Archive for the ‘Övrigt flumm/ Miscellaneous stuff’ Category

Duchie Award

november 18, 2011

Last month I was pleasantly surprised by being awarded the prestigious Duchie Award for ”Excellence in historical costuming and bloggery” by fellow Albrecht’s Bössor-member Sarah a.k.a. A most Peculiar Mademoiselle. My sincere thanks and appreciation to you, it’s an honour to be mentioned alongside gifted costuming-gurus such as Neulakko and Ida!

Now, as a receiver of the award I’m obliged to tell you five things that I love about historical costuming, which shouldn’t be too difficult at all considering my zest for the craft. First of all, historical clothing regardless of age makes it possible to connect with past generations at quite an intimate level, as clothes could be regarded as one’s closest possessions. As a student as well as teacher of history I appreciate the fact that clothes and fashion reveal so much about the time and society in which they were created.

Historical clothing is the cornerstone of all reenactment and living history and it is simply impossible to pursue those activities without dressing the part. By all means this is not in any way a sacrifice since period fashion tends to look better than most of the mass-produced and ill-fitting apparel being sold today, not to mention that they will last longer.

A properly reconstructed historical garb will not only allow you to dress and look like your forebears, but also feel what they felt including everything from smooth linen to coarse itchy wool.

This is of course lead us in to the materials being used, which almost without exception consist of natural materials like linen, wool, leather, silk, and so on. There simply is a sense of genuineness associated with Nature’s own fibers and I love working with them.

Speaking of working I’ve also always been fond of sewing by hand, a relaxing activity that often works like a kind of meditation. When sewing stitch after stitch by hand, time itself often seems to slow down and dissolve. It is also a satisfying thought knowing that you are passing on handicraft skills that are sometimes millennia old, making you a preserver and transmitter of tradition.

Then I am supposed to give the award to three other historical costuming-bloggers, which I am happy to do. There are undoubtedly a plethora of skilled ”colleagues” of mine out there who are at least as passionate about historical clothing, but the following bloggers have still not received the award as far as I know:

Kurage: Fellow Albrechtian Anders is a bloke skilled in many crafts, not least when it comes to costuming and documenting it. His 18th century stuff is equally as impeccable and inspiring as his 14th century work.

Mat, sömnad och tusen andra saker or ”Food, sewing, and a thousand other things” is a Swedish-language blog run by a friend of mine particularly hooked on the 18th and early 19th centuries. Although her historical garb is excellent one should also not fail to notice her period cooking adventures!

Frejs knivmakeri och annat konsthantverk: Although mainly dedicated to knifemaking and other ”hard” crafts, Frej has also proved to be a skilled tailor. I especially appreciate his fearless approach in trying on less common and less known garments such as the iron age trousers from Dätgen or tricolored cotehardie. This guy sure know how to dig out exciting stuff from the hidden depths of the period wardrobe!

Please have a look at the bloggers listed above, if you don’t know Swedish you might want to let Google translate them for you (although the photos featured there speak for themselves)

Scandinavian Folklore

maj 10, 2011

 Tänkte passa på att tipsa om Laila Duráns nyutkomna bok Scandinavian Folklore, som jag kunde kvittera ut igår efter en lång tids tålmodig väntan. Om inte annat så hade mina förväntningar byggts upp av den blogg som är knuten till bokens tillkomst och som kontinuerligt har uppdaterats med lovande smakprov ur innehållet. Titeln till trots så handlar inte boken särskilt mycket om folktro och gamla sagor om tomtar och troll, utan består i första hand av dryga 700 bilder ren dräktporr från Norge, Sverige och Sápmi med tillhörande text. Här har fokus till synes lagts på noggranna rekonstruktioner av hur kläderna såg ut i det gamla bondesamhället, snarare än hur de används i nutida sammanhang så som vi är vana vid. Tänk mer living history/historiskt återskapande och mindre drottning Silvia på Solliden och folkdanslag. En av bokens förtjänster som särskilt ska framhållas är att det vid sidan av bländande brudsilver och sidenbjäffs bjuds på många intressanta dräktvarianter som också visar på hur man fordom kunde klä sig till vardags och arbete ute på fäbod, kolmila och körslor. Inte minst är dräktskicket från Boda och Floda återgivet på ett mycket intressant och ingående sätt med åtskilliga dräktvarianter som effektivt visar på folkdräkternas variationsrikedom i äldre tid.

