Archive for the ‘Dräkthistoria’ Category

Scandinavian Folklore

maj 10, 2011

 Tänkte passa på att tipsa om Laila Duráns nyutkomna bok Scandinavian Folklore, som jag kunde kvittera ut igår efter en lång tids tålmodig väntan. Om inte annat så hade mina förväntningar byggts upp av den blogg som är knuten till bokens tillkomst och som kontinuerligt har uppdaterats med lovande smakprov ur innehållet. Titeln till trots så handlar inte boken särskilt mycket om folktro och gamla sagor om tomtar och troll, utan består i första hand av dryga 700 bilder ren dräktporr från Norge, Sverige och Sápmi med tillhörande text. Här har fokus till synes lagts på noggranna rekonstruktioner av hur kläderna såg ut i det gamla bondesamhället, snarare än hur de används i nutida sammanhang så som vi är vana vid. Tänk mer living history/historiskt återskapande och mindre drottning Silvia på Solliden och folkdanslag. En av bokens förtjänster som särskilt ska framhållas är att det vid sidan av bländande brudsilver och sidenbjäffs bjuds på många intressanta dräktvarianter som också visar på hur man fordom kunde klä sig till vardags och arbete ute på fäbod, kolmila och körslor. Inte minst är dräktskicket från Boda och Floda återgivet på ett mycket intressant och ingående sätt med åtskilliga dräktvarianter som effektivt visar på folkdräkternas variationsrikedom i äldre tid.

På ett rent ytligt plan ger boken kanske ett smått sötsliskigt och klämkäckt intryck som stundom för tankarna till kitschiga vykort från 50-talet (titta bara på omslaget), men det uppvägs lätt av det enastående fotot och den fantastiska detaljrikedom som Durán har dokumenterat kring de norska bunaderna, de samiska koltarna och de svenska folkdräkterna och bygdedräkterna. Så för alla andra dräktfanatiker där ute kan jag inte annat än att rekommendera den, även om det svider i plånboken…

Scandinavian Folklores hemsida

Guilt by Association II: Trams om folkdräkter

oktober 6, 2010

Ingen har väl kunnat undgå att SD:s Jimmie Åkesson faktiskt hörsammade vår uppmaning och till slut drog på sig folkdräkten vid Riksdagens högtidliga öppnande igår (låt vara att den givetvis var lånad hos Skansens dräktkammare…). Kul för Jimmie, man kunde verkligen se hans pojkaktiga förtjusning över att få uppmärksamhet, som när jag själv för första gången bar en Turtleströja på dagis. Men som jag förutspått i mitt tidigare blogginlägg så har detta tyvärr bidragit till att vår dräkttradition och folkliga kulturarv över huvut taget fått en mängd oförtjänt negativ publicitet. Guilt by association – det som SD tar i med sina klibbiga fingrar ska vi per automatik håna och förkasta… Å andra sidan slog min blogg besöksrekord igår med råge, något som knappast är en slump med tanke på att folk hade hittat hit genom att söka på ord som ”dräkt” och ”Blekingedräkt”.  

Men ja, i en artikel i dagens Expressen passar en viss modejournalist vid namn Daniel Björk på att skriva ihop en mängd häpnadsväckande goja om den svenska dräkttraditionen. Bland annat menar han att 1) vår dräkttradition aldrig har funnits, samt att 2) den är ett uttryck för etablissemanget. Jaha. Frågan är om dessa påståenden bottnar i ett medvetet försök att förvränga verkligheten eller ren och skär okunskap. Jag hoppas att det beror på det sista…

Vad Björk missar är att bara för att en tradition är föränderlig över tid, så innebär det inte att den inte har existerat. Vad det gäller Åkessons Blekingedräkt så går den exempelvis helt tillbaka på bevarade plagg från landskapets östra delar, och kan sägas vara representativ för hur den manliga befolkningen klädde sig där några decennier in på 1800-talet. Dräktens utformning skvallrar om dess historia, om hur drag från empirens modekläder togs upp och omformades i en allmogemiljö som vid den tidpunkten gärna ville manifestera sitt välstånd (eller önskan om välstånd) genom modepräglade plagg av köpetyg. Naturligtvis fanns det en rik variation av dräktskicket även i Blekinge, och idag är det mig veterligen endast en variant av högtidsdräkten som har bevarats till vår tid. Men det innebär alltså inte att Blekingedräkten skulle vara ett påhitt, en slags teaterkostym utan historisk förankring. Gör om, gör rätt Daniel Björk!

