Archive for the ‘Essä’ Category

Guilt by Association II: Trams om folkdräkter

oktober 6, 2010

Ingen har väl kunnat undgå att SD:s Jimmie Åkesson faktiskt hörsammade vår uppmaning och till slut drog på sig folkdräkten vid Riksdagens högtidliga öppnande igår (låt vara att den givetvis var lånad hos Skansens dräktkammare…). Kul för Jimmie, man kunde verkligen se hans pojkaktiga förtjusning över att få uppmärksamhet, som när jag själv för första gången bar en Turtleströja på dagis. Men som jag förutspått i mitt tidigare blogginlägg så har detta tyvärr bidragit till att vår dräkttradition och folkliga kulturarv över huvut taget fått en mängd oförtjänt negativ publicitet. Guilt by association – det som SD tar i med sina klibbiga fingrar ska vi per automatik håna och förkasta… Å andra sidan slog min blogg besöksrekord igår med råge, något som knappast är en slump med tanke på att folk hade hittat hit genom att söka på ord som ”dräkt” och ”Blekingedräkt”.  

Men ja, i en artikel i dagens Expressen passar en viss modejournalist vid namn Daniel Björk på att skriva ihop en mängd häpnadsväckande goja om den svenska dräkttraditionen. Bland annat menar han att 1) vår dräkttradition aldrig har funnits, samt att 2) den är ett uttryck för etablissemanget. Jaha. Frågan är om dessa påståenden bottnar i ett medvetet försök att förvränga verkligheten eller ren och skär okunskap. Jag hoppas att det beror på det sista…

Vad Björk missar är att bara för att en tradition är föränderlig över tid, så innebär det inte att den inte har existerat. Vad det gäller Åkessons Blekingedräkt så går den exempelvis helt tillbaka på bevarade plagg från landskapets östra delar, och kan sägas vara representativ för hur den manliga befolkningen klädde sig där några decennier in på 1800-talet. Dräktens utformning skvallrar om dess historia, om hur drag från empirens modekläder togs upp och omformades i en allmogemiljö som vid den tidpunkten gärna ville manifestera sitt välstånd (eller önskan om välstånd) genom modepräglade plagg av köpetyg. Naturligtvis fanns det en rik variation av dräktskicket även i Blekinge, och idag är det mig veterligen endast en variant av högtidsdräkten som har bevarats till vår tid. Men det innebär alltså inte att Blekingedräkten skulle vara ett påhitt, en slags teaterkostym utan historisk förankring. Gör om, gör rätt Daniel Björk!

Originaltröja från Lister härad i Blekinge, daterad 1857 (Nordiska museet) 

Angående kopplingen mellan dräkt och etablissemanget så är givetvis Björk ute och cyklar även här, speciellt med tanke på hur etablissemanget (politiker, media, opinionsbildare) föraktfullt fnyser åt det äldre kulturarvet. Det är helt enkelt ett barockt påstående att folkdräkten skulle ha det allra minsta med det politiska och mediala etablissemanget att göra, låt vara att det kanske gällde för sisådär en 100 år sedan då nationalromantiken låg öfverklassen varmt om hjärtat. 

Hjälp! Det rika etablissemanget kommer! Eller vänta ett slag…? Det där ser ju ut som vanligt hederligt soldfolk…

Att en folkdräkt kan vara svindyr att sy upp medför dock inte automatiskt att den blir eftertraktad bland östermalmsbrats, direktörer eller för all del överbetalda kändisar, journalister eller bloggare från Södermalms trendiga kvarter. Tvärtom. Idag är det i huvudsak ”vanligt folk” som bär dräkt, ofta i anslutning till någon föreningsverksamhet såsom folkdans och folkmusik. För inte så länge sedan var det framförallt gröna vågare och proggare som bildade dräktcirklar där de kunde sitta och väva och sy dräkt i självhushållningens namn, i protest mot det etablerade kapitalistiska konsumtionssamhället! I Dalarna, där dräkten på många håll fortfarande är en levande tradition, används den idag av folk oavsett inkomst, utbildning eller politisk övertygelse.  