På ett rent ytligt plan ger boken kanske ett smått sötsliskigt och klämkäckt intryck som stundom för tankarna till kitschiga vykort från 50-talet (titta bara på omslaget), men det uppvägs lätt av det enastående fotot och den fantastiska detaljrikedom som Durán har dokumenterat kring de norska bunaderna, de samiska koltarna och de svenska folkdräkterna och bygdedräkterna. Så för alla andra dräktfanatiker där ute kan jag inte annat än att rekommendera den, även om det svider i plånboken…

Scandinavian Folklores hemsida

Häktmakeri i väntan på annat

februari 27, 2011

Har tillbringat ett par veckor med att försöka stampa egen vadmal från lätt valkade ylletyger. Den tygkvalitet som jag försökt med på allvar visade sig dock överraskande nog ”immun” mot allt vad valkning och filtning heter, så här sitter jag nu och inväntar en ny leverans av ylletyg som av tester att döma är lämpligare för ändamålet. För att fördriva tiden och få utlopp för uppdämt skaparbehov har jag tillverkat häktor – hyskor och hakar – av 1,5 mm glödgad mässingstråd. Syr man dräktplagg från Ovansiljan blir det en slukande åtgång av häktor, och tillverkar man dem själv istället för att köpa färdiga från hemslöjden sparar man in en hel liten förmögenhet. Till varje hake går det år 6,5 cm tråd, till hyskorna räcker det med 4 cm.

Misslyckad skotsk basker

november 19, 2010

För er som undrar vart jag har tagit vägen så kan jag meddela att jag ägnat mig åt stickning den senaste månaden. Tanken var att jag skulle göra en skotsk basker/bonnet/tam, men trots oväderlig hjälp och vägledning från de trevliga damerna på det lokala stickcaféet så blev resultatet lite *ehum* annorlunda från vad jag hade tänkt mig. Nåja, två nystan fin norsk spelsaugarn bortkastade, men en intressant erfarenhet rikare. Om inte annat så har min respekt för alla er stickare ökat, då tekniken i mitt tycke är bra mycket svårare än att bygga nitade brynjor…  Så all heder åt er som faktiskt behärskar denna svåra konst!

A slice of indigo blue grapefruit? No, just a would-be Scots bonnet…

English: Failed attempt at a Scots Bonnet

The last  month I’ve actually been busy knitting, with the aim of making a Scots bonnet or tam. Despite the invaluable help and guidance of the friendly ladies at the local Knitting Café however, I ended up with a *ehum* less desirable result. Well, two skeins of superb Norwegian spelsau yarn might have been wasted, but at least I’m one interesting experience the richer. If not, my respect for all you knitters out there has vastly increased. As far as I’m concerned, knitting is a way more difficult technique than making riveted mail armour…  So cudos to all of you who master this intricate form of art!

Монгол торго!

september 27, 2010

Inför nästa års sömnadsprojekt: 5 m mongoliskt siden. Mönstret är en variant av shrivatsa, den ändlösa knuten som ingår i buddhismens åtta lyckobådande tecken och återfinns så gott som överallt i mongoliskt bildspråk.

For next year’s upcoming sewing projects: 5 m  (5.5 yds) Mongolian silk. The pattern is a version of shrivatsa or the endless knot, one of the eight auspicious signs within Buddhism and found virtually everywhere in Mongolian imagery.

Motti med fläsk samt hillo

juni 4, 2010

Mat från finnskogarna

Okej, med lite god vilja kanske man kan betrakta matlagning som ett slags hantverk. Hur som helst kan skogsfinnen i mig inte låta bli att slå ett slag för motti, en slags bastant gröt på skrädmjöl som äts med stekt fläsk och lingon. Skrädmjöl är en värmländsk specialitet av rostad havre som kan vara knepigt att få tag på utanför landskapet, men rågmjöl går också bra och är egentligt historiskt sett den vanligaste motti-ingrediensen. För att göra runt 4 portioner motti kokar man upp 6 dl vatten och häller sedan i 5 dl mjöl på en gång. Tanken är att mjölet ska ångas igenom, och det gör man genom att stampa det med en sked eller slev.