Originaltröja från Lister härad i Blekinge, daterad 1857 (Nordiska museet) 

Angående kopplingen mellan dräkt och etablissemanget så är givetvis Björk ute och cyklar även här, speciellt med tanke på hur etablissemanget (politiker, media, opinionsbildare) föraktfullt fnyser åt det äldre kulturarvet. Det är helt enkelt ett barockt påstående att folkdräkten skulle ha det allra minsta med det politiska och mediala etablissemanget att göra, låt vara att det kanske gällde för sisådär en 100 år sedan då nationalromantiken låg öfverklassen varmt om hjärtat. 

Hjälp! Det rika etablissemanget kommer! Eller vänta ett slag…? Det där ser ju ut som vanligt hederligt soldfolk…

Att en folkdräkt kan vara svindyr att sy upp medför dock inte automatiskt att den blir eftertraktad bland östermalmsbrats, direktörer eller för all del överbetalda kändisar, journalister eller bloggare från Södermalms trendiga kvarter. Tvärtom. Idag är det i huvudsak ”vanligt folk” som bär dräkt, ofta i anslutning till någon föreningsverksamhet såsom folkdans och folkmusik. För inte så länge sedan var det framförallt gröna vågare och proggare som bildade dräktcirklar där de kunde sitta och väva och sy dräkt i självhushållningens namn, i protest mot det etablerade kapitalistiska konsumtionssamhället! I Dalarna, där dräkten på många håll fortfarande är en levande tradition, används den idag av folk oavsett inkomst, utbildning eller politisk övertygelse.  

Väst från Östra Härad i Blekinge, buren av en fiskare kring 1800-talets mitt (Nordiska museet)

Lite kul var det också att sossarnas Nalin Pekgul dök upp i en tjusig kurdisk dräkt. Nu kan jag inget om kurdisk dräkttradition, men det är uppenbart att det varken finns ett enhetligt sätt att klä sig bland kurderna samt att den inte under några som helst omständigheter har varit oförändrad i hundratals år. Lustigt nog är det emellertid ingen inom etablissemanget som ifrågasätter Pekguls dräkttradition eller avfärdar den som ”förljugen nationalromantik”…

Blekingedräkt är coolt. Frågan är dock om all coolhet i världen ens räcker till för att göra Jimmie cool. Om inte annat är det höjden av ”ocoolhet” att klampa ut ifrån en gudstjänst inför HM Konungen… (SvD)

För den som vill veta mer om dräktskicket i Blekinge rekommenderar jag den här sajten från Blekinge Museum.

Update 9/10: Tramset om folkdräkter fortsätter idag på Eskilstunakuriren. Läs framförallt det sista stycket i Axelssons krönika där uttryck för äldre kulturarv misstänkliggörs genom långsökta kopplingar till tyskarnas erfarenheter av nazismen. There you go! Bär dräkt och du blir per automatik en dreglande nazist!

