hose at the time of his death, a common practise in the past. Otherwise, simple sandal-like shoes made from hide and known as brogans constituted the clansmen’s normal footwear.

 The bonnet (boineid; also known as tam) worn by the Arnish Moor-man was in fact knitted, but since I still haven’t learn that craft I went for a sewn fabric one patterned on the Quintfall Hill-find. The fabric is a fairly coarse woollen twill (kersey) in a woad shade. Knitted or sewn bonnets dyed with woad or indigo constituted an indispensible part of Highland attire from the 16th century and more than two centuries on, and it was at least as much a hallmark denoting their origin as the breacan-an-feileadh or belted plaid. The simple bonnet/boineid eventually developed into the balmoral and tam o’shanter caps still worn with Highland dress, and the smaller Glengarry cap used by Scottish servicemen and pipers.

 Sewing notes: All seams were made with back-stitches with waxed linen thread 35/2, hems were made with hem-stitches using waxed 60/2 linen thread. Cloth buttons and buttonholes were made according to these instructions.

More on the find can be found in this pdf.

Blåtraja och kasung till orsadräkten

december 30, 2009

Den här bloggen tar inte julledigt! Tvärtom hade jag tänkt skriva lite om den julklapp som jag har sytt till min syster i år, givetvis ett dräktplagg.

 Om orsakullan ska vara riktigt fint och högtidligt klädd ska hon som ytterplagg bära blåtrajan  – tröjan av svartblått kläde. Allra tjusigast är förstås om tröjan dessutom bärs ovanpå kasundjen (best. form: kasung), den lammskinnsbrämade fårskinnströjan.

 Eftersom jag gav min syster en kasung i födelsedagspresent i somras var det på sin plats att komplettera den med en blåtraja. Kasundjen på bilden är tillverkad i Orsa någon gång i slutet av 1800-talet eller senast i början av 1900-talet, i vilket fall som helst är den antik med åtminstone 100 år på nacken. Barskinnspälsar av liknande snitt bars i hela Dalarna och syddes i regel av de kringresande skinnskräddarna från Malung som var verksamma ännu en bit in på 1900-talet. I resten av Ovansiljan liknar kasungarna de från Orsa, medan kullor från Nedersiljansbygden, t.ex. Rättvik,  bar/bär så extremt korta kasungar att de knappt ens når midjan. Kasundjen var dock inte bara ett tjusigt överplagg för kyrkbruk, utan utgjorde en ren livsnödvändighet under de långa och stränga dalavintrarna. Äldre kelingär som var lättfrusna av sig bar den ofta året runt, vilket inte är så konstigt för den som provat på att bo i en dragig timmerstuga utan centralvärme. Det ska också påpekas att skinn- och pälskläder av framförallt får har haft en stor betydelse bland allmogen i hela landet, även så långt söderut som i Skåne.

 Tvärtemot den praktiska och förr relativt billiga kasundjen som bars av alla kullor och kelingär var blåtrajan ett högtidsplagg som långt ifrån alla ägde i den förr så fattiga socknen (idag är det snarare tvärtom, då en nytillverkad kasung måste specialbeställas till ett femsiffrigt belopp). Den enklare wajttrajan i samma snitt men av vit vadmal var i så fall vanligare, i vilket fall som helst var det ibland nödvändigt att täcka kasundjen med någon av ylletröjorna för att skydda det känsliga skinnplagget mot fukt. Wajt- och blåtrajorna återspeglar barockmodet kring 1600-talets mitt, vilket avslöjas av deras smala midja och långa skört. Den här blåtrajan är sydd av ett kypertvävt och kraftigt valkat ylletyg av klädeskaraktär (med en mycket fin lyster i Meltonullen) och är fodrad med halvgrov, oblekt linnelärft. Plagget knäpps vid midjan med två par häktor av mässingstråd. I grannsocknen Mora med omnejd bars/bärs f.ö. en mycket snarlik högtidströja, fast sydd av klargrönt kläde och därmed känd som gröntröja.    

 Till den gamla vinterdräkten hörde annars också en pälskjol av getskinn (nidåkasung) med påsytt liv av sämskskinn (stjinnböd) och skinnförkläde (stjimpa) med klädeslist och mässingsbeslag nedtill. Tvåändsstickade yllevantar (wättar) och olika former av sjaletter (t.ex. en köpt mönstrad yllesjalett med frans kallad rysslandstrasa) kompletterade vinterskruden. En annan tjusig men növändig vinteraccesoar var wessl eller ånndstifelldn, en fårskinnsfäll överklädd med mönstervävt ylletyg som dels användes som täcke i släden, dels som sittunderlag på de iskalla kyrkbänkarna. Dessa uppräknade plagg är tyvärr numera extremt ovanliga.  

 

 Fr.v: Håman Anna Hansdotter i blåtraja och kasung (Slättberg, Orsa 1892). Mickols Anna och Grå Kerstin Ersdotter i kasung (Viborg, Orsa, 1910).  (Orsa bildarkiv)

 

 

English: Traditional Orsa blåtraja (”Blue-jacket”) and kasung (sheep-skin jacket)

 My latest work featured here is a so called blåtraja, literally meaning “Blue-jacket”, for my sister’s Orsa garb. It was given to her as a Christmas gift and is hand-sewn from medium-weight woolen twill similar in quality to English broadcloth (the Melton-wool provides a beautiful luster to the fabric) and lined with unbleached, tabby-woven linen. Two pairs of brass hooks and eyes close the garment at the waist. By tradition, the blåtraja used to belong to the Orsa woman’s finer apparel and was reserved for festive occasion, provided that she could afford the garment at all. The less exclusive wajttraja (”white-jacket”) of domestic vadmal-fabric was more commonly seen. Both types of jacket can be worn on their own or over the traditional kasung or sheep-skin jacket, as seen here.