Den färdiga mottin ska vara aningen torr och mjölig, men kan mjukas upp genom att man häller stekflott från fläsket över den. Servera med fläsk och lingon, annars kan man även med fördel ha fisk till mottin vilket var det vanliga förr, varför inte nyfångad aborre? Mottin kan också ätas med fingrarna direkt ur kastrullen (t.e.x om man är ute) vilket var seden bland skogshuggarna förr, därav den svenska benämningen nävgröt (dvs gröt som man äter ur näven).

 Motti har blivit något av ett signum för den värmländska finnkulturen och är också väldigt typisk för den spartanska enkelhet som präglade skogsfinnarnas vardag. En varning kan vara på sin plats: se till så att du har sisu nog att ta dig an rätten, man blir snabbt väldigt mätt efter några tuggor av den här flottiga kaloribomben. Det är helt enkelt rejäl mat för riktiga karlakarlar och – ja vad är det kvinnliga motsvarigheten? Frufruntimmer?    

 Som dessert kan man äta hillo, en slags mousse av skrädmjöl (alt. rågmjöl), socker och bär, exempelvis blåbär som på bilden.

English: Motti and hillo

 Motti is a dish brought to Sweden and Norway by Finnish colonizers in the 1500- and 1600s and has lived on as a traditional staple diet in the province of Värmland. It is a kind of dry porridge usually made of flour from roasted oats (known locally as skrädmjöl) and served with fried fat pork and lingonberries. Motti can also be made of rye flour and served with fish, as it was customary in the past. To make motti for four persons you simply pour 5 dl of flour into 6 dl boiling water and “pound” the porridge with a wooden spoon or ladle. The idea is to let the water steam through the flour. The finished motti should be somewhat dry and floury, but a tip is to pour dripping from the fried pork over it to make it juicier. Lingonberries and fat pork complete the dish. Just make sure that you have the right amount of sisu required to finish a plate with this heavy, greasy dish. When and if you are up for some more you might want to try hillo, a mousse-like dessert made of mashed berries (in this case bilberries) mixed with flour and sugar.

Tartan!

februari 3, 2010

Här var det tartan; tartan i stora mängder – inte mindre än 5 meter för att vara precis. Hur har jag råd med det? Egentligen har jag inte det, inte på långa vägar, men vad gör man?

Kan för övrigt passa på att nämna att ”tartan” inte är ett skotskt/gaeliskt begrepp, utan kommer från franskans tiretaine, vilket ursprungligen betecknade ett lätt, ovalkat ylletyg (i motsatts till exempelvis kläde) oavsett färg eller mönster. Skottarna kallade ursprungligen det rutmönstrade tyget för breacan, vilket betyder ungefär ”mångfärgat”.

English:

My latest purchase consists of no less than 6 yards of tartan fabric for my little Scottish project (which I couldn’t really afford, but what the heck!).

Speaking of tartan, the term itself is actually not Scottish Gaelic in origin but derives from the French word tiretaine, denoting a light, not fulled woollen cloth (as opposed to, for instance, broadcloth). The Gaelic-speaking Scots themselves preferred the term breacan to describe their checked wool cloth, meaning roughly “multi-coloured”.

God Jul!

december 25, 2009

Jag får passa på att önska alla mina tappra besökare en god julhelg! Här nedan följer psalmen Nu tändas tusen juleljus på orsamål/ossmål, vilket jag inte kan låta bli trots den ”hedning” man är:

1. Nu brinn e tusn julgrånsljos,
mes ä sö märkt ö köllt.
Fro imblåm lisa stjånnor nid
ä glimer everöllt.

2. Nu är däm öllo fok i kweld
fro nord ö nidi sud
att fedd i Ärrn Jesus Krist
orn Frelser, orn Gud.

3. Du stjånna uvå Betlem,
nu latt dett klara ljos
fo fi wöss in mi up ö frid
I weru em ö fjos.

4. I werö järta sö i tomt
kum du mi wärmån in.
Lis upp sö ä bi mer eld ljomt
i järta ö i sinn.

(Sigurd Mårsén 2004)

Julotta (1908) av Anders Zorn.

 

Slänger också in en länk där Jeanette Köhn framför Bereden väg för Herran enligt den folkliga koralvarianten från Boda socken, Dalarna:

 

Nytt plagg – men vilket?

december 4, 2009

Vad kan det här vara för något spännande då? Någon tapper själ som ids gissa vad som döljer sig i denna mystiska skapelse av tunn yllekypert och linne? Svaret får ni i morrn eller i övermorgon.

Valley of Flowers

november 28, 2009

Det är inte ofta det händer, men kanske en gång vartannat år snubblar man över en filmupplevelse som är såpass utöver det vanliga att jag känner att jag måste dela med mig av den. Därför tänkte jag ta mig fräckheten att utnyttja utrymmet på min dräkt- och hantverksblogg till att skriva några rader om Valley of Flowers, en indisk-fransk-japansk samproduktion från 2006. För regin står indiske Pan Nalin.

Det är 1850-tal och plundrande rövarband driver omkring i den diffusa gränsregionen mellan Indien och Tibet och gör livet osäkert för de handelskaravaner som vågat sig in på sidenvägens sydliga rutter. Ett av dessa fredlösa banditgäng leds av Jalan, porträtterad av indiske Milind Soman – för den svenska publiken annars bekant som Saladin från Arn-filmerna. Det är ett sammansvetsat brödraskap av på ytan råbarkade sällar från regionens alla etniska grupper, tandlösa och härdade män i trådslitna kläder och anleten lika vindpinade som det karga himalayanska landskap som utgör deras hem. Hårda män med stenhårda namn som Hak-Chi. De lever till synes gott på sin suspekta verksamhet till den dag då de strax efter en lyckad karavanräd får sällskap av den vackra och mystiska Ushna, spelad av undersköna fransk-kinesiska Mylène Jampanoï. Det dröjer inte länge förrän hon väcker Jalans amorösa uppmärksamhet, vilket hotar att rubba balansen i gruppen då en invecklad svartsjukesituation snart uppstår. Samtidigt som det plundrande sällskapet prövas av inre slitningar lurar en yttre fara i form av den gåtfulle Yeti (Naseruddin Shah), en prisjägare/trollkarl som sin svaghet för rusdrycker till trots hänger Jalans rövarband i hasorna. Filmens sista tredjedel utspelar sig överraskande nog i vår egen tids Japan – hur denna plot twist kommer sig får ni se själva.

 Saladin i Tibet? Nej, Jalan, utmärkt spelad av Milind Soman

Filmen är rent ut sagt jäkligt snyggt filmad med hisnande naturvyer som varvas med skickligt gjorda actionscener där man nästan kan ta på dammet från hästhovar, känna den stickande svartkrutsröken och det andra som hör genren till. Att den är på snudden av mastodontformat märks inte; det är ingen risk att bli uttråkad om man säger så. Hur historiskt trovärdig rekvisitan är kan jag i ärlighetens namn inte svara på, men den känns genomgående äkta och duger åtminstone hos mig för att väcka känslan av att befinna sig i 1800-talets Himalaya till liv. Det är i vilket fall som helst inget vräkigt Hollywoodstuk med plastsvärd och halvtaskig CGI à la Scorpion King, var så säkra. Till och från bjuds tittarna på en färgsprakande dräkt- och konstkavalkad där den tibetanska högplatåns fascinerande kulturuttringar sveper förbi i form av glänsande sidendräkter, glimmande klosterskatter och intrikata håruppsättningar (japp!). Men den historiska bakgrunden till trots är Valley of Flowers ingen naturrealistisk film, tvärtom är de magiska och övernaturliga inslagen av central betydelse för handlingen. Detta skildras dock på ett mer subtilt sätt med finess och framstår som en självklarhet för de inblandande karaktärerna – begreppet magisk realism känns som en passande beskrivning. Det går dock knappast att beskylla filmen för att vältra sig i billiga schabloner kring orientalisk andlighet och mysticism, även om en ytlig snabbspolning av berättelsen skulle kunna antyda det. 

Mylène Jampanoïs medverkan är bara den ett skäl att se filmen 

 Även om många recensenter och tittare gärna har betonat kärlekshistorien kan jag inte påstå att Valley of Flowers fungerar som ett slags romantiskt kostymdrama, snarare skulle jag vilja framhålla det mystiska och transcendentala som huvudmotiv. Jag gör inga anspråk på att vara någon inbiten cineast eller särskilt bevandrad inom filmteori, så vidare diskussioner om genretillhörighet, budskap och djupare mening lämnar jag därhän. Jag kan bara konstatera att filmen är ett 2,5 timmars konstverk som du helt enkelt inte bör missa.