Myter och felaktiga föreställningar om folkdräkter

september 22, 2010

Med anledning av vad jag skrev i det föregående blogginlägget tänkte jag ta upp några grundläggande missuppfattningar och myter som tydligen florerar kring vår inhemska dräkttradition. Det utbredda ointresset för äldre kulturyttringar har lett till att okunskapen är stor, och utan att leka besswerwisser skulle jag ändå vilja dra mitt lilla strå till stacken i ett försök att vända den trista trenden trenden. Så här kommer några av de föreställningar som jag i en eller annan form stöter på lite då och då:

”Det fanns förr i tiden en dräkt för varje socken eller härad”

För det första har ett lokalt särpräglat dräktskick funnits i långt ifrån hela landet, och de bygder som faktiskt utvecklade lokala dräkttraditioner följde inte alltid socken- eller häradsgränserna. Ett exempel är Skåne, Sveriges mäktigaste dräktlandskap jämte Dalarna, som historiskt sett hade fyra urskiljbara dräktregioner som var och en innefattade flera socknar och härader. Först kring förra sekelskiftet kom de skånska dräkterna att standardiseras och delas in efter enskilda härader.

”Folkdräkt är en nationalromantisk konstruktion som uppfanns kring förra sekelskiftet”

En felaktig uppfattning som tycks vara spridd även bland akademiskt bildade människor. Det stämmer visserligen att många av dagens bygdedräkter har rekonstruerats och i flera fall till och med fritt designats/komponerats under 1900-talet. Det gäller framförallt för områden där ett lokalt särpräglat dräktskick aldrig växte fram, men där man senare fann ett behov av en egen dräkt exempelvis för folkdanssamanhang. Man ska dock komma ihåg att rekonstruerade dräkter bygger på originalplagg från allmogemiljö, så även om de kanske inte alltid är helt representativa för bygden i fråga är de ändå autentiska allmogeplagg. Dock finns det naturligtvis också en mängd bygder med genuina och dokumenterade dräkttraditioner. I delar av Dalarna är traditionen dessutom obruten, dvs dräkten har aldrig lagts undan utan har burits kontinuerligt i olika sammanhang fram till idag.

 

Ateljebild från förra sekelskiftet (Bohusläns museum)

 

”Det heter inte sockendräkt, häradsdräkt, nationaldräkt etc”

Bestämmer… vem då egentligen? Förr talade man helt enkelt om kläder, klädning eller klädebonad (jfr norska bunad) när man beskrev om det man hade på sig. De övre samhällskikten brukade åtminstone från och med 1600-talet begreppet ”nationaldräkt” när de avsåg allmogens lokalt särpräglade kläder, men detta ska inte blandas ihop med dagens Sverigedräkt. Vid den här tiden betydde nation helt enkelt ”folk” och syftade i sammanhanget på de många olika ”nationer”/”folk” som bebodde Sverige – dalfolk, västgötar, värmlänningar osv. 

”Folkdräkterna var förr endast tjusiga högtidskläder”

I det gamla dräktskicket fanns olika dräktvarianter som förutom kön styrdes av ålder, civilstatus, årstid och inte minst vilken högtid som gällde. Det är egentligen en smula knepigt att tala om folkdräkter som enhetliga kläduppsättningar, eftersom det aldrig fanns en enda variant som gällde för alla året runt. I det gamla förindustriella bondesamhället fanns dock ingen självklar uppdelning mellan vardags- och högtidsplagg (se bara på orsadräktens stjimpa!), annat än att vardags- och arbetsplaggen var mer slitna. Ett nytt plagg invigdes i regel under söndagsgudstjänsten i kyrkan, och bars fram tills dess att det började visa tecken på slitage. Då fick den tjäna som s.k. släpkläder eller vardagsplagg, och lappades och lagades efter behov. I takt med att plagget fortsatte att slitas användes det desto mer i tyngre arbete. Ofta bars plaggen på det viset ända tills dess att de bokstavligt talat föll av kroppen, och klipptes upp till trasor som kunde återanvändas på något sätt, t.ex i mattor. Visst fanns det mer renodlade högtids- och arbetsplagg, men dessa liknande ändå varandra och skildes egentligen åt i fråga om material snarare än snitt.