Väst från Östra Härad i Blekinge, buren av en fiskare kring 1800-talets mitt (Nordiska museet)

Lite kul var det också att sossarnas Nalin Pekgul dök upp i en tjusig kurdisk dräkt. Nu kan jag inget om kurdisk dräkttradition, men det är uppenbart att det varken finns ett enhetligt sätt att klä sig bland kurderna samt att den inte under några som helst omständigheter har varit oförändrad i hundratals år. Lustigt nog är det emellertid ingen inom etablissemanget som ifrågasätter Pekguls dräkttradition eller avfärdar den som ”förljugen nationalromantik”…

Blekingedräkt är coolt. Frågan är dock om all coolhet i världen ens räcker till för att göra Jimmie cool. Om inte annat är det höjden av ”ocoolhet” att klampa ut ifrån en gudstjänst inför HM Konungen… (SvD)

För den som vill veta mer om dräktskicket i Blekinge rekommenderar jag den här sajten från Blekinge Museum.

Update 9/10: Tramset om folkdräkter fortsätter idag på Eskilstunakuriren. Läs framförallt det sista stycket i Axelssons krönika där uttryck för äldre kulturarv misstänkliggörs genom långsökta kopplingar till tyskarnas erfarenheter av nazismen. There you go! Bär dräkt och du blir per automatik en dreglande nazist!

Guilt by association

september 22, 2010

Sverigedemokraterna vill stärka det etniskt svenska kulturarvet genom att satsa en halv miljard på hembygdsföreningar, folkdanslag och spelmansmusik. Toppen! Verkligen. Problemet är att man samtidigt av någon anledning vill motarbeta ”kultur som syftar till att chockera, uppröra eller provocera”, vilket skulle slå hårt mot både mig själv och 99% av svenska folket som i en eller annan form gillar att konsumera s.k. ”Entartete Kunst” (vilket säkert innefattar allt från pizza och tango till manga och ståuppkomik). Kruxet är att många, om inte rentutav de allra flesta, svenskar säkert skulle uppröras och provoceras av min ”töntiga” sockendräkt och excentriska kärlek till det gamla kulturarvet. Folkmusik, folkdräkt och alla utslag av gammal bygdekultur som SD säger sig ömma för är nämligen idag marginaliserade och i många fall bespottade fenomen, ironiskt nog raka motsattsen till den ”breda och fokliga kultur” som Jimmie och Co inbillar sig att de är. Jag vet inte vilken tid SD:arna lever i, men om de inte har märkt det så är den svenska folkdräktstraditionen (tyvärr) lika stendöd utanför Dalarna som Hylands hörna och vänstertrafiken. 

 Att Sverigedemokraterna nu omfamnar dessa kulturuttryck kommer givetvis också verka kontraproduktivt. Å andra sidan sätter det hela fingret på ett problem som säkert har bidragit till att slussa in SD i maktens korridorer. Intresset för det äldre kulturarvet i Sverige har kanske aldrig varit så lågt som det är idag, men förutom ett utbrett ointresse och likgiltighet ser vi också en snobbig och arrogant motvilja mot dessa fenomen, inte minst från intellektuellt håll. Paradoxalt nog är folkdräkt och liknande företeelse någonting i allra högsta grad osvenskt. ”Verkligen? Men det är ju det ”svenskaste” vi har” kanske någon invänder. Nja, låt mig kortfattat förklara: adjektivet svensk(t) har sedan decennier tillbaka kommit att associeras med modernism, progressivitet och stoltheten över att tillhöra ”världens modernaste land” där man minsann gjort sig av med allt gammalt dammigt gods i form av historia och kulturarv och i dess ställe månar om att alltid ligga i framkanten (se Fredrik Lindströms utmärkta analys i dokumentärserien ”Världens modernaste land”). Tack vare Sveriges rentutsagt sjukliga koncensuskultur och kvävande jantelag förväntas också alla ställa sig bakom denna fixering vid modernitet – alla ska minsann vara lika progressiva och rotlösa.