 The kasung, once a vital necessity to cope with the long and harsh Dalecarlian winters, is nowadays quite a rare and exclusive part of the traditional Orsa garb. Brand new kasungs are rarely made nowadays, and if they are they’re exceedingly expensive, so the garment in the photos is an old one and dates from the late 19th century or early 20th century. In the past, such garments of fur and leather were typically made by tailors from the Western Dalecarlian parish of Malung who were specially trained and adept in working with those materials.    

Spiris Jon Ersson med hustrun Ryttar Anna Andersdotter i kasung och blåtraja, (Lindorna, Orsa, 1946).  (Orsa bildarkiv)

 The style and cut of the narrow-waisted blå- and wajttraja, as well as the kasung can be traced back to the mid 17th century Baroque fashion. A very similar version of the jacket, although made of green broadcloth, is used in the adjacent parish of Mora where it is known as Gröntröja (“Green-jacket”).

Skolklass från Torrvål i Orsa på 1890-talet. Alla kullorna bär kasung. School-children from the village of Torrvål, Orsa in the 1890s.  All the girls are wearing the kasung (Orsa bildarkiv)

Skotsk ylleskjorta från Arnish Moor

december 6, 2009

Gåtan kring det mystiska plagget är löst.

 Att Skottland och Irland kan ståta med ett antal unika mossfynd från sent 1600-tal och tidigt 1700-tal tycks ha undgått de flesta. Själv fick jag upp ögonen för dessa fynd först för något år sedan då Kass McGann på Reconstructing History började ge ut mönster baserade på de bevarade dräkterna. Kvarlevorna och kläderna efter en ung, mördad man hittades 1964 vid torvbrytning vid Arnish Moor på ön Lewis i Yttre Hebriderna, Skottland. Fyndet, som har daterats till sent 1600-tal/ tidigt 1700-tal, bestod av sydda strumpor/hosor, två ylleskjortor, en jacka och en stickad basker. Förutom de nötta och lappade plaggen hade mannen en hornkam, sked, gåspennor och ett oidentifierat mönstervävt tygstycke. Mer information om fyndet finns att läsa som Pdf här.  

 

Det är den yttre av de två ylleskjortorna som jag här har rekonstruerat med hjälp av handelsgillets tunna yllekypert. Även om originalet inte uppvisar några spår av foder har jag fodrat det med tunnt och mjukt linne från Medeltidsmode för att ge något mer stadga år det tunna yttertyget. Det knälånga plagget tycks representera ett lokalt skotskt-hebridiskt dräktskick, eftersom liknande skjortor verkar vara okända från övriga Europa. Skriftliga uppgifter från 1700-talets Skottland antyder i alla fall att de kan ha varit vanligt förekomande i Högländerna.

 

Skjortan knäpps med elva tygknappar framtill och tre knappar i vardera ärmslut. Även om plagget känns något åtstramande och obehagligt vid halsringningen (som borde ha flyttats fram något) är jag skapligt nöjd med passformen. Måtten är anpassade efter mig och mönstret ritade jag upp efter pdf-dokumentet, men annars finns som sagt mönster till hela dräkten att köpa från Reconstructing History.

För övrigt kan nämnas att plagget är sytt med tvåtrådig medelgrov lintråd 35/2 (efterstygn) och tygåtgången blev ganska exakt 1,5 x 1,5 m med minimalt med spill.

English: Scottish woollen shirt from Arnish Moor

 The riddle of the mysterious garment is solved.

 The fact that Scotland and Ireland can boast a number of exclusive bog finds from the late 17th and early 18th centuries has probably escaped most people’s attention. They certainly remained unknown to me until about year ago, when Kass McGann at Reconstructing History launched a new series of patterns based on the preserved garbs from the pete bogs of Ireland and Scotland. The remains and clothing of a young, murdered man was found in 1964 at Arnish Moor on the isle of Lewis in the Outer Hebrides, Scotland. The find, which has been dated to the late 1600s or early 1700s, consisted of a pair of sewn socks/hosen, two woollen shirts or smocks, a jacket and a knitted bonnet. Apart from the tattered and much-mended attire, the body was found with a horn comb, a spoon, quills and an unidentified piece of pattern-woven cloth. More information on the find can be found in this pdf-file.   

 It is the outer one of the two woollen shirts or smocks that I have reconstructed here from a light woollen twill. Although the extant original didn’t show any signs of lining, I chose to line the garment with a light, soft linen fabric to add some strength to the thin outer cloth. The knee-length garment appears to represent a local Scottish-Hebridean fashion, as similar shirts or smocks are apparently unknown from the rest of Europe. Written sources from 18th century Scotland suggest that such shirts were common in the Scottish Highlands at the time.   

 The shirt is closed with eleven cloth-buttons at the front and three buttons at each cuff. While the garment feels a bit tight and uncomfortable at the front neckline (which I should have placed slightly more to the front) I am fairly satisfied with the fit. The measurements were adapted to fit mine, and I drew up the pattern after the outline featured in the document, but otherwise patterns for the entire garb can be purchased from Reconstructing History.     

Additionally, I could mention that the garment was sewn with a medium-light two-plied linen thread 35/2 (backstitches) and the yardage requirements were pretty exactly 1.5 x 1.5 m (60” x 60“) with minimal wastage.