Archive for the ‘Dräkt’ Category

Husurnas återkomst

juni 30, 2012

Nej, jag har inte klätt upp mig i helvitt för att spela guido eller efterlikna någon av agenterna ur Miami Vice, utan för att visa upp mina nysydda husur, långbyxor av linne från Ovansiljan. Husurna (jfr ”hosor”) är ett av de ålderdomligaste plaggen till mansdräkterna kring Mora-Orsabygden, och till form och funktion har de mycket gemensamt med de likartade s.k. holkbyxorna från Vånga i Östergötland. Ser vi till bilder från 1600-talet (t.ex. Magalotti) så avbildas ofta svensk allmoge iklädda långbyxor, ibland knutna kring knäet, och med stor sannolikhet har de släktskap med de sladdriga långbyxor som den tyske landsknekten Paul Dolnstein skildrar i sina teckningar av svenska bondesoldater kring sekelskiftet 1500.

Huruvida byxtypen är ”forntida” som ibland hävdas i svensk dräktlitteratur låter jag vara osagt, men att husurna trots sin vaga Elvis-look har lång kontinuitet i hyperkonservativa dräktområden står klart. Husur bars om somrarna i Mora och Orsa fram till 1800-talets slut, och var då så omoderna att de var moderna eftersom ju långbyxor hade ersatt knäbyxorna i modedräkten i början på seklet. Redan år 1666 gnisslade moraprästen Skragge tänderna över att allmogen lockades att börja bära brakkur – för den tiden moderiktiga knäbyxor – och därmed övergav bruket med de ålderdomliga långbyxorna. Helt undanträngda blev de dock inte – som arbetsbyxor vid bl.a. slåtter levde de vidare i ytterligare 200 år. Husur syddes gärna av slitstarkt blaggarn, dvs grovt linblånstyg, men finare varianter av blekt linne och halvlinne syddes också och kunde användas som högtidsplagg när de var nya. Husurna var i princip helt bortlagda både i Mora och Orsa i början av 1900-talet, men har under de senaste åren gjort en comeback tack vare att modiga dräktbärare gett sig in i klädkamrarna och grävt fram dylika nygamla plagg som ger karaktär till dräkten.

Mina husur är sydda av ett fint blekt linnetyg i fyrskaftad kypert och sydda för hand med blekt vaxad lingarn 16/2. Mönstret kommer från Mora hemslöjd och är uppritat efter ett original på Zorns klädkammare, men husurna i Orsa såg likadana ut. Byxorna är enkelt konstruerade av två stora stycken som sytts samman längst benets insida, de har en smal midjegjord och ett sprund på höger sida som sluts med två par häktor av mässing. Baktill är midjegjorden delad och reglerad med en skinnremsa.

English: The return of the husur

No, by dressing in white I’m not trying to pose as a guido or mimic one of the guys from Miami Vice, I just wanted to show off my new husur or trousers from the Upper Siljan region. The husur (cfr ”hose”) constitutes one of the most archaic of all the garments traditionally worn in the Mora-Orsa area in Dalarna province. Trousers similar in cut and function are also known from other regions in Sweden with a distinctive local clothing tradition, such as Vånga in Östergötland. In 17th century depictions, e.g. by Magalotti, Swedish peasants are often portrayed wearing trousers rather than breeches, sometimes shown tied below the knee, and in all probability these trousers are the same as the ones illustrated by German landsknecht Paul Dolnstein who drew sketched of his Swedish peasant militia adversaries around the turn of the 16th century.

Whether or not this particular type of trousers is ”pre-historic” as often claimed in Swedish literature I don’t really know, but it is safe to assume that they do have a long continuity in the Upper Siljan region and elsewhere, despite their vague Elvis-look… They were still worn as part of summer wear in Orsa and neighbouring Mora during the late 19th century, and by that time they were so out of fashion that they had made the full circle and once again were sort of fashionable, as trousers had superceeded breeches in standard European fashion during the turn of the 19th century. As early as 1666, vicar Skragge of Mora gritted his teeth over the fact that the members of his flock began to replace their old trusted husur with (by then) fashinable brakkur or breeches. Nevertheless, husur were never completely discarded as they lived on for another two centuries and worn as workpants during hay-makind and other summer activities. Strong and durable blaggarn (flax straw fabric) was the preferred cloth, but husur were also sewn from finer, bleached linen and linen-cotton fabrics and were then used as festive clothing when new. The husur had all but vanished both in Mora and Orsa by the turn of the 20th century, but during the last couple of years they have made a comeback much owing to brave dräkt-wearers who have ventured in into old wardrobes and collections to dig forth these new yet old garments which add character to the traditional dräkt assebly.

På äldre bilder är långbyxorna ofta knutna under knäet. Här har jag spänt fast knibelti eller knäbälten till husurna.
In older depictions, Swedish peasants are often seen wearing trousers that have a garter tied below the knee. Here I am wearing the knibelti or buckled garters to the husur.

As for my husur they are cut from a high-quality, bleached four-shafted linen twill and sewn by hand using a bleached, waxed, linen thread (16/2). The pattern is based on a pair from Mora and collected by Anders Zorn for his textile collection, but husur from Orsa were made exactly the same. The trousers are cut from two larger pieces joined along the inner leg, and they are opened/closed at a vent on the right side with two pairs of brass hooks and eyes. It is finally fitted with a waistband, split at the back and tied there with a small leather lace.

Morakarl, akvarell av Per Södermark 1850. ”Mora bonde”, akvarell från ca 1690-1700.
Mora peasants in husur, as depicted by Per Södermark in 1850 and by an unknown artist ca 1690-1700.

Husur eller ”soldbrakkor” (tack Malin…) från Sollerön, 1800-talet, ur Historiska Museets samlingar (NM.0210735)

Ny dräkttröja

april 9, 2012

För ett par år sedan sydde jag en s.k. wajttraja till min syster, den kvinnliga orsadräktens vanligaste ytterplagg. I år kände jag att det var dags för en version 2.0, som passar min systers personliga mått bättre och kan bäras ovanpå skinntröjan – kasundjen. Tröjan är sydd av ett naturvitt ylletyg som stampats till vadmal, tjockleken på tyget kan jämföras med arméns grå komisskläde vilket känns lugnt även om äldre plagg i regel syddes av ännu kraftigare vadmal.