Kulturella element från det gamla provinsialistiska bondesamhället såsom bandgrindsvävning, flottig nävgröt och vallåtar på kohorn passar därför helt enkelt inte riktigt in i den progressiva nationella självbild som odlats i Sverige sedan åtminstone 70-80 år tillbaka (med undantag för att dricka HB då…). Politiker- och kulturetablissemanget, men uppenbarligen också stora delar av de djupa folklagren, bespottar helt enkelt den gamla allmogekulturen och oss som med stolthet håller den vid liv. I bästa fall rör det sig om ganska harmlöst raljerande över dessa ”urfjantiga” knätoffsar och gnisslande nyckelharpor, men ibland övergår hånet till skamliga och rent obehagliga angrepp där intresse för bygdekultur misstänkliggörs och förknippas med främlingsfientlighet och nynazistiska rörelser. Att Sverigedemokraterna nu petar på dessa frågor hjälper ju inte direkt, utan ger ”folkkulturfobikerna” vatten på sin kvarn. Klimatet har redan hårdnat, samhället går mot skärpt polarisering och vi hopplöst traditionsbundna ”reaktionärer” som faktiskt vågar skylta med vårt intresse för att bevara och vårda våra förfäders seder och bruk kommer att misstänkliggöras desto mer tack vare principen om guilt by association. Och risken finns nu att människor, speciellt yngre, som kanske känner sig nyfikna på svensk folkkultur – vare sig det nu är musik, dräkt, slöjd, hembygdsforskning m.m. – riskerar att skrämmas iväg eftersom de inte vill bli förknippade med Sverigedemokraterna.

Makthavare, politiker och demagoger har sedan länge exploaterat människors traditionella dräktskick och kultur för sina egna syften, det gäller såväl Sverige som för de flesta länder runtom i världen. Dock har ju detta exempelvis inte kunnat hindra våra grannar i Norge från att älska sia bunader. Eller för att inte tala om tyskarna, som kanske mer än några andra har fått sin folkkultur missbrukad i politiska syften, men som ändå stolt håller på sina trachten åtminstone i Bayern där traditionen är som starkast (ta bara en titt på det pågående Oktoberfest!). 

Det värmer att så många människor har tagit ställning mot SD:s småaktiga trångsynthet och står upp för medmänsklig tolerans och kulturell diversitet. Samtidigt ser vi redan tendenser till att kritiken lätt spiller över till en högljudd mobb som i sin frustration slår vilt omkring sig mot allt och alla som kan misstänkas ha kopplingar till SD. ”Allt som SD gillar ska vi hata och krossa” tycks många resonera i dessa tider, se bara på hur tongångarna går nu i många bloggar och facebookinlägg. Guilt by association, simple as that… Hur länge dröjer det innan våldamma autonoma s.k. ”antifascister” kommer att bränna ner hembygdsgårdar, storma spelmansstämmor och kasta gatsten på alla som offentligt törs visa sig i sämskskinnsbyxor eller bindmössa?

För mig är det uppenbart – det är, för att spetsa till det, svenskarna och den moderna svenska folkkulturen som i så fall ”hotar” min kultur, inte invandrarna. Det är då inte människor med utländsk härkomst som hånar och ställer sig oförstående gentemot mitt intresse för gammal allmogekultur, utan snarare andra etniska svenskar. Tvärtom säger min erfarenhet att människor med bakgrund i samhällen där man värdesätter gamla traditioner har lättare att förstå mitt intresse. Och fram tills det att jag överbevisas är jag övertygad om att även de flesta politiskt aktiva Sverigedemokrater och SD-väljare innerst inne är lika ointresserade och oförstående för det äldre inhemska kulturarvet, ja deras utspel är givetvis bara ännu ett pinsamt och populistiskt tilltag. Men visst för all del, upp till bevis Jimmie och hedra din bygd genom att klä dig i dräkt (det blir väl Villands häradsdräkt då kan jag tänka mig?)! För du vågar väl…?      

Undrar hur många sverigedemokrater som kan tvåändsstickning…?

Sanningen är att SD kom in i riksdagen på grund av ett utbrett missnöje med etablissemanget och den kultur av skitnödig politisk korrekthet som ligger som en våt filt över den här ankdammen till land, inte för att mer än 300 000 svenskar är ett gäng hatiska rasister som med glupande aptit käkar spädbarn till frukost. Visst, för den absoluta merparten av befolkningen är frågor om gammalt mossigt kulturarv och kulturell identitet en ointressant icke-fråga. Men ändock är det enligt min egen erfarenheter tillräckligt många, speciellt unga människor födda efter 1980, som retas av ett ideologiskt klimat som bland annat lett till att skolor förbjudit svenska flaggan och nationalsången och där det anses normalt och t.o.m. lovvärt att raljera över inhemska kulturyttringar, var sig det nu rör sig om brunsås eller ”knätoffseri”.