En intressant iakttagelse är att lokalt särpräglade dräkter ofta inte växte fram i isolerade trakter, utan återfanns tvärtom i bygder med en rörlig befolkning som ofta var ute på resande fot i handels- eller arbetssyfte. Detta gäller i allra högsta grad för Dalarna med sin herrarbetande och slöjdsäljande befolkning, men också dräktbygder som sörmländska Vingåker och Sorunda, värmländska Dalby och västgötska Toarp med sina knallar. När dessa människor reste omkring i landet bar de sin bygds lokala dräkt så att alla skulle kunna se varifrån de härstammade. Inte minst i Stockholm kunde man på gator och torg se brokiga skaror av inresta bönder i sina dräkter, något som under en lång tid var ett favoritmotiv bland konstnärer. Bland annat utmärkte sig rättvikskullorna som ända in på 1900-talet vandrade ner till Stockholm i stora skaror för att arbeta i sina sockendräkter. Dräkten blev ett slags varumärke som garanterade att arbetaren eller försäljaren var den han eller hon utgav sig för. Givetvis motsäger också detta bilden av folkdräkt som en ren högtidsklädsel.   

 

Herrarbetande rättvikskullor i Liljeholmens Stearinfabrik (Svenska familjejournalen, 1870)

 

”Folkdräkterna användes bara av storbönder och bättre bemedlade”

Tittar vi på de egentliga folkdräktsområdena så märker vi snart att de i regel förekom i bygder med liten social skiktning, där en egalitär kultur kunde få fäste. Åtminstone gäller detta Dalarna, där den extrema hemmansklyvningen och de magra jordarna medförde att alla mer eller mindre var fattiga men i fattigdomen jämlika småbönder. I mer skiktade regioner där det förekom verkliga storbönder, exempelvis i Mälardalen, utvecklades det sällan egentliga folkdräkter då allmogen där hade en ekonomi som tillät att man tävlade med varandra i fråga om modemedvetenhet. Vidare bygger nog påståendet på uppfattningen att folkdräkterna eller åtminstone vissa plagg till dem var såpass dyra att de mindre bemedlade inte hade en chans att köpa material till dem. I flera avseenden stämmer nog detta, i synnerhet i Skåne och Västra Vingåker där exklusiva material och dräktsilver är vanligt. Här finns dock dokumenterade varianter av dräkterna som är sydda av billigare och enklare material. Det hände också att de allra tjusigaste plaggen, exempelvis vingåkerdräktens ”Stora högtidsdräkt”, lånades ut vid behov. Dock måste man ha i åtanke att fattigdom och begränsade tillgångar sällan hindrade folk från att lägga sina surt förvärvade slantar på dyrbara kläder. Speciellt gällde detta drängar och pigor, som ofta kunde investera större delen av sin lön i dyrbara köpetyger. Det finns många skildringar från speciellt 1800-talets början om hur drängar, pigor och andra ungdomar ställde till förtret och oro i bygderna med sin flärdfullhet och modesnobbism.

 Tomt Anders Matsson, fattig morkarl från Östnor i sin dräkt,  foto från 1918 av Karl Lärka (Mora bygdearkiv)

 

”Träskor hör till folkdräkterna, kurbitsmålade träskor är typiskt för Dalarna och dess dräkttradition”

Kurbitsmålade träskor är rent turistkitsch som har börjat tillverkas och säljas under 1900-talet, faktum är att  träskor i äldre tider varit så gott som okända i Dalarna och i andra landskap norr om Götalandskapen. I Skåne, Halland, Blekinge och delar av Småland användes träskor av tradition mycket till vardags bland allmogen, men de ingår såvitt jag vet inte i högtidsdräkterna därifrån. Att bära träskor till en folkdräkt i högtidssammanhang kan gott och väl jämföras med att ha gummistövlar eller foppatofflor till kostym…

 

”Näverskor har använts till folkdräkt”

Skor av flätat näver är en rent finsk företeelse som i vårt land främst användes i finnskogarna och då som vardagliga slit-och-släng-skor. När bouppteckningar och äldre skildringar talar om ”näverskor” hos allmogen syftar det i själva verket på s.k. svenskskor i läder med en becksömmad sula av flera lager näver.