De sammanhållande sömmarna har gjorts i två steg – först kastas sömnsmånerna ihop varpå förstygn sys strax under, vilket var det vanliga sättet att sy gamla orsaplagg innan symaskinen kom på 1860-70-talen. Sömmarna pressas inte. All sömnad inklusive även fållarna och prickstickningen runt kanterna är gjord med rejäl, vaxad, blekt lintråd 18/3. Ärmslagen är gjorda av svartblått kläde och tröjan knäpps med två par hyskor och hakar som jag tillverkat av 1 mm mässingstråd.

 

I det stora hela är jag hyfsat tillfreds med resultatet, även om tygvalet inte känns optimalt med facit i hand (ett tuskaftvävt tyg som visade sig ytterst svårvalkat; en tyngre och mer lättfiltad kypert hade varit att föredra). Vittröjan, wajttrajan, är och var ett mer vardagligt plagg jämfört mot den tjusigare blåtröjan, även om den också användes vid högtidliga tillfällen. Den vita vadmalströjan som kan spåras tillbaka till 1600-talet med sitt barocksnitt och som nästan är identisk med moradräktens waittråjö började konkurreras ut av moderna ”slimsblusar” i slutet av 1800-talet, men i synnerhet äldre orsakvinnor behöll den även efter förra sekelskiftet.

 

 

English: New dräkt jacket

A couple of years ago I made a so called wajttraja for my sister, the most common outer garment worn with the traditional Orsa garb. This year I felt it was time for Version 2.0, a jacket that was better cut to fit my sister’s personal measurements and easier to be worn on top of the sheepskin coat or kasung. The new jacket is made of a woolen cloth that was manually felted to resemble vadmal, the heavy homespun cloth traditionally used for this kind of garment. I felt that the result was OK when the fabric reached a thickness comparable to heavy-duty army cloth, but one should keep in mind that old garments (pre 1900) were cut from an even heavier vadmal fabric.

Joining seams were made in to steps – first I whip-stitched the seam allowances together and then placed a row of running stitch just below, the seams were left unpressed. This was the common way of sewing Orsa garments before the advent of the sewing machine during the 1860s-70s. All the sewing including hems and top stiches were made using a heavy, waxed, bleached linen thread 18/3. The cuffs were cut from blackish-blue woolen broadcloth and the jacket is closed with two pairs of hooks and eyes crafted by hand from 1 mm brass wire. On the whole I’m pretty pleased with the result, although in hindsight my choice of fabric (a very felting-resistant woolen plain weave; a heavier, more felting-friendly twill would have been preferable) proved to be less than a perfect pick.

Wajttraja från Orsa (NM.0325909) ur Nordiska museets samlingar, sydd och buren i slutet av 1800-talet
Late 19th century wajttraja from Orsa (NM.0325909) from the Nordiska Museet/Nordic Museum collection

The wajttraja (literally ”white jacket”) was and still is a more casual outer garment compared to the elegant blue jacket (blåtraja), although it was/is worn at formal occasions as well). The jacket, whose cut can be traced back to the 1600s and its Baroque fashion, was beginning to be superseded by fashionable ”city blouses” in the late 19thcentury, but elderly women in particular clung on to it well beyond the turn of the last century.

Morafolk målade på 1790-talet av Pehr Hilleström. Kvinnorna bär tröjor av exakt samma typ som används i Orsa
Mora peasants as depicted by Pehr Hilleström in the 1790s. The women wear jackets of the exakt same type used in the neighbouring parish of Orsa.

Kvinna med wajttraja fotograferad i Torsmo av Karl Lärka 1922
Woman from Torsmo, Orsa, in a wajttraja, photo by Karl Lärka, 1922

Vadmalsstampning

mars 27, 2011

Har man väl fått känna på äldre plagg och textilier som faktiskt användes när det en gång begavs sig så blir man lätt lite kräsen i sitt materialval. Vadmal är ett exempel på en förr så vanlig tygsort som idag är knepig att få tag på. Visst finns det många tyger på marknaden som saluförs som ”vadmal”, men i bästa fall rör det sig om kraftigt valkade ylletyger som i varierande grad påminner om den gamla hemvävda, grova vadmalen som i hundratals år användes av skandinavisk allmoge. Efter att ha bläddrat i Kerstin Gustafssons Vadmal: Tradition och förnyelse (1992) väcktes min inspiration till att börja experimentera med att själv valka ylletyger för att få fram ”riktig” vadmal. Spillbitar från tidigare syprojekt bearbetades på prov, och det bästa resultatet fick jag efter att ha valkat ett engelskt ylletyg som kallas kersey och som tidigare såldes av Handelsgillet, numera av Historiska Rum. Kerseyn påminner starkt om de gamla vadmalsbitar som jag tidigare hittat i vår stuga i Orsa – den är vävd i fyrskaftskypert och har ungefär samma trådtjocklek och trådtäthet som den gamla orsavadmalen. Så tidigare i vintras köpte jag hem sammanlagt 6 meter ofärgad, naturvit kersey som blev öronmärkt för mitt nya orsadräktsprojekt. Efter att ha inhandlat en tillräckligt stor balja var det bara att ta av sig på fötterna och sätta igång med att stampa tyget i grön såpa och hett vatten. Man ska dock ha klart för sig att vadmal normalt sett bearbetades i vattendrivna vadmalsstampar, och att träbaljor sägs vara ett bättre alternativ för egen stampning då de erbjuder bättre friktion än plast. Och ja, istället för såpa användes ofta urin…

Eftersom stamptiden i vadmalsstamp sägs ha varit sex timmar stampade jag först tyget i under sammanlagt lika lång tid – ett blött och mödosamt arbete som krävde en del pauser. Emellanåt måste man fylla på med såpa och hett vatten, och jag rekommenderar starkt att man håller till i badrummet då det skvätter en hel del… När tyget väl började torka insåg jag dock att valkningen hade varit otillräcklig, så det var bara att kavla upp byxbenen och fortsätta följande dag. Den här gången delade jag upp tyget i fyra mer lätthanterade bitar på 1,3 m vardera och stampade dessa var för sig i ett par timmar till. Filtningen gick också snabbare märkte jag av att lägga tyget i handfatet och knåda det en stund med händerna. Efter att ha sköljt ur såpan tvättade jag tyget i en ullkurslösning med lanolin (ullfett), sköljde med kallt vatten och hängde upp på tork. Allra sist ångströks tyget på båda sidor. Vadmal som ska efterlikna den gamla i fråga om kvalitet bör vara så pass hårt valkat att vävstrukturen helt döljs av luggen, och tyget ska kännas tungt och styvt.

Det smartaste hade förmodligen varit att först tvätta tyget en eller två omgångar i maskin på hög temperatur, därefter knåda det i såpa och till sist stampa det i ett par timmar (ylletyg som enbart tvättas i maskin tenderar att bli ”löst” och sladdrigt). Under processen krympte kerseyn sådär en 20% både på bredden och längden och slutresultatet påminner ganska mycket om den gamla handvävda vadmalen i fråga om tjocklek och yta. Den stora skillnaden är väl i så fall färgen, men det ska påpekas att det äldre tyget har blivit nedsolkat av decennier uppe på loftet och bör ha haft i stort sett samma gräddvita ton när det en gång lämnade vävstolen för över hundra år sedan.

Det obehandlade tyget jämfört mot en bit gammal vadmal från Orsa där luggen har nötts bort och blottat vävstrukturen

The unprocessed fabric next to a piece of old vadmal from Orsa where the weave structure has been exposed due to wear and tear

Det färdigstampade tyget och en gammal vadmalsspillbit från Orsa

The finished cloth and an old vadmal scrap from Orsa

English: Making vadmal cloth

Recently I embarked upon an attempt to produce vadmal cloth. Vadmal (meaning “cloth measure” in Old Norse) is a heavily felted, homespun woolen fabric used by rural Scandinavians for centuries, but nowadays it is very hard to come by. Certainly there are lots of fabrics advertised as vadmal these days, but in reality they are fulled woolen fabrics that to varying degrees might resemble the old domestic, coarse cloth used by the Scandinavian peasantry. After reading a book about vadmal and its production in the past I got inspired to try felting woolen cloth into vadmal myself. I experimented a little with scraps of wool left from previous sewing projects, and in the end a British-produced fabric called kersey proved to render the best result. This kersey is very similar to the bits and scraps of vadmal found in our old farmhouse in Orsa – like the latter it is woven in a four-shafted twill and has roughly the same thread count and thread size. So earlier this winter I bought a total of 6 m or 6.5 yds of natural off-white kersey destined to be turned into old-fashioned vadmal for upcoming dräkt sewing projects. After having purchased an appropriately sized basin it was time to get wet and start beating the cloth by foot in hot water and soft soap. However it should be stressed that vadmal was commonly processed in specially designed water mills, or alternatively in wooden tubs which offer better friction that a plastic one does. And oh yes, instead of soft soap urine was often used…

Since vadmal used to be put into the mill for six hours I figured it would suffice to beat it in water and soap for that amount of time. Of course I had to take a break every now and then and replenish the basin with soft soap and hot water (it gets really squelchy and slippery so keeping to the bathroom is highly recommended). As the cloth began to dry I soon realized that the effort was not enough and that it needed more felting, so I tucked up my trousers and continued working the fabric next day. This time I cut the huge piece into four more manageable parts and beat them one at a time for another couple of hours. The felting also went faster by putting the fabric into the washbowl and knead it by hand for a while. After having rinsed out the soap I washed the fabric in a wool cure-solution with lanoline (wool fat), washed it again in cold water and hung it up to dry. Finally, the fabric was steam ironed on both sides. Vadmal which is supposed to resemble and feel like “the real deal” from the past should be milled and felted to such an extent that the weave structure is obscured, and the fabric should feel heavy and rather stiff.

The best idea would probably have been to have the fabric pre-washed in the washer for one or two turns in high temperature, then knead it in soft soap by hand and finally beat it in the basin for a couple of hours (wool fabrics that are machine-washed alone tend to end up a bit “loose” and floppy). During the process the kersey shrunk about 20% in both length and in breadth and the end result pretty decently resembles the old homespun vadmal both in terms of thickness and texture. The main difference would be the color, but it should be mentioned that the old fabric have been smutted into a grayish-brown hue after decades in the loft and it would originally have been just as creamy white when it once left the loom more than a century ago.

Damasker, eller snösockor

mars 20, 2011

När kölden är sträng och snön är djup kan det vara bekvämt att dra på sig ett par snösockor om man har tänkt bege sig ut i dräkt. Mönstret till de här snösockorna beställde jag tidigare i vintras från Mora Hemslöjd, men de har sett likadana ut i hela Ovansiljansbygden liksom på många andra håll i Dalarna och landet i övrigt. I Orsa heter det snosukkur, och de har sytts i mörkblå vadmal för högtid och naturvit eller grå för enklare tillfällen. Snösockor är ytterligare ett intressant exempel på det starka militära inflytande på den folkliga dräkten eftersom de nära överensstämmer med de damasker som bars till arméns uniformer från och med 1700-talet, med skillnaden att man bland den konservativa dalaallmogen använde häktor istället för blanka knappar. Snösockor är ett snyggt tillskott till dräktgarderoben och jag planerar redan att sy ett par vita.

Mina snösockor är sydda av ett mörkblått tyg som är uppvävt efter grovt uniformskläde från 1700-1800-talen, och som har valkats extra för att få vadmalskaraktär. De är fodrade med grovt oblekt linnetyg och har en vaxbehandlad läderrem under hålfoten. Även kedjor har använts till det ändamålet. Yttertyget har sytts ihop och prickstickats med svart vaxad lintråd 35/2 medan fållar har gjorts med tunnare oblekt lintråd 60/2. Häktorna och remmarna har sytts fast med extra kraftig lintråd 20/2. Häktorna som är tio par för varje socka är handgjorda av 1,5 mm mässingstråd.

English: Orsa Gaiters, or ”snow socks”

When the cold outside is extra harsh and the snow is deep one might find it comfortable to slip on one’s gaiters or “snow socks” when venturing outside dressed in dräkt. The pattern for these pair originally comes from the parish of Mora, but identical gaiters have been worn by the rural population throughout the Upper Siljan region as well as in the province of Dalarna in general. Similar gaiters are also known to have been worn by the peasantry in various other parts of Sweden during the 18th and 19th centuries. In Orsa these gaiters are known as snosukkur and come in blue for festive occasions and natural grey or off-white for less fancy wear. “Snow socks” constitutes another interesting example of the strong military influence upon Swedish rural dress, as they closely resemble those gaiters worn with the military uniform from the 1700s and onwards, the main difference being that the conservative Dalecarlians exchanged buttons for hooks and eyes. ”Snow socks” is a nifty addition to the dräkt wardrobe and I’m already planning to sew a pair of white ones as well.

My “snow socks” are cut from a dark blue woolen fabric which has been made to correspond to the heavy broadcloth used in military uniforms of the 18th and 19th centuries. The fabric has then been additionally felted in water to give it the qualities of domestic Scandinavian vadmal cloth. The socks are lined with heavy unbleached linen and are fitted with wax-treated leather straps to be secured under the soles. Sometimes metal chains were used instead for this purpose. The outer fabric was sewn together using a black waxed linen thread (35/2) and hems and lining were finished with a lighter unbleached linen thread (60/2). The hooks and eyes and leather straps were attached using a heavy duty linen thread (20/2). The hooks and eyes, which are ten to the pair for each sock, are hand-made using 1.5 mm brass wire.

Morkarlen Skeri Olof Olsson från Noret i snösockor, foto från 1860-talet. (Mora Bygdearkiv)

Mora farmer Skeri Olof Olsson from Noret Village sporting ”snow socks”, photo from the 1860s (Mora Bygdearkiv)

God fortsättning!

december 26, 2010

För nästan exakt ett år sedan mer eller mindre lovade jag att jag skulle försöka lägga ut fler bilder på systerns kasung och blåtraja, så håll till godo. Observera att kasundjen alltså inte är sydd av mig, däremot grunnar jag på om det inte vore vansinnigt kul och spännande att ge mig på traditionell skinnsömnad under året som kommer.  

English: At right about this time last year I more or less promised to show more photos of my sister’s kasung (sheepskin coat) and blåtraja (”blue jacket”), so here they are. Please note that I didn’t make the sheepskin-coat, but I am contemplating to add traditional sheepskin-sewing on my to-do-list for next year.

Bilderna togs på julafton, men det är egentligen idag på annandagen som man enligt den gamla dräktalmanackan ska bära den röda magden

The photos were shot on Christmas Eve, but the red magd or apron should in fact be worn today on the Day after Christmas in accordance with traditional Orsa dress code.

Guilt by association

september 22, 2010

Sverigedemokraterna vill stärka det etniskt svenska kulturarvet genom att satsa en halv miljard på hembygdsföreningar, folkdanslag och spelmansmusik. Toppen! Verkligen. Problemet är att man samtidigt av någon anledning vill motarbeta ”kultur som syftar till att chockera, uppröra eller provocera”, vilket skulle slå hårt mot både mig själv och 99% av svenska folket som i en eller annan form gillar att konsumera s.k. ”Entartete Kunst” (vilket säkert innefattar allt från pizza och tango till manga och ståuppkomik). Kruxet är att många, om inte rentutav de allra flesta, svenskar säkert skulle uppröras och provoceras av min ”töntiga” sockendräkt och excentriska kärlek till det gamla kulturarvet. Folkmusik, folkdräkt och alla utslag av gammal bygdekultur som SD säger sig ömma för är nämligen idag marginaliserade och i många fall bespottade fenomen, ironiskt nog raka motsattsen till den ”breda och fokliga kultur” som Jimmie och Co inbillar sig att de är. Jag vet inte vilken tid SD:arna lever i, men om de inte har märkt det så är den svenska folkdräktstraditionen (tyvärr) lika stendöd utanför Dalarna som Hylands hörna och vänstertrafiken. 

 Att Sverigedemokraterna nu omfamnar dessa kulturuttryck kommer givetvis också verka kontraproduktivt. Å andra sidan sätter det hela fingret på ett problem som säkert har bidragit till att slussa in SD i maktens korridorer. Intresset för det äldre kulturarvet i Sverige har kanske aldrig varit så lågt som det är idag, men förutom ett utbrett ointresse och likgiltighet ser vi också en snobbig och arrogant motvilja mot dessa fenomen, inte minst från intellektuellt håll. Paradoxalt nog är folkdräkt och liknande företeelse någonting i allra högsta grad osvenskt. ”Verkligen? Men det är ju det ”svenskaste” vi har” kanske någon invänder. Nja, låt mig kortfattat förklara: adjektivet svensk(t) har sedan decennier tillbaka kommit att associeras med modernism, progressivitet och stoltheten över att tillhöra ”världens modernaste land” där man minsann gjort sig av med allt gammalt dammigt gods i form av historia och kulturarv och i dess ställe månar om att alltid ligga i framkanten (se Fredrik Lindströms utmärkta analys i dokumentärserien ”Världens modernaste land”). Tack vare Sveriges rentutsagt sjukliga koncensuskultur och kvävande jantelag förväntas också alla ställa sig bakom denna fixering vid modernitet – alla ska minsann vara lika progressiva och rotlösa.

Kulturella element från det gamla provinsialistiska bondesamhället såsom bandgrindsvävning, flottig nävgröt och vallåtar på kohorn passar därför helt enkelt inte riktigt in i den progressiva nationella självbild som odlats i Sverige sedan åtminstone 70-80 år tillbaka (med undantag för att dricka HB då…). Politiker- och kulturetablissemanget, men uppenbarligen också stora delar av de djupa folklagren, bespottar helt enkelt den gamla allmogekulturen och oss som med stolthet håller den vid liv. I bästa fall rör det sig om ganska harmlöst raljerande över dessa ”urfjantiga” knätoffsar och gnisslande nyckelharpor, men ibland övergår hånet till skamliga och rent obehagliga angrepp där intresse för bygdekultur misstänkliggörs och förknippas med främlingsfientlighet och nynazistiska rörelser. Att Sverigedemokraterna nu petar på dessa frågor hjälper ju inte direkt, utan ger ”folkkulturfobikerna” vatten på sin kvarn. Klimatet har redan hårdnat, samhället går mot skärpt polarisering och vi hopplöst traditionsbundna ”reaktionärer” som faktiskt vågar skylta med vårt intresse för att bevara och vårda våra förfäders seder och bruk kommer att misstänkliggöras desto mer tack vare principen om guilt by association. Och risken finns nu att människor, speciellt yngre, som kanske känner sig nyfikna på svensk folkkultur – vare sig det nu är musik, dräkt, slöjd, hembygdsforskning m.m. – riskerar att skrämmas iväg eftersom de inte vill bli förknippade med Sverigedemokraterna.

Makthavare, politiker och demagoger har sedan länge exploaterat människors traditionella dräktskick och kultur för sina egna syften, det gäller såväl Sverige som för de flesta länder runtom i världen. Dock har ju detta exempelvis inte kunnat hindra våra grannar i Norge från att älska sia bunader. Eller för att inte tala om tyskarna, som kanske mer än några andra har fått sin folkkultur missbrukad i politiska syften, men som ändå stolt håller på sina trachten åtminstone i Bayern där traditionen är som starkast (ta bara en titt på det pågående Oktoberfest!). 

Det värmer att så många människor har tagit ställning mot SD:s småaktiga trångsynthet och står upp för medmänsklig tolerans och kulturell diversitet. Samtidigt ser vi redan tendenser till att kritiken lätt spiller över till en högljudd mobb som i sin frustration slår vilt omkring sig mot allt och alla som kan misstänkas ha kopplingar till SD. ”Allt som SD gillar ska vi hata och krossa” tycks många resonera i dessa tider, se bara på hur tongångarna går nu i många bloggar och facebookinlägg. Guilt by association, simple as that… Hur länge dröjer det innan våldamma autonoma s.k. ”antifascister” kommer att bränna ner hembygdsgårdar, storma spelmansstämmor och kasta gatsten på alla som offentligt törs visa sig i sämskskinnsbyxor eller bindmössa?

För mig är det uppenbart – det är, för att spetsa till det, svenskarna och den moderna svenska folkkulturen som i så fall ”hotar” min kultur, inte invandrarna. Det är då inte människor med utländsk härkomst som hånar och ställer sig oförstående gentemot mitt intresse för gammal allmogekultur, utan snarare andra etniska svenskar. Tvärtom säger min erfarenhet att människor med bakgrund i samhällen där man värdesätter gamla traditioner har lättare att förstå mitt intresse. Och fram tills det att jag överbevisas är jag övertygad om att även de flesta politiskt aktiva Sverigedemokrater och SD-väljare innerst inne är lika ointresserade och oförstående för det äldre inhemska kulturarvet, ja deras utspel är givetvis bara ännu ett pinsamt och populistiskt tilltag. Men visst för all del, upp till bevis Jimmie och hedra din bygd genom att klä dig i dräkt (det blir väl Villands häradsdräkt då kan jag tänka mig?)! För du vågar väl…?      

Undrar hur många sverigedemokrater som kan tvåändsstickning…?

Sanningen är att SD kom in i riksdagen på grund av ett utbrett missnöje med etablissemanget och den kultur av skitnödig politisk korrekthet som ligger som en våt filt över den här ankdammen till land, inte för att mer än 300 000 svenskar är ett gäng hatiska rasister som med glupande aptit käkar spädbarn till frukost. Visst, för den absoluta merparten av befolkningen är frågor om gammalt mossigt kulturarv och kulturell identitet en ointressant icke-fråga. Men ändock är det enligt min egen erfarenheter tillräckligt många, speciellt unga människor födda efter 1980, som retas av ett ideologiskt klimat som bland annat lett till att skolor förbjudit svenska flaggan och nationalsången och där det anses normalt och t.o.m. lovvärt att raljera över inhemska kulturyttringar, var sig det nu rör sig om brunsås eller ”knätoffseri”.

Det är ur den missnöjda och i många fall sårade gruppen som SD lockat och fortsättningsvis kommer att attrahera väljare, medan vi sentimentala knätoffsentusiaster som varken vill ha Sverigedemokraterna och deras förakt för ”främmande” kultur eller avantgardets förakt för inhemsk svensk kultur kommer i kläm i ett slags skruvstäd. För det sorgliga är att det än så länge bara är Sverigedemokraterna som höjt röster mot dessa nonsensutspel (som att förbjuda nationalsången) och erbjudit ett alternativ med sin förrädiskt lockande retorik. Detta kunde de etablerade politikerna lätt ha kontrat, men har i sin bottenlösa dumhet och nonchalans valt att avstå ifrån. Istället har vi en statsminister som retat gallfeber på folk med uttalanden om ”det ursvenska” som ”barbari” (visserligen taget ur sitt sammanhang) och en partiledare för Sveriges största parti som vid flera tillfällen talat nedlåtande om ”töntiga” svenska traditioner (uttalanden som jag vet har skrämt över uppretade väljare till SD). Och i tidningar har man kunnat läsa att svenska folkdräkter är ”färgglad fascism” – jo man tackar! Än en gång, det som Jimmie och Co lyfter fram ska av någon outgrundlig anledning angripas och förhånas, istället för att ”återerövas”. Resultatet kan givetvis enbart beskrivas som ett epic fail, ett riktigt jumbomisslyckande. Frågan är om etablissemanget uppe i sitt elfebenstorn vågar ta lärdom av det? Jag är pessimist, än så länge i allafall.

Att en stolthet och intresse för den egna kulturen inte på något vis står i ett slags automatiskt motsattsförhållande till andra människors kultur är en sådan självklarhet att det inte ens ska behöva påpekas. Detta har dock varken SD:arna eller deras mer radikala motståndare som drar likhetstecken mellan folkdräkt och fascism (!) fattat. Ja, nu kanske folk som läser detta väntar sig att jag själv ska ta upp min fascination och engagemang för andra kulturer (exempelvis den mongoliska och tuvinska) i sammanhanget, men det behövs inte. Man ska villkorslöst kunna stå upp för den egna kulturen närhelst man vill utan att för den sakens skull behöva dra fram något obligatoriskt ”mångkulturellt alibi” för att avsvärja sig från främlingsfientliga åsikter. Var och en har rätt att bemötas som en anständig och tolerant individ tills motsatsen bevisats.   

Men ja hursomhelst, tack Sverigedemokraterna för att ni ger PK-etablissemanget vatten på sin kvarn och spär på misstänkliggörandet av gammal folkkultur! Tusen tack och artiga bockar för att ni förstör och försvårar för oss som har ett genuint intresse att bevara, vårda och sprida kunskap och intresse för gamla inhemska kulturyttringar! Och slutligen ett stort tack i form av stående ovationer till er i de etablerade partierna som i er enfaldiga klantighet och arrogans har låtit SD få monopol på dessa frågor!

 

SD: ”Vafalls, kärringarna har huckle – vilken skandal i osvenskhet! Skicka omedelbart tillbaka dem till Långtbortistan där de hör hemma!”

Avantgardist eller PK-ängslig svennebanan: ”Ush och fy, kärringarna har folkdräkt, det måste innebära att de är äckliga sverigedemokrater och rasister – nu ska jag minsann ta bort alla tre från min vännerlista på facebook!”

(Orsa bildarkiv)

För er som ännu vid det här laget inte är utmattade av mitt svammel kan jag varmt rekommendera Per Gudmundssons intressanta synpunkter i en artikel från tidigare i somras. Gudmundsson själv är f.ö. dräktbärare bördig från Leksand.

”Den där dräkten med läderförkläde” – stjimpa

augusti 15, 2010

Ett av de mer iögonfallande delarna till den manliga orsadräkten är förskinnet eller stjimpan. Detta plagg är tydligen såpass utmärkande att jag faktiskt har hört orsadräkten refereras till som ”den där dräkten med läderförkläde”. I själva verket har stjimpor används till de flesta sockendräkter i Siljansbygden och ingår som en obligatorisk dräktdel också i mora- våmhus- venjans- och sollerödräkterna. Under 1800-talet bar exempelvis även leksands- och rättvikskarlarna stjimpa, liksom karlarna från Ore, Åhl, Gagnef, Floda, Bjursås, Järna m.fl. socknar, men det bruket försvann kring förra sekelskiftet. Förskinn av olika slag har vidare används på andra håll i landet där man haft en äldre dräkttradition såsom i Vingåker i Sörmland och Vånga i Östergötland, men även i bygder med ett modernare klädskick kunde förskinn bäras till vardags och fest, exempelvis i Norduppland.  

 

Förskinn kanske i första hand förknippas med smeder, skomakare och andra hantverkare, men det är egentligen ett praktiskt arbetsplagg som har använts av bönder sedan länge för att skydda kläderna vid arbete. I Ovansiljan bars stjimpan alltid till dräkten, till vardags men också till högtid när den var ny – utan stjimpa ansågs man helt enkelt vara oklädd. Bilder och skrivna källor antyder att detta skick uppkom kring 1700-talets slut även om stjimpan som rent arbetsplagg har funnits betydligt längre i en eller annan form.

Orsastjimpa från 1800-talets mitt med laskade sömmar (Nordiska museet)

Extant mid 19th century Orsa stjimpa with laced seams (Nordic Museum, Stockholm) 

Det var vanligt att småpojkar fick sin första stjimpa strax efter att de börjat gå, och bar den då över barnkolten av vadmal eller skinn. På vissa håll var f.ö. stjimpan det dräktplagg som bars längst, och kombinerades med slimskläder långt in på 1900-talet. Detta bruk var särskilt vanligt förekommande i Moratrakten, men även i Orsa hände det att äldre män bar stjimpa till kavaj och långbyxor under 1900-talets första decennier.  

 

Postbud från Holen i Orsa, klädd i stjimpa till kavaj och långbyxor. foto 1917 av Karl Lärka

Postman from Holen Village in Orsa, wearing the stjimpa together with  smart jacket and trousers. Photo by Karl Lärka, 1917 (Mora Bygdearkiv)

I Orsa bär man stjimpan under livstycket, men morkarlarna bär den istället överst varpå deras också är mer dekorerade – krusade – med inlägg av rött kläde och dekorativt utskurna mönster. Någon standardutformning av stjimpan finns egentligen inte, utan gamla plagg uppvisar en ganska rik variation med avseende på form och dekorationer. Under senare delen av 1800-talet blev det vanligt med ganska långa stjimpor som nådde en bit under knäet, vilket har hållt i sig till idag hos vissa dräktbärare. Själv anpassade jag min efter äldre snitt så att den slutar strax ovanför knäet, vilket ser snyggare ut och känns smidigare.  

 

Jag äger sedan tidigare två begagnade stjimpor, en gammal och skör en som bör ha 100 år på nacken samt en nytillverkad och trasig modern av sladdrigt kromgarvat läder. Givetvis ville jag ha en egentillverkad stjimpa till min dräkt, och den fick bli baserad på det äldre plagget. Materialet är mjukt och vegetabilgarvat nötskinn så som i originalet, men stjimpor har också tillverkats av bl.a. get. Det är också den enda delen av min dräkt som är maskinsydd (på en gammal Singer som jag nyligen fyndade på Tradera), längre tillbaka syddes de annars med laskremmar vilket är en teknik jag ännu inte riktigt lärt mig bemöstra. Av hävd föll det på byskomakaren att förse karlarna med stjimpor, och när symaskinen gjorde entré efter 1800-talets mitt syddes de uteslutande med maskinsöm som även begagnades till krusning. Halsremmens utséende och reglering varierar, men två enkla mässingsöljor som jag har använt här är rätt vanligt. Bröstdelen är förstärkt med en enkel lapp dekorerad med hålstansning och maskinsömmar, ett utförande som är särskilt vanligt i Mora-Sollerön men som också återfinns i Orsa. Livremmen är av samma läder som den övriga stjimpan men har härdats med vax för att bli styvare (gnid bivax på lädret och blås med hårtork tills vaxet smälter och sugs upp). Den korsas omlott bakom ryggen och passerar genom en förstärkt slits på vänster sida för att ligga smidigare. Framtill knäpps remmen med ett dubbelpiggat mässingsspänne som är gjutet i Östnor i Mora kring förra sekelskiftet.

 

Det kanske till sist är på sin plats att påpeka att begreppet ”skinnförkläde” egentligen är en oxymoron då ”kläde” anspelar på ett plagg av tyg. Förskinn är istället den korrekta benämningen på detta typ av plagg, och även om det lockar fram en del fniss hos vissa personer så ska det alltså inte förväxlas med en liten detalj i de nedre regionerna av den manliga anatomin…

 

En bunt gamla mässingsspännen till stjimpor.

A bunch of old stjimpa brass buckles. 

English summary: Orsa Leather Apron – Stjimpa

 The leather apron or stjimpa is an essential part of traditional men’s wear in the Upper Siljan Region including Orsa. Due to this conspicuous article of clothing the Orsa dräkt is in fact sometimes referred to as “that garb with the leather apron”, but actually it was once a common item throughout the Dalarna province and some other parts of Sweden where traditional regional clothing was/is in use. Guys from neighbouring Mora uses it to this day as well although they wear it on top of their waistcoat. Leather aprons are perhaps mostly associated with blacksmiths, cobblers and other craftsmen, but were also widely used by farmers who found them useful for protecting their clothes from soil and tear. So originally the stjimpa was obviously picked up as a heavy-duty working garment, but since at least the late 18th century it has also been worn as a part de rigueur of the Sunday best. A result of this was that you weren’t considered properly dressed without it. In some places the stjimpa could be seen worn as an every-day garment together with a jacket and trousers well into the 1920s and 30s.

 

My stjimpa is made from soft bovine leather and is the only piece of the dräkt that is machine-sewn (on an old Singer I got as a bargain on an auction site). Leather aprons were traditionally made by village shoemakers and prior to the introduction of the sewing machine in the 1860s they were pieced together with leather lacing. Traditionally the stjimpa came in a variety of shapes and sizes, but the overall construction of mine is very typical with an adjustable shoulder strap fitted with two simple brass buckles and a wide belt strap crossed at the back and buckled up at the front with a double pronged brass buckle (cast locally in Mora and about a century old). The belt is made from the same leather as the rest of the apron but has been hardened with wax (rub beeswax on the leather and heat it with a hairdryer until it melts and absorbs into the material). The bib is strengthened with a simple patch decorated with punched holes and machine stitch, a design frequently seen in the Mora-Sollerön-area but also found in Orsa. My stjimpa reaches just above the knees, but in since the late 1800s it has also been made extra long to reach past the knees, a trait still seen today among many wearers. For my part though, a shorter stjimpa looks neater and feels more comfortable to wear.   

Bröstlappen med maskinstickat krus och stansade hål.

The bib with machine-stitched ”krus” or decorative seams and punched holes

Akvarell av Adolf Ulrik Schützercrantz från 1829 som visar en viss Olof Olofsson från Orsa i den äldre, kortare typen av stjimpa. Med är också en liten morkulla och  t.h. ett par orsaslipstenar (Mora i konsten)

A rare 1829 depiction by Adolf Ulrik Schützercrantz of Olof Olofsson, Orsa, wearing the older, shorter type of stjimpa. Also featured is a Mora girl and a couple of Orsa grindstones to the right (Mora in Art)

Sommarbyxor av linne

augusti 13, 2010

Lagom till hösten (ja jag vet…) har jag sytt färdigt ett par knibrakkur (knäbyxor) av den typ som förr användes under somrarna i Orsa. Liksom mina vinterbyxor av vadmal är detta ett ”bortglömt” dräktplagg som numera i stort sett endast bärs till barndräkten, om ens det. Att bära linnebyxor sommartid var givetvis inget unikt för Orsa eller Dalarna, utan förekom längre tillbaka på många håll i och utanför Sverige. Snittet med sprundöppning på höger sida är dock utmärkande för Ovansiljansbygdens dräktskick, och brakkan är sydd efter samma mönster som versionen av vadmal. Det svensktillverkade, kypertvävda linnetyget är inköpt på Sätergläntan och är av en mycket fin och tät kvalitet, ja efter glättning så glänser det nästan som siden. Förutom kypertbidning kunde man förr även använda linne i gåsögonkypert eller dräll, och efter 1800-talets mitt syddes brakkurna även av halvlinne eller bomull. Blaggarn, dvs väv av linblånor, har även används för grövre byxor.

 

Alla sömmar är handsydda med vaxad oblekt lintråd (35/2), och fällsöm har använts till alla sammanfogande sömmar. Livgjorden har fodrats med blekt linne i tuskaft och knäpps med två mönstrade mässingsnappar. Knäsprunden tillsluts med tre par mässingsäktor vardera. Eftersom tyget var optiskt vitt ville jag tona ner den till en mer naturligt blekt nyans, och tvättade därför byxorna i te vilket gav ett fint slutresultat. Nu återstår bara skinnbyxorna…     

 

English: Orsa linen breeches for summer wear

These knibrakkur or knee breeches of linen twill is along with my woollen breeches an example of a nearly “forgotten” part of the traditional Orsa wardrobe. Nowadays they are occasionally seen on dräkt-wearing kids (if seen at all), but up until the late 19th century they were widely used by men of all ages during the summer months. In the past breeches of linen or hemp were popular throughout the western world; however the cut of this pair with its plain slit-opening on the right side is as far as I know exclusive for the Upper Siljan region in the Dalarna province and may hark back to the pattern of those breeches introduced with the Swedish army’s standard uniform in the late 1600s. The Swedish-produced linen twill I picked for the task is of an exquisite quality and almost shines like silk after being smoothened and glossed by a piece of glass. Apart from simple 2/2 twill, diamond twill and dräll (a German-Scandinavian weave with rectangular patterns) were also used for making breeches, as were blaggarn or coarse tow yarn for heavier and less fancy ones.   

The breeches are entirely hand sewn with bleached, waxed linen thread (35/2) and run-and-fell seams. The waistband is lined with bleached tabby linen and is fitted with two etched brass buttons whereas three pairs of brass hooks and eyes close each knee-slit. Since the fabric was a bit too optic white for my taste I tried washing the finished breeches in tea in order to get a more harmonious, naturally bleached shade, which rendered a good result. Still to be done now are the chamois leather breeches…

 

Midsommar och dräktalmanackor

juni 27, 2010

Hoppas att ni hade en trevlig midsommar, det hade jag! Var uppe till Orsa och Dalarna och fick den här gången tillfälle att inviga de första plaggen till min dräkt. Min syster passade också på att fixa en ny och mindre livkjol som passade henne bättre, samt en ny magd till dräkten.

Midsommarafton, Skattungbyn i Orsa. Jag bär den enklare vita vadmalsdräkten med livstittj och wajtwäst av vit vadmal, helgdagsskjorta, kyrkhatt  med tuppor och roshalsduk. Knibrakkurna av gult mollskinn, klackskorna med lösa plösar och stjimpan (läderförklädet) kommer att bytas ut mot egentillverkade plagg så småningom. Det vore också trevligt med tvåändsstickade strumpor med krus (mönster) om jag nu lyckas hitta någon som är villig att göra dem åt mig.  

Syrran bär svart rynkad halvyllekjol (rinttatjossl, swarttjossl) med rött klädesliv (böd), inköpt dagen innan. Eftersom midsommarafton egentligen är en vardag bärs den blå magden samt den enklare wajttrajan som ytterplagg. Övriga delar inkluderar broderad överdel (ivördel) och halskläde (ässklä) samt tuppbånnd med sidentuppor fastknutet i magdbandet.  

Midsommardagen efter midsommarandakt i Leksands kyrka . Jag bär samma stass som dagen innan medan systern bär grönmagden och den tjusigare blåtrajan för kyrkbesöket. Den gröna magden, grenmågdi, är idag den mest använda magden till orsadräkten men är egentligen menad att bäras vid större högtider såsom här på midsommardagen. En liknande grön magd som förr tillverkades av vaxad rask (skåjnmågdi = ”Skinmagden) kan också användas som ett ännu tjusigare alternativ om man äger en sådan.

Det här med magder och andra detaljer i framförallt kvinnodräkten är annars en hel vetenskap som det finns många åsikter om. Traditionellt var användningen reglerad efter kyrkoåret, och alla sockenbor visste vad som gällde. Några nerskrivna dräktalmanackor fanns inte förrän under senare tid och då som ett symptom på att den gamla ordningen med strikta, oskrivna  kyrkseder höll på att lösas upp och glömmas (Orsas ”officiella” dräktalmanacka sammanställdes 1934 av Näsnissa Olof Samuelsson).

Resultatet har blivit att det idag råder en viss osäkerhet kring vad som är korrekt, och även om jag själv har en avslappnad inställning till det hela så finns det naturligtvis dräktpoliser ruvandes i vassen som inte är beredda att se mellan fingrarna på brott mot dräktkoden. Orsa verkar dock ha blivit mer förskonat från sådant, och idag är det t.ex. vanligt att kullor och kelingär bär den vita sommarkjolen av linne tillsammans med den röda magden som en speciellt ”sommardräkt”, trots att detta inte har någon förankring i äldre bruk. Men det finns knappast något dräktfascistiskt surkart som smäller dem på fingrarna för det (den röda magden användes förr uteslutande till annandagar). Själv tycker jag bara att det är en intressant utveckling av traditionen som visar att dräkten fortfarande är en levande del av den lokala kulturen, samtidigt som det inte finns några hinder för att använda dräktvariationerna enligt gammalt mönster så som min syster gör.

Summary in English: The pictures above were taken on Midsummer’s Eve in Skattungbyn village in Orsa and on Midsummer’s Day outside Leksand Church, both situated in Dalarna, Sweden. I’m wearing the first finished garments for my Orsa dräkt including the white vaistcoat (livstittj), jacket (wajtwäst) and fine linen shirt. The yellow moleskin breeches, the shoes and the leather apron (stjimpa) will eventually be replaced with garments of my own making.  

My sister is wearing different aprons (mågd, plur. mågdär) to her garb depending of what day it is. The blue apron is supposed to be worn for everyday-occasions and lesser holidays whereas the green one traditionally is to be reserved for more festive holidays such as Midsummer’s Day. The practise of wearing a variety of aprons based on the ecclesiastical year was and still is a firmly rooted tradition in Dalarna in particular. In the past the rules dictating which apron as well as other garments to be used constituted tacit knowledge, but nowadays there’s a lot of confusion about the correct usage and special dräkt-calendars have actually been printed in order to guide the wearers of traditional clothing.

Apart from the green apron she has also replaced the simpler wajttraja with the blåtraja or blue jacket for the solemn church occasion.

How to II: Rynkning

maj 25, 2010

 

Tät rynkning på en gammal avklippt ärmlinning från Orsa från 1800-talet. Varje rynka är 1 mm bred.

Dense gathering on a 19th century cut off sleeve from Orsa, each fold is 1 mm wide.

Rynkning är ett enkelt sätt att dekorera ett plagg, och även om jag här demonstrerar rynkning av ärmlinningar så gäller samma metod på kragar, axelpartier osv.

 Skjortärmen på bilden är ganska exakt 50 cm bred innan rynkningen och 21 cm efter, ju bredare ärm desto tätare och fler rynkor kan man göra men ca 50 cm är det vanliga måttet på gamla handvävda allmogeskjortor. Först fållas kortsidorna där sprundet senare kommer vara, därefter sys en rad jämna förstygn 3,5 cm innanför fållen och ca 5 mm nedanför kanten – tänk på att tråden ska vara hållbar och ordentligt fäst, själv använde jag lingarn 35/2.  Runt 2-3 stygn/ centimeter är lagom, på mitt tyg blir det ett stygn för varje 4 trådar. Om stygnen har exakt samma längd blir det förstås lättare att få till jämna och fina rynkor.

 

När sömmen är färdig påbörjas en ny, exakt likadan och paralell förstygnsrad 5 mm under den. Det är viktigt att stygnen blir så paralella som möjligt, annars blir rynkningen ojämn. Två rader räcker gott och väl, men vill man ha ett bredare rynkparti lägger man till ytterligare en söm för varje 5 mm. Jag använde här tre rader, vilket gav ett rynkparti på 1 cm bredd.

 

När alla trådar är på plats är det dags att dra ihop tyget så att rynkorna bildas. Detta kräver en del teknik, men bäst är att arbeta långsamt och försök ”gnugga” tyget mot de fästa trådarna så att en rynka veckas i taget. Dra ihop rynkorna så tätt som möjligt (utan att dra av trådarna…) och låt helst tyget vila ett tag. Därefter är det dags att fästa den rynkade linningen mot ärmkvalen. Nåla fast ärmen och linningen kant i kant, dra sakta isär rynkorna så att de fördelas jämnt och nåla sedan fast dem i kvalen. Sy fast den rynkade linningen och kvalen med fållstygn, ett stygn genom varje veck. Själv använde jag blekt lintråd 60/2 för det. Vik sedan linningen om den inte redan är det och sy likadant på andra sidan. När den vikta kvalens kortsidor sytts ihop är det färdigt.      

 

English: How to II: Gathering

 Gathering is a nice and simply way of embellishing a linen garment, and although gathered cuffs are demonstrated here, the same technique is applied when gathering collars, shoulder-pieces etc.  

 The shirt sleeve in the photos measures pretty much exactly 50 cm or 20 inches wide before the gathering and 21 cm or 8 ½ in after. The wider the sleeve, the more and denser folds you can get, but 50 cm /21“ is a common measurement in old rural Swedish shirts made of home-woven fabrics. First the short sides, which will form the cuffs slits, are hemmed. Then a row of even stab-stitches are sewn ca 3,5 cm or 1 ½ in within the hem and 5 mm below the raw edge – make sure that the thread is durable and carefully attached at the end. For this part I used a linen thread 35/2. About 2-3 stitches per cm or 7-10 per inch will do fine, with my fabric I counted one stab stitch for every 4 threads. A row of stitches of the exact same size will make it easier to get a nice and even gathering.   

Den färdiga ärmlinningen

The finished gathered cuff

 When the seam is finished an identical new one is made 5 mm below it. It’s adamant that the stitches are made as parallel and identical as possible, or the gathering will end up uneven. Two parallel rows of stab stitching will do fine, but should you want a wider gathering another row is added for every 5 mm. I used three rows for this sleeve, which rendered a 1 cm wide gathering (slightly less than half an inch).

 When all the threads are in place it is time to gather the fabric so that tiny folds or creases are formed. This calls for some technique and practise, but the best way is to work slowly and carefully try to “rub” the fabric towards the edge where the threads are fixed,  making one fold at a time. Gather the folds as tight as possible (without breaking the threads…) and let the fabric rest for a while. Then it is time to attach the sleeve to the cuffs. Pin the sleeve and cuff at the short edges, then carefully pull the gathering apart until it is as wide as the cuff and then pin them too. Attach the two pieces with hemstitching, one stitch for each fold. I used a linen 60/2 thread for that. Then fold the cuff if it hasn’t already been that and repeat the same sewing on the other side. The short sides of the folded cuff are finally sewn together and the work is finished.  

Rynkad ärmlinning, axelparti och ok på en hansdsydd originalskjorta i bomull från sent 1800-tal.

Gathered cuffs, shoulders and yoke on an extant late 19th century hand-sewn cotton shirt