Det är ur den missnöjda och i många fall sårade gruppen som SD lockat och fortsättningsvis kommer att attrahera väljare, medan vi sentimentala knätoffsentusiaster som varken vill ha Sverigedemokraterna och deras förakt för ”främmande” kultur eller avantgardets förakt för inhemsk svensk kultur kommer i kläm i ett slags skruvstäd. För det sorgliga är att det än så länge bara är Sverigedemokraterna som höjt röster mot dessa nonsensutspel (som att förbjuda nationalsången) och erbjudit ett alternativ med sin förrädiskt lockande retorik. Detta kunde de etablerade politikerna lätt ha kontrat, men har i sin bottenlösa dumhet och nonchalans valt att avstå ifrån. Istället har vi en statsminister som retat gallfeber på folk med uttalanden om ”det ursvenska” som ”barbari” (visserligen taget ur sitt sammanhang) och en partiledare för Sveriges största parti som vid flera tillfällen talat nedlåtande om ”töntiga” svenska traditioner (uttalanden som jag vet har skrämt över uppretade väljare till SD). Och i tidningar har man kunnat läsa att svenska folkdräkter är ”färgglad fascism” – jo man tackar! Än en gång, det som Jimmie och Co lyfter fram ska av någon outgrundlig anledning angripas och förhånas, istället för att ”återerövas”. Resultatet kan givetvis enbart beskrivas som ett epic fail, ett riktigt jumbomisslyckande. Frågan är om etablissemanget uppe i sitt elfebenstorn vågar ta lärdom av det? Jag är pessimist, än så länge i allafall.

Att en stolthet och intresse för den egna kulturen inte på något vis står i ett slags automatiskt motsattsförhållande till andra människors kultur är en sådan självklarhet att det inte ens ska behöva påpekas. Detta har dock varken SD:arna eller deras mer radikala motståndare som drar likhetstecken mellan folkdräkt och fascism (!) fattat. Ja, nu kanske folk som läser detta väntar sig att jag själv ska ta upp min fascination och engagemang för andra kulturer (exempelvis den mongoliska och tuvinska) i sammanhanget, men det behövs inte. Man ska villkorslöst kunna stå upp för den egna kulturen närhelst man vill utan att för den sakens skull behöva dra fram något obligatoriskt ”mångkulturellt alibi” för att avsvärja sig från främlingsfientliga åsikter. Var och en har rätt att bemötas som en anständig och tolerant individ tills motsatsen bevisats.   

Men ja hursomhelst, tack Sverigedemokraterna för att ni ger PK-etablissemanget vatten på sin kvarn och spär på misstänkliggörandet av gammal folkkultur! Tusen tack och artiga bockar för att ni förstör och försvårar för oss som har ett genuint intresse att bevara, vårda och sprida kunskap och intresse för gamla inhemska kulturyttringar! Och slutligen ett stort tack i form av stående ovationer till er i de etablerade partierna som i er enfaldiga klantighet och arrogans har låtit SD få monopol på dessa frågor!

 

SD: ”Vafalls, kärringarna har huckle – vilken skandal i osvenskhet! Skicka omedelbart tillbaka dem till Långtbortistan där de hör hemma!”

Avantgardist eller PK-ängslig svennebanan: ”Ush och fy, kärringarna har folkdräkt, det måste innebära att de är äckliga sverigedemokrater och rasister – nu ska jag minsann ta bort alla tre från min vännerlista på facebook!”

(Orsa bildarkiv)

För er som ännu vid det här laget inte är utmattade av mitt svammel kan jag varmt rekommendera Per Gudmundssons intressanta synpunkter i en artikel från tidigare i somras. Gudmundsson själv är f.ö. dräktbärare bördig från Leksand.

Felaktigheter om Bockstensmannen (igen)

maj 28, 2010

 

I gårdagens avsnitt av TV 4:s historiesatsning Sveriges Historia fick vi följa med till 1300-talet, en period som ligger mig särskilt nära om hjärtat eftersom jag återskapar kläder från den tiden. Avsnittet bjöd återigen på en snyggt filmad tidsresa med ett hyffsat bra urval med hänsyn till den ynka timme som man har till sitt förfogade, och självklart tog man med ett inslag om en av svensk medeltids okändaste kändisar, bockstensmannen. Till min besvikelse utbrister dock Harrison angående mannens kläder att ”det här var ingen vanlig bonde!”. Jo Dick, Bockstensmannen var med all sannolikhet en man av låg status, om inte en bonde så åtminstone en man i tjänande ställning. Ända sedan han grävdes fram ur torven i Bockstens mosse på 30-talet har vi fått höra att mannen ska ha varit en person av rang, vilket påstås framgå av hans moderiktiga kläder som består av bl.a. struthätta och mantel. Enligt Albert Sandklef vid Varbergs museum, som var ansvarig för dräktens konservering och som skrivit böcker och artiklar om fyndet, ska Bockstensmannens påstått höga samhällställning avslöjats av dessa två attiraljer, som endast ”herremän” ska haft tillstånd att bära.