”Allmogekvinnor fick förr inte visa håret, vi har haft samma slöjtradition som i Mellanöstern”

Njae en jämförelse rakt av är vansklig att göra. Fram till 1800-talet dolde gifta kvinnor sitt hår under antingen en s.k. hatt (hätta) eller den liknande bindmössan med stycke. Detta byggde på bibliska budskap och har således samma grund som seden bland kristna och muslimer i Mellanöstern. Undantag från denna regel fanns dock i Delsbo socken i Hälsingland där även gifta kvinnor och änkor gick med utsläppt hår. Ogifta unga flickor kunde dock överallt gå barhuvade med håret uppsatt på något vis. Under 1800-talet blev det allt vanligare att hatten och mössan ersattes med sjalett (i Dalarna kallad trasa), en huvudbonad som också blev populär även bland ogifta kvinnor och yngre flickor och som bars så att en del av håret i regel syntes. Man ska också ha i åtanke att en propert klädd man i det gamla bondesamhället även han förväntades bära antingen hatt eller mössa av något slag. Men redan vid 1800-talets sista decennier hade seden med ”obligatorisk” huvudbonad kommit att bli så avslappnad på de flesta håll att både kvinnor och män kunde vara barhuvade till och från, åtminstone inomhus.

 

Halländsk kvinna i bindmössa med stycke, foto av Severin Nilsson från slutet av 1800-talet (Länsmuseet Halmstad)

 

”Folkdräkt ska sys för hand och får enbart innehålla handvävda tyger”

Trevligt om man gillar vävning och handsömnad, men tyvärr har nog denna föreställning skrämt bort mer än en potentiell dräktentusiast. Faktum är att maskinvävda tyger har använts till plagg ända sedan 1700-talet då engelska fabrikstyger strömmade in för avsalu till Sverige (till förtret för de som förespråkade protektionism), och när symaskinen gjorde entré efter 1800-talets mitt syddes och t.o.m. broderades dräktdelar med hjälp av denna finurliga uppfnning. Maskinsytt var status och visade att man hade råd att sy upp sina plagg hos en redig skräddare, i Dalarna lät man t.o.m. sy extra, överflödiga fållar på maskin bara för att understryka detta. På samma sätt var maskinvävda köpetyger något exklusivt som skvallrade om att man hade råd att spendera kontanta medel på sina kläder – för väva kunde ju ändå vilken bondmora som helst. Idag är det intressant nog det rakt omvända som gäller, i en tid där arbetstimmar och händighet har blivit en bristvara har istället handvävnad och handsömnad kommit att stå för något ”genuint” och åtråvärt.

 Se gärna också  mitt inlägg om dräktpoliseri och dräktfascism.  

 

Skinnskräddaren Anders Blå vid sin trampsymaskin, Orsa 1922 (Orsa bildarkiv)

”Mollskinn till knäbyxor är fusk och har ingen gammal förankring”

Mja. Idag är det vanligt att man syr knäbyxor av gult mollskinn (ett bomullstyg) som ersättning för sämskskinn, vilket var det ursprungliga materialet. Detta är ser vissa dräktpuritaner och dräktpoliser lite snett på. Dock hände det faktiskt att man gjorde detta i Dalarna redan i slutet av 1800-talet, under den tiden då sockendräkterna fortfarande användes ”på riktigt” till helg och söcken. Anledningen då som nu är att sämsksinn tål fukt väldigt dåligt.