Problemet är att detta bygger på föråldrad kunskap om medeltida mode och dräktskick, något som givetvis den framlidne Sandklef får ursäktas för. Alla som reenactar 1300-talet och har gjort den mest grundläggande research kring tidens dräktskick vet dock att struthättor och mantlar var vanliga standardplagg som bars av ofrälse såväl som av frälse. Idag vet vi lyckligtvis betydligt mer om medeltida kläder än vad man gjorde på Sandklefs tid för 70 år sedan. Men detta till trots verkar emellertid uppfattningen om Bockstensfyndet ha undgått uppdatering och de seglivade föreställningarna om hans höga status tycks ha fått stå oemotsagda fram till idag. Men varifrån kommer de? Sandklef tycks ha baserat sitt resonemang på Paul Nörlund (som undersökte Herjolfsnes på 20-talet), men varifrån han i sin tur har fått uppgifterna vet jag inte. Hursomhelst, mig veterligen finns det inga dokumenterade förordningar från nordisk medeltid som uttryckligen hindrar ofrälse från att bära mantlar och struthättor. Jag ser alltså ingen anledning till varför dessa gamla myter ska förmedlas idag, särskilt inte då Bockstensfyndet piffades upp ganska nyligen med en ny fräsh utställning på Varbergs museum med bl.a. en kusligt levande rekonstruktion av hur mannen kan ha sett ut i livet.

Sanningen är att mannen i mossens kläder är mycket enkla och ”rustika” om man så vill. Materialet i alla dräktdelar består av hemvävt ylletyg i treskaftskypert, vadmal, vilket knappast en ”herreman” med självaktning skulle ha burit ens till vardags. Istället bar man inom högreståndskretsar kläder sydda av importerat kläde i olika kvaliteer, gärna fodrade med fint ylle eller päls, något som framgår i dåtida källor såsom testamenten (ännu tjusigare material såsom brokad och siden kunde användas vid högtidliga tillfällen). Spår av färger saknas också på samtliga plagg med undantag för ett litet v-format tygstycke med okänd funktion vilken var rödfärgad med krapp. Med stor sannolikhet var mannens dräkt i övrigt ofärgad, vilket var ett tecken på låg status och rent utav tjänande ställning, något som en ståndsperson givetvis hade undvikit.

Ofta har dräktens anslutning till tidens mode framhållits, men en närmare titt avslöjar flera ålderdomliga drag. Om vi utgår från att dräkten kan dateras till tiden ca 1360-70 så är framförallt mannens vadlånga kjortel omodern och skulle vid tidpunkten ha legat åtminstone ett par decennier efter modemässigt. Detsamma gäller struthättan med sitt stora, pösiga dok. Den tidens jämförelsevis korta och tajta modeplagg med sina så typiska knappar (cotehardier, doubleter) som 1360-talets modesprättar var så förtjusta i saknas helt enkelt. Mannens slitna hosor är också jämförelsevis klumpigt sydda och är gjorda för rörlighet snarare än fåfänga på catwalken. Skorna är oerhört enkla och knappast något som man förväntar sig att en ståndsperson ska ha burit. Det bevarade skärpet är brett, grovt och odekorerat och kontrasterar därmed starkt mot de rikt dekorerade bälten med tjusiga ströningar och andra detaljet som bars av frälset och borgerskapet. Mannens knivar är slutligen mycket enkla, rena arbetsredskap som endast en man ur de arbetande klasserna eller laboratores skulle haft nytta av. Dolken, antingen i testikel- eller rondellform, som var näst intill en obligatorisk accessoar för den modemedvetne under den här tiden, lyser talande nog med sin frånvaro.