”I Sverige använder vi dirndl och lederhosen”

Okej, om utländska turister och hollywoodregissörer för för sig något sådant är det kanske förlåtligt, men när jag ser denna föreställning dyka upp bland svenskar tror jag bara inte mina ögon. Men det är bara konstatera att okunskapen om vårt eget traditionella dräktskick inte vet några gränser…     

Coola killar, men det är alltså i Bayern du hittar dem och inte på Bingsjö Spelamansstämma…

Felaktigheter om Bockstensmannen (igen)

maj 28, 2010

 

I gårdagens avsnitt av TV 4:s historiesatsning Sveriges Historia fick vi följa med till 1300-talet, en period som ligger mig särskilt nära om hjärtat eftersom jag återskapar kläder från den tiden. Avsnittet bjöd återigen på en snyggt filmad tidsresa med ett hyffsat bra urval med hänsyn till den ynka timme som man har till sitt förfogade, och självklart tog man med ett inslag om en av svensk medeltids okändaste kändisar, bockstensmannen. Till min besvikelse utbrister dock Harrison angående mannens kläder att ”det här var ingen vanlig bonde!”. Jo Dick, Bockstensmannen var med all sannolikhet en man av låg status, om inte en bonde så åtminstone en man i tjänande ställning. Ända sedan han grävdes fram ur torven i Bockstens mosse på 30-talet har vi fått höra att mannen ska ha varit en person av rang, vilket påstås framgå av hans moderiktiga kläder som består av bl.a. struthätta och mantel. Enligt Albert Sandklef vid Varbergs museum, som var ansvarig för dräktens konservering och som skrivit böcker och artiklar om fyndet, ska Bockstensmannens påstått höga samhällställning avslöjats av dessa två attiraljer, som endast ”herremän” ska haft tillstånd att bära.

Problemet är att detta bygger på föråldrad kunskap om medeltida mode och dräktskick, något som givetvis den framlidne Sandklef får ursäktas för. Alla som reenactar 1300-talet och har gjort den mest grundläggande research kring tidens dräktskick vet dock att struthättor och mantlar var vanliga standardplagg som bars av ofrälse såväl som av frälse. Idag vet vi lyckligtvis betydligt mer om medeltida kläder än vad man gjorde på Sandklefs tid för 70 år sedan. Men detta till trots verkar emellertid uppfattningen om Bockstensfyndet ha undgått uppdatering och de seglivade föreställningarna om hans höga status tycks ha fått stå oemotsagda fram till idag. Men varifrån kommer de? Sandklef tycks ha baserat sitt resonemang på Paul Nörlund (som undersökte Herjolfsnes på 20-talet), men varifrån han i sin tur har fått uppgifterna vet jag inte. Hursomhelst, mig veterligen finns det inga dokumenterade förordningar från nordisk medeltid som uttryckligen hindrar ofrälse från att bära mantlar och struthättor. Jag ser alltså ingen anledning till varför dessa gamla myter ska förmedlas idag, särskilt inte då Bockstensfyndet piffades upp ganska nyligen med en ny fräsh utställning på Varbergs museum med bl.a. en kusligt levande rekonstruktion av hur mannen kan ha sett ut i livet.

Sanningen är att mannen i mossens kläder är mycket enkla och ”rustika” om man så vill. Materialet i alla dräktdelar består av hemvävt ylletyg i treskaftskypert, vadmal, vilket knappast en ”herreman” med självaktning skulle ha burit ens till vardags. Istället bar man inom högreståndskretsar kläder sydda av importerat kläde i olika kvaliteer, gärna fodrade med fint ylle eller päls, något som framgår i dåtida källor såsom testamenten (ännu tjusigare material såsom brokad och siden kunde användas vid högtidliga tillfällen). Spår av färger saknas också på samtliga plagg med undantag för ett litet v-format tygstycke med okänd funktion vilken var rödfärgad med krapp. Med stor sannolikhet var mannens dräkt i övrigt ofärgad, vilket var ett tecken på låg status och rent utav tjänande ställning, något som en ståndsperson givetvis hade undvikit.

Ofta har dräktens anslutning till tidens mode framhållits, men en närmare titt avslöjar flera ålderdomliga drag. Om vi utgår från att dräkten kan dateras till tiden ca 1360-70 så är framförallt mannens vadlånga kjortel omodern och skulle vid tidpunkten ha legat åtminstone ett par decennier efter modemässigt. Detsamma gäller struthättan med sitt stora, pösiga dok. Den tidens jämförelsevis korta och tajta modeplagg med sina så typiska knappar (cotehardier, doubleter) som 1360-talets modesprättar var så förtjusta i saknas helt enkelt. Mannens slitna hosor är också jämförelsevis klumpigt sydda och är gjorda för rörlighet snarare än fåfänga på catwalken. Skorna är oerhört enkla och knappast något som man förväntar sig att en ståndsperson ska ha burit. Det bevarade skärpet är brett, grovt och odekorerat och kontrasterar därmed starkt mot de rikt dekorerade bälten med tjusiga ströningar och andra detaljet som bars av frälset och borgerskapet. Mannens knivar är slutligen mycket enkla, rena arbetsredskap som endast en man ur de arbetande klasserna eller laboratores skulle haft nytta av. Dolken, antingen i testikel- eller rondellform, som var näst intill en obligatorisk accessoar för den modemedvetne under den här tiden, lyser talande nog med sin frånvaro.

 I viss mån kanske bilden av Bockstensmannens ”fina kläder” baserar sig på den okunniga uppfattningen om att enkla människor under 1300-talet ska ha klätt sig i paltor av trådsliten, grov säckväv och slarvigt ihoptråcklade skinnhuvor av det slag som man ser i Hollywoodfilmer och på marknadsstånd under medeltidsveckan, men de är rena fantasifoster som svarar mot folks förväntningar på ”den mörka medeltiden” då allt ska ha varit fult, grovt tillyxat och Conan-barbaren-primitivt. Nåja, Korpen flyger i all ära, men klädesplaggen från Bockstens mosse ger en mer rättvisande bild av hur den vanlige nordiske allmogemannen kunde gå klädd under 1300-talet.

 Summa summarum – Bockstensmanens kläder är helt och hållet präglade av det mode som var rådande inom de lägre samhällsskikten under den tid han levde. Om han nu var en ”herreman” som det fortfarande så envist hävdas så var han uppenbarligen av någon outgrundlig anledning förklädd till en enkel bondlurk eller hantverkare. Men att en ”herreman” under 1300-talets andra hälft ska ha traskat omkring i så enkla paltor är ungefär lika sannolikt som att en högre tjänsteman eller stureplansbrat av idag skulle visa upp sig i en billig träningsoverall från Rusta med tillhörande foppatofflor, och flasha en mobil med 10 år på nacken. Eller nu kanske jag var en smula orättvis, i mina ögon är Bockstensmannens dräkt snygg, stilren och elegant i sin enkelhet, och egentligen trevligare såväl estetiskt som ur komfortsynpunkt än det tajta och fjolliga bjäfs som 1300-talets verkliga modelejon spatserade runt i… 😉

Herreman eller herde?

Bouppteckningar som dräkthistoriska källor

februari 8, 2010

 

Gamla bouppteckningar kan vara en riktig guldgruva för dem som är intresserade av hur folk gick klädda i äldre tider. Ofta är uppgifterna rikligt detaljerade och anger bådde plaggens färg, material och skick, liksom hur mycket de var värda. Dock kan det vara svårt att bilda sig en uppfattning om hur de nämna plaggen såg ut om man inte har något att jämföra med, såsom samtida bilder eller bevarade plagg. En ”rock” i en bouppteckning från 1830 kan exempelvis inenbära alltifrån ett för tiden moderiktigt plagg med slag och dubbla knapprader till en ålderdomlig justaucorps med häktor och skört.