 I viss mån kanske bilden av Bockstensmannens ”fina kläder” baserar sig på den okunniga uppfattningen om att enkla människor under 1300-talet ska ha klätt sig i paltor av trådsliten, grov säckväv och slarvigt ihoptråcklade skinnhuvor av det slag som man ser i Hollywoodfilmer och på marknadsstånd under medeltidsveckan, men de är rena fantasifoster som svarar mot folks förväntningar på ”den mörka medeltiden” då allt ska ha varit fult, grovt tillyxat och Conan-barbaren-primitivt. Nåja, Korpen flyger i all ära, men klädesplaggen från Bockstens mosse ger en mer rättvisande bild av hur den vanlige nordiske allmogemannen kunde gå klädd under 1300-talet.

 Summa summarum – Bockstensmanens kläder är helt och hållet präglade av det mode som var rådande inom de lägre samhällsskikten under den tid han levde. Om han nu var en ”herreman” som det fortfarande så envist hävdas så var han uppenbarligen av någon outgrundlig anledning förklädd till en enkel bondlurk eller hantverkare. Men att en ”herreman” under 1300-talets andra hälft ska ha traskat omkring i så enkla paltor är ungefär lika sannolikt som att en högre tjänsteman eller stureplansbrat av idag skulle visa upp sig i en billig träningsoverall från Rusta med tillhörande foppatofflor, och flasha en mobil med 10 år på nacken. Eller nu kanske jag var en smula orättvis, i mina ögon är Bockstensmannens dräkt snygg, stilren och elegant i sin enkelhet, och egentligen trevligare såväl estetiskt som ur komfortsynpunkt än det tajta och fjolliga bjäfs som 1300-talets verkliga modelejon spatserade runt i… 😉

Herreman eller herde?

Dräktpoliseri, dräktfascism och Folkdräkt 2.0

maj 26, 2010

Låt mig först klargöra en gång för alla att jag bestämt tar avstånd från den förhatliga och glädjedödande dräktfascism som ofta sticker fram med sitt fula tryne i svenska dräktsammanhang. Ja, jag syr min dräkt för hand enligt gamla metoder precis som vilken historisk rekonstruktion som helst, men det beror enbart på mitt intresse för historiska plagg och äldre tekniker. Det är mina personliga preferenser och jag begär inte att någon ska följa dem. En dräkt sydd på maskin, så som de flesta sockendräkter från Dalarna ändå har tillverkats sedan slutet av 1800-talet, hade naturligtvis fungerat lika bra som högtidsdräkt. Och ja, jag kan med gott samvete bära solglasögon och armbandsur till dräkten om jag så vill det, hade jag haft en massa piercingar i ansiktet och mohawk i olika färger hade jag också behållt det till dräkten.

 Uppfattningen att dräkter endast ska – får – bäras som de gjorde exakt 1849 eller [insert valfritt årtal] är en underlig produkt från 1970-talets tänk, då den senaste stora dräktvågen svepte fram igenom Sverige. Enligt denna bistra ideologi, som jag gärna benämner dräktfascism, kan folkdräkter utformade i det gamla bondesamhället aldrig bäras som genuina, samtida högtidsplagg, utan bör istället betraktas som en slags museal företéelse som i första hand har till uppgift att gestalta livet förr. Armbandsur går därmed fetbort för detta fanns ju inte år 1834, däremot är det koscher med ett tidsenligt fickur; mormorsmormorsmormors örhängen går bra men nåde den som vågar bära moderna örhängen; handväskor är tabu så det är att bära med sig sina prylar i en svepask eller flätad korg istället; att som tjej gå barhuvad med utsläppt hår är ett ”big no no” för det gjorde man inte i det pietistiska 1800-talssverige osv osv. Samma princip som i reenactment och historiskt återskapande alltså.

Vafalls!? Har karln ett armbandsur till dräkten? Ring dräpos insatsstyrka, det blir garanterat 25 år i omskolningsläger!

Visserligen har detta synsätt vissa poänger – i princip alla svenska dräkter utanför Dalarna slutade att bäras kring 1800-talets mitt eller strax därefter och utgör alltså ingen levande, obruten tradition, utan utgör en revitaliserad kulturyttring från förr. Ofta är dessa dräkter också baserade på enstaka bevarade originalplagg, som minutiöst kopieras exakt ned till minsta stygn. 70-talets dräktvåg innebar vidare en i mångt och mycket förståelig reaktion på tidigare dräktrekonstruktioner som ibland var mer eller mindre fritt utformade utan hänsyn till äldre traditioner. Från dalahåll blir detta emellertid svårt att ta till sig eftersom dräkterna där har brukats kontinuerligt utan avbrott och t.o.m. i vissa avseenden anpassats till den moderna, post-agrara tiden. Under närmare 100 år bars också traditionella dräktdelar i Siljansbygden tillsammans med moderna ”slimsplagg” utan att folk hade problem med det (senare har man dock nedlåtande talat om ”dekadens”). De är inga dammiga museiföremål utan levande högtidsplagg, och jag tror att övriga dräktområden skulle tjäna på detta förhållningssätt istället för den dräktfascistiska tvångströjan som ändå bara skrämmer bort folk som kanske annars hade velat skaffa sig en dräkt.

Aj då, hela den här Orsafamiljen bryter visst mot centrala dräktministeriets stadgar, bäst att bunta ihop dem och skicka dem till Gulag innan dekadensen sprider sig bland massorna!  

Ibland talar man lite skämtsamt om ”dräpo”, dräktpolisen som ser till att reglerna för en viss dräkt efterlevs. Det är okej tycker jag så länge det rör sig om välmenande vägledning och råd, vilket också är efterfrågat idag då det kan vara knepigt att hålla reda på vilken dräktvariant som passar till respektive tillfälle. När man är osäker på vilket förkläde som ska bäras andra söndagen efter pingst, eller hur halsklädet ska knytas på korrekt sätt kan det vara tryggt att fråga någon kunnig dam eller farbror som har koll. När man däremot  lägger sig i övriga frågor om stil och utseende, anmärker på moderna accessoarer och ger ”befallningar” snarare än råd, ja då är jag inte längre med – dräktpoliseriet har därmed glidit över i en obehaglig dräktfascism. Jag har hört om människor i både Sverige och Norge, framförallt kvinnor, som blivit djupt sårade och i vissa fall till och med slutat att bära dräkt pga bemötandet de fått från hänsynslösa dräktfascister, och med sådana skräckexempel är det inte konstigt att folk drar sig för att skaffa dräkt. Risken finns ju alltid att man förr elelr senare får en dräkt-fatwa på sig från någon snarstucken dräkt-mullah som inte tål att man avviker från de seder som gällde på Profetens tid… förlåt jag menar 1800-talets bondesamhälle.  

 Intresset att bära dräkt och kunskaperna om våra dräkter har aldrig varit så lågt som idag, den svenska dräkttraditionen upplever ett absolut bottenrekord (Dalarna undatanget förstås) och ett kvävande dräktpolisministerium är det sista vi behöver för att kunna väcka nyfikenheten och intresset på nytt. Därför tycker jag att det är extra kul med Svenska Turistföreningens nya satsning Folkdräkt 2.0, som sträcker ut ett tydligt långfinger mot dräktfascismen. Reaktionerna i de kommentarer jag sett på div. onlineartiklar bekräftar att de nydesignade dräkterna, som på ett kreativt men ödmjukt sätt leker med traditionen, är ett rött skynke för dess gnälliga och humorbefriade stormtrupper. Ja, man kan väl tycka att vissa av dräktbidragen är lite sisådär rent estetiskt, men förtjänsten med Folkdräkt 2.0 är att folkdräkten avdramatiseras, den blir liksom ”sekulariserad”. Vi alla, och då i synnerhet dräktfascismens anhängare (vilka, misstänker jag, sällan själva är dräktbärare utan griniga felfinnare) skulle må bra av ett mer distansierat förhållande till våra dräkter. Jag älskar det gamla kulturarvet, inte minst den sällsynt starka dräkttradition i Orsa som jag har privilegiet att ha anknytning till, och jag vill inget annat än att vårda den traditionen ömt. Men att göra ett slags heligt beläte av den och trampa på folk som inte bär sina dräkter på det sätt som jag händelsevis tycker är bäst skulle inte passa mig, det vore att förfula dräkten och dra den i smutsen. Det är helt enkelt inte min tekopp om vi säger så. Jag har all respekt för dem som vill anknyta till sin dräkts historiska rötter genom att bära den på ”korrekt” 1700-1800-talsvis utan moderna attiraljer, men ingen ska tvingas till det. Så våga för bövelen trotsa alla dräktfascister och bär med stolthet din dräkt även om du har snakebites och dreads eller bara känner för att ha din Nixon på handleden.