Dessutom gäller det att se upp med termionologin – när bouppteckningarna händelsevis talar om ”klädning/klänning” för män så innebär det inte att förfadern i fråga var transvestit, utan att det rör sig om en uppsättning kläder som hörde ihop som i en kostym (i regel väst, byxor och rock). Buppteckningar innehåller naturligtvis mer än kläder, men de ger en intressant inblick i hur man betraktade och värderade dem i ett större materiellt sammanhang. Före masskonsumtionens intåg var kläder förhållandevis dyrbara, men det framgår ändå av bouppteckningarna att människor kunde vara förvånandsvärt villiga att investera stora summor på en välförsedd garderob. Detta kan vara nyttigt att tänka på då man annars lätt kan få uppfattningen av gamla eländesskildringar av 1800-talets Fattigsverige att folk ska ha traskat runt barfota i trådslitna paltor av grov säckväv och klumpigt ihoptovade slokhattar på huvudet.
 

Så vad får vi veta av de gamla dokumenten? När min morfars morfars farmor Elsa Arvidsdotter avled år 1823 i halländska Vessige socken framgår det av bouppteckningen att hon hade en imponerande uppsättning kläder, trots att hon inte kom från något mer än ett medelstort bondehushåll i det relativt fattiga landskapet Halland. Hon hade bl.a. ägt en svart kjol av kamlott (ett blankt köpetyg av ylle), en dubbelt så dyrbar kjol av blått kläde samt ytterligare nio kjolar av olika material, inklusive fårskinn och yllesatin. Hon hade därtill sju stycken svarta, blå och gröna tröjor av olika ylletyger, liksom fyra stickade och för Halland så typiska s.k. bindtröjor. Vidare nämns sex randiga och spräckliga livstycken av satin, kalmink (atlasvävt randigt ylletyg) och verken (ett hemvävt tyg med linvarp och ylleinslag). Till alla sina kjolar hade hon nio förkläden, de flesta av olika ylletyger och med blå eller röda ränder. Ett av dem var av kattun, dvs mönstertryckt bomull, och det är högst troligt att de olika förklädena bars vid olika högtidssammanhang. Ett tiotal ”dukar” av olika material och färger räknas upp, vilket kan innebära både sjalar, huvudklutar och bokkläden. Närmast kroppen kunde hon bära någon av sina sex grova eller tre finare särkar av linnelärft. Vidare hade hon att välja mellan inte mindre än tio par handskar och fem par strumpor. Ett par dyrbara skor med lika dyrbara silverspännen (tillsammans motsvarande en halv ko i värde) hade hon förmodligen till kyrkan, medan ett par betydligt enklare ”tofler”, med vilken kanske avses träskor, fick räcka till vardags.

Till detta kunde hon pynta sig med en mängd silversmycken, inklusive ett förgyllt ”kåpespänne”, halsknapp, hattspänne (förmodligen till klut) manchetter, sex ringar, ett par lövspännen (en typ av brosch) samt en ”lång förgylt kädja med kors och löf”.

När sonen, hemmansåboen Anders (min morfars morfars far) avled mindre än tre år senare ägde han två grå kapprockar, två grå och en blå surtut (en slags rock, oftast av modernare snitt), fyra långtröjor (ålderdomlig typ av rock med häktor), en skinntröja, tre s.k. stacktröjor (en ålderdomligare typ av tröja med häktor), två stickade bindtröjor varav en randig samt en päls. Han ägde åtta västar av verken och en av kattun, två par blå och ett par grå knäbyxor av vadmal, ett par av blaggarn och ett par av sämskat skinn. Byxorna kunde han till högtid knäppa i knäet med ett par silverspännen, och annars något av sina fyra par av mässing. Uppräkningen forsätter med sex par strumpor, två par handskar, fyra par vantar, två hattar, två halsdukar, sex skjortor av blaggarn och lärft samt två par skor med mässingspännen och två par stövlar. Inte att förglömma är silverhalsknapp, tre par manchetter (varav ett par ”med beslag”) samt ett spanskrör (en tjusig promenadkäpp) med silverknopp. Puh.

Och nu över till något helt annat – en liten sneek peek of the week på vad jag håller på att arbeta med: