Julklapp till blivande 1400-talare

Recension

Historisk dräkt – inifrån och ut: 1400-talets andra hälft – mansdräkt

Anna Malmborg och Willhelm Schütz

ChronoCopia Publishing, 2017

 

Jag måste bekänna att jag alltid har haft en kluven inställning till 1400-talets herrmode.
Garderoben bjuder förvisso på imposanta, veckade kjortlar med pälsbräm, och med en tjusig chaperon som kronan på verket kan vem som helst känna sig pompös som en myndig herre i ett van Eyck-porträtt. Men kort-korta tajta tröjor, hopsydda hos-tajts à la Errol Flynns Robin Hood och ett slätrakat, tvålfagert ansikte inramat av en en lockig prins Valiantkalufs kommer aldrig att se bra ut på mig. Aldrig någonsin faktiskt. Men Willhelm Schütz och Anna Malmborg ger ändå den här inbitne 1300-talaren en anledning att snegla lystet på senmedeltidens flärd i sin handbok om mansdräkten under 1400-talets andra hälft.

 

Handboken på 48 sidor ingår i en serie (Historisk dräkt: inifrån och ut) där även kvinnodräkten avhandlas under samma period och förlaget ChronoCopia Publishing planerar att ge ut dräktguider till fler perioder. Upplägget känns logiskt fördelat på tre avsnitt. I den inledande delen, ”Perioden”,blir vi serverade en översiktlig historisk introduktion till nordiskt 1400-tal följt av dräktens formspråk, material, färg samt grundläggande sömnadsteknik.

Under rubriken ”En garderob” får vi bekanta oss med den sene 400-talsmannens kläder inifrån och ut, från underkläderna (skjorta och de alltmer kalsongliknande brokorna) till
mellanlagrets hosor och tröja till pampiga ytterjackor, mantlar och huvor. Avsnittet avslutas med en beskrivning av periodens skor.

Den sista och kortaste delen ”Accessoarer” behandlar bälten, smycken, väskor och de för perioden så typiska nålremmarna. Innehållet är underbyggt med en gedigen referenslista och läsaren med blodad tand får tips på vidare läsning.

Handboken är författad på ett lättillgängligt språk och specialtermer förklaras så att även nybörjaren från scratch har en chans att hänga med. Tyngdpunkten ligger på det borgerliga  modet i Nordeuropa, vilket gör att man som svensk 1400-talare rör sig på så säker mark som möjligt aktat vårt förhållandevis källfattiga hörn av Europa.

Snygga foton varvade med teckningar och periodens konst

Lär man sig då något nytt som (halv)garvad medeltidsreenactare med mer än 10 års erfarenhet under kjorteln? Ja, jag gjorde i alla fall det. En av guidens stora behållningar är dess många illustrationer,både i form av exempel från periodens ovanligt rika konstskatt, men också av fotografier på reproduktioner och tydliga principskisser och mönster av olika plagg. Har man erfarenhet av mönsterkonstruktion kan de senare utan större problem ligga till grund för tillverkning av egna mönster, annars är nog separat
införskaffade mönster att rekommendera som ett komplement för den som vill ge sig på
att sy. Kanske hade guiden tjänat på litet större fokus på mönster och mer beskrivning av tillverkningsprocessen?

Jag hade också gärna sett en liten diskussion kring de lägre ståndens mode, som vi ju för första gången får en lite tydligare inblick i för nordisk och svensk del under 1400-talets sista decennier. Tänk bara på Albertus Pictors kyrkmålningar föreställande allmoge!

Med det sagt är handboken tveklöst en snygg och lärorik introduktion till mansdräkten under andra halvan av 1400-talet, och ett måste för den som är nyfiken på att börja sy manskläder för perioden. Helt klart är det en lämplig julklapp att ge bort för den som vill knuffa någon återskapande kamrat i riktning mot unionsstridernas färgsprakande värld!

 

Venetianska knäbyxor

Eftersom jag jobbat heltid sedan i höstas har jag inte haft lika mycket tid över till att sy eller blogga, därför kommer bloggposterna med glesare mellanrum. Jag har också nästan uteslutande ägnat mig åt beställningsjobb det senaste året, vilket gör att hantverket fått en annorlunda, ofta mer intressant karaktär. Här är ett par så kallade venetianska knäbyxor från 1500-talets andra hälft. Man skulle kunna säga att de venetianska benkläderna från ca 1550 inledde knäbyxans seglivade och månghundraåriga dominans i det västerländska modet.  Till skillnad från de vräkiga pluderhosona var de i regel betydligt enklare i sin utformning med enfärgat tyg.

Knäbyxor av venetiansk typ burna av hertigen av Anjou (från Valoistapeterna, 1580-tal) och av en bonde från Orléanstrakten (Civitates Orbis Terrarum, 1575)
Venetian style breeches as seen on the duke of Anjou (Valois tapestries, 1580s) and on a peasant from the area of Orléans (Civitates Orbis Terrarum, 1575)

Byxorna på bilden är baserade på ett mönster från The Tudor Tailor och har sytts av ett mörkgrått kostymylletyg. Gylfen knäpps med sex tygknappar och baktill regleras den linnefodrade midjegjoden med ett slyngat band. Upptill har byxan stor vidd och veckas mot midjelinningen, men nertill smalnar de av mot knäna. Byxorna har enkla knäsprund på knäets insida, där de knyts med slyngade ylleband. Alla sömmar har sytts för hand med vaxad oblekt lintråd 35/2. Alla sammanhållande sömmar är fällsömmar, vilket är bra att använda på ofodrade byxor vars sömmar utsätts för mer påfrestning och slitage än andra plagg.

Det kan vara intressant att nämna att denna tidiga knäbyxemodell från 1500-talet levde kvar i det folkliga dräktskicket i Skåne in på 1800-talet, framförallt kring Ingelstads härad. Notera den slående likheten mellan 1800-talsbyxorna – ”pludderbyxorna” -från Ingelstad som visas längst ned och byxorna jag sytt.

English: Late 16th century Venetian breeches

Since I have been working full-time since last year’s fall I haven’t had the same amount of time to put into sewing projects and blogging, hence the blog posts will come farther in between. I have also almost excklusively been working on commission projects since a year ago, which has given my hobby a different, predominately more interesting, character.

Here are pa pair of so called Venetians breeches from the second half of the 16^th century. One might say that this Venetians from ca 1550 hailed the advent of the breeches’ long reign in Western European fashion. As opposed to the garish trunk hose these Venetians were generally much simpler to their design and cut from plain coloured fabrics.

The breeches shown here are based on a pattern from The Tudor Tailor and they are cut from a dark grey wool for suit-making. The fly front has six wool buttons and the back of the linen-lined waistband is closed with a lucet cord. The top of the breeches are full and the fabric is gathered and sewn to the waistband, but they taper towards the knee. There the breeches are fitted with simple vents that are tied on the inside of the knee with lucet cords of wool. All seams were made by hand using waxed, unbleached linen thread (35/2). All joined seams are backstitched and felled seams, which is a good idea to use on unlined breeches whose seams will be exposed to more stress as well as more wear and tear than other garments.

It might be interesting to note also that this early type of 16^th century breeches lived on among the peasantry in Scania well into the 19^th century, chiefly in the area around Ingelstad. Note the striking resemblance between these 19^th century breeches from Ingelstad and the breeches I have made:

19th century ”pludderbyxor” from Ingelstad, Scania (Nordiska Museet 1185a)

Kläder till en skotsk legoknekt

Photo courtesy of Gabriele B. Note that the sporran, bonnet and belted plaid is not made by me.

Under det senaste halvåret har mina egna sömnadsprojekt fått stå tillbaka till förmån för en radda med beställningsarbeten till andra, vilket har inneburit många spännande och lärorika utmaningar. Den senaste ivägskickade beställningen består av en skotsk grunddräkt som ska kunna fungera för sent 1500-tal t.o.m. Trettioåriga kriget, då skotska regementen var en vanligt förekommande syn hos kontinentens arméer, inte minst på den svenska sidan under Gustav II Adolf.

Scottish mercenaries from Mackay’s regiment in the army of Gustavus Adolphus. Note the doublet worn by the man second from left.

Dräkten består av en tröja eller doublet, ett par korta tartanstrumpor samt ett par trews, det vill säga irisk-skotska byxhosor. Beställaren fick även möjlighet att köpa en begagnad linneskjorta i 1600-talsmodell med krage och rynkade ärmlinningar.

Tröjan är tillverkad av ett mörkgrått valkat ylletyg och fodrat med oblekt linnelärft. Skärningen påminner starkt om den korta sjömanströja som hittades på regalskeppet Vasa, 1628. Till skillnad från Vasatröjan är denna försedd med separata skört, vilket är ett återkommande drag i senrenässansens mode. De vingliknande passpoalerna vid ärmkullen är också lika utmärkande för tidens mode, som förordade en smal midja och breda, markerade axlar. Tröjan knäpps med tre tygknappar vid varje ärmslut och tolv knappar framtill. Det enkla tyget – som kan sägas motsvara skottarnas gamla hemvävda wadmel (vadmal) eller hodden – talar för ett plagg som kan ha burits av en enkel rekryt snarare än en elegant svidad officer eller soldat ur ett uniformerat regemente.

Trews avbildade på en tavla av David Allan 1780. De bärs med strumpeband och bältesväska, sporran.
Trews depicted on a 1780 painting by David Allan. They’re worn with garters and the Highland purse or sporran.

Hosorna eller strumporna, som är sydda av rutigt tartantyg skuret på skrådden, når knappt upp till knäet där de hålls uppe med enkla strumpeband. Liknande strumpor fast sydda i omönstrat tyg har hittats i samband med mossfynden från Quintfall Hill och Arnish Moor.

De sammansydda hosorna – trews eller triubhas – var typiska för gaelisk dräkt fram till 1746 då brittiska myndigheter förbjöd kiltar och övrig traditionell höglandsdräkt till följd av jakobiternas resning. Liksom de korta hosorna är de skurna på skrådden för att utnyttja tygets elasticitet. Bevarade trews har hittats i samband med mossfynden från Dungiven i Nordirland och Kilcommonmossen i Tipperary på Irland; båda är daterade till 1500-talet. Till skillnad från 1400-talets sammansydda hosor är de högt skurna, de saknar blygdkapsel och hålls uppe med en dragsko istället för att snöras fast vid tröjan. Enligt äldre uppgifter bars dessa heltäckande benkläder ofta på vintern eftersom bara ben under storkilten (feilidh mhor) knappast var en lysande idé.

Dessa trews är i likhet med de övriga plaggen sydda helt för hand med vaxad lintråd 35/2. På grund av det ovalkade ylletygets benägenhet att fransa upp samt den påfrestning som sömmarna utsätts för sig använde jag vikta fällsömmar.

English: basic outfit of a Scottish mercenary

 During the last six months or so my own sewing projects have taken second place as I have been preoccupied with a bunch of custom orders to other people, which has been a very interesting and educational experience so far. The latest dispatched order consists of a basic Scottish kit that will work for late 16^th century as well as for 30 Years War-reenactment, when Scottish regiments were a common sight in European armies, especially in Gustavus Adolphus’ Swedish army.

Photo courtesy of Gabriele B.

The garb consists of a doublet, a pair of short hose and a pair of trews, i.e. Gaelic joined hose. The customer also got to buy a linen shirt in 17^th century fashion with collar and gathered cuffs.

The doublet is made of a dark grey wool and lined with a tabby-woven unbleached linen canvas. Its cut closely resebles that of the sailor’s jacket found in the Swedish warship Vasa, which went down in 1628. In contrast to the Vasa jacket the doublet is fitted with separate skirts or tabs, which is a recurrent feature in late Renaissance fashion. The ”wings” at the shoulders are equally distinctive for late 15^th and early 16^th century fashion, whose ideals stipulated a narrow waist and broad, marked shoulders. The doublet is buttoned with sewn cloth buttons – three at each cuff and twelve at the front opening. The plain material, correpsonding to homespun woolen cloth known as hodden or wadmel in Scotland, suggests the ordinary garb of common recruit rather than an extravagantly dressed officer or soldier belonging to a uniformed regiment.

The hose or socks, which are made from checked tartan cloth cut on the bias, barely reaches the knee and are held up by simple strips of cloth serving as garters. Similar socks though cut from plain wool were found at the bog finds at Quintfall Hill and the one at Arnish Moor.

The joined hose – trews or triubhas – were distinctive of Gaelic dress up until 1746 when they were banned by the English along with the kilt and other parts of traditional Highland attire following the last Jacobite rising. Just like the short hose the trews are cut on the bias to utilize the stretchiness of the fabric. Preserved trews have been found at Dungiven in Northern Ireland and Kilcommon bog in Tipperary, Ireland – both dated to the 16^th century. As opposed to 15^th century joined hose, they have a high waist, they lack a codpiece and are held up with a drawstring instead of being tied with points to the doublet. According to some period sources, this kind of legwear was commonly worn by the clansmen during winter, when bare legs under the belted plaid (feilidh mhor) seemed like a less brilliant idea…

Like the rest of the garments, the trews are entirely hand-sewn with an unbleached, waxed linen thread (35/2). Because of the tartan’s tendency to fray, and considering the amount of stress put upon the seams, the trews were sewn with folded fell-seams.

Tröja (nr 07883) från Vasa, 1628.
Sailor’s jacket from the Vasa, 1628.

En brutal skida till en brutal falchion

En medeltida machete på steroider. A medieval machete on ‘roids (photo: Fredrik Carrasco)

För ett tag sedan anförtrodde en föreningskamrat mig med uppgiften att tillverka en skida till hans falchion. Falchionen, vars namn härstammar från latinets ord för skära och till sin form och funktion möjligen går att spåra till thrakernas falx eller sica, var ett mycket vanligt vapen under hög- och senmedeltiden och brukades lika glatt av enkla knektar såväl som högborna riddare. Till skillnad från det eleganta och välbalanserade svärdet är falchionen jämförelsevis framtung och är avsedd att utdela extra kraftfulla hugg, och på grund av dess speciella form med en tilltagande klingbredd krävs en extra bred skida.

Kärnan av oxhud. The inner layer of oxhide.

Fredrik, vapnets ägare, efterfrågade en flexibel läderskida som tål stryk och försedd med en rem som bärs över axeln; ett bruk som går att bevittna på ett antal medeltida målningar såsom Holkhambiblen från 1400-talet och på andra håll. Normalt sett tillverkades medeltida skidor med en kärna av tunt trä, men det finns också fynd som antyder att det innersta lagret bestod av råhud (se Janne Harjula: Sheaths, Scabbards and Grip Coverings: The Use of Leather for Portable Objects in the 14th-16th Century Turku). Jag tillverkade skidan med en kärna av 3 mm tjock oxhud (två halvor som syddes samman med kaststygn längst med kanterna), förstärkt med ett lager limmat linnetyg och överdragen med ett smidigt, ca 0,7 mm tunt svinskinn som syddes samman med kaststygn baktill och lämnades ofärgat. Vaxad lintråd användes till alla sömmar och bältet fästes vid skidan med laskade läderremmar. Upphängningen är mycket enkel och är baserad på medeltida bilder.

För övrigt vill jag ta mig fräckheten att göra reklam för Albrechts Bössors nya hemsida på albrechts.se, spana in!

Falchionen och skidan med mellanlager av limmat linnetyg och bälteshållare av läder. The falchion and the scabbard showing the middle layer of glued linen cloth and leather risers.

English: A brutal scabbard for a brutal falchion

A while ago a fellow reenactment colleague of mine entrusted me with the task of making a scabbard for his falchion. The Falchion, whose name is derrived from the Latin word for sickle, and is a purported descendant of the ancient Thracian falx or sica, was a common weapon during the High- and Late Middle Ages and was popular with humble soldiers and noble men-at-arms alike. As opposed to the elegant and well-balanced sword, the falchion is noticably tip-heavy and meant to deliver extra powerful blows and cuts, and due to its peculiar shape with its increased blade-width it calls for a particularly broad scabbard.

photo courtesy of Fredrik Carrasco

Fredrik, the weapon’s owner, requested a a flexible leather scabbard which can stand up to a beating and a suspension belt carried around the shoulder, as seen in a number of medieval depictions such as the 14th century Holkham Bible and elsewhere. Usually scabbards were fashioned with a thin wooden core, but there are also finds which suggests that the inner layer were made from rawhide (cfr. Janne Harjula: Sheaths, Scabbards and Grip Coverings: The Use of Leather for Portable Objects in the 14th-16th Century Turku).

I made the scabbard with a core of 3 mm oxhide (two halves which were joined along the edge with whip-stichting), reinforced with a layer of glued linen cloth and covered with a supple 0.7 mm pig leather sewn along the back with whip-stiching and left undyed. All seams were made using waxed linen thread and the belt was attached using leather lacing. This suspension method is very simple and based on a number of pictoral sources.

Lastly, I would like to draw attention to Albrechts Bössor’s new bold homepage at albrechts.se, check it out!

Falchions depicted in an English edition of the Romance of Alexander (Bodley 264, 1338-1344). Note that the falchion in the center has the edge on the ”wrong side”, just like Fredrik’s does.

Husurnas återkomst

Nej, jag har inte klätt upp mig i helvitt för att spela guido eller efterlikna någon av agenterna ur Miami Vice, utan för att visa upp mina nysydda husur, långbyxor av linne från Ovansiljan. Husurna (jfr ”hosor”) är ett av de ålderdomligaste plaggen till mansdräkterna kring Mora-Orsabygden, och till form och funktion har de mycket gemensamt med de likartade s.k. holkbyxorna från Vånga i Östergötland. Ser vi till bilder från 1600-talet (t.ex. Magalotti) så avbildas ofta svensk allmoge iklädda långbyxor, ibland knutna kring knäet, och med stor sannolikhet har de släktskap med de sladdriga långbyxor som den tyske landsknekten Paul Dolnstein skildrar i sina teckningar av svenska bondesoldater kring sekelskiftet 1500.

Huruvida byxtypen är ”forntida” som ibland hävdas i svensk dräktlitteratur låter jag vara osagt, men att husurna trots sin vaga Elvis-look har lång kontinuitet i hyperkonservativa dräktområden står klart. Husur bars om somrarna i Mora och Orsa fram till 1800-talets slut, och var då så omoderna att de var moderna eftersom ju långbyxor hade ersatt knäbyxorna i modedräkten i början på seklet. Redan år 1666 gnisslade moraprästen Skragge tänderna över att allmogen lockades att börja bära brakkur – för den tiden moderiktiga knäbyxor – och därmed övergav bruket med de ålderdomliga långbyxorna. Helt undanträngda blev de dock inte – som arbetsbyxor vid bl.a. slåtter levde de vidare i ytterligare 200 år. Husur syddes gärna av slitstarkt blaggarn, dvs grovt linblånstyg, men finare varianter av blekt linne och halvlinne syddes också och kunde användas som högtidsplagg när de var nya. Husurna var i princip helt bortlagda både i Mora och Orsa i början av 1900-talet, men har under de senaste åren gjort en comeback tack vare att modiga dräktbärare gett sig in i klädkamrarna och grävt fram dylika nygamla plagg som ger karaktär till dräkten.

Mina husur är sydda av ett fint blekt linnetyg i fyrskaftad kypert och sydda för hand med blekt vaxad lingarn 16/2. Mönstret kommer från Mora hemslöjd och är uppritat efter ett original på Zorns klädkammare, men husurna i Orsa såg likadana ut. Byxorna är enkelt konstruerade av två stora stycken som sytts samman längst benets insida, de har en smal midjegjord och ett sprund på höger sida som sluts med två par häktor av mässing. Baktill är midjegjorden delad och reglerad med en skinnremsa.

English: The return of the husur

No, by dressing in white I’m not trying to pose as a guido or mimic one of the guys from Miami Vice, I just wanted to show off my new husur or trousers from the Upper Siljan region. The husur (cfr ”hose”) constitutes one of the most archaic of all the garments traditionally worn in the Mora-Orsa area in Dalarna province. Trousers similar in cut and function are also known from other regions in Sweden with a distinctive local clothing tradition, such as Vånga in Östergötland. In 17th century depictions, e.g. by Magalotti, Swedish peasants are often portrayed wearing trousers rather than breeches, sometimes shown tied below the knee, and in all probability these trousers are the same as the ones illustrated by German landsknecht Paul Dolnstein who drew sketched of his Swedish peasant militia adversaries around the turn of the 16th century.

Whether or not this particular type of trousers is ”pre-historic” as often claimed in Swedish literature I don’t really know, but it is safe to assume that they do have a long continuity in the Upper Siljan region and elsewhere, despite their vague Elvis-look… They were still worn as part of summer wear in Orsa and neighbouring Mora during the late 19th century, and by that time they were so out of fashion that they had made the full circle and once again were sort of fashionable, as trousers had superceeded breeches in standard European fashion during the turn of the 19th century. As early as 1666, vicar Skragge of Mora gritted his teeth over the fact that the members of his flock began to replace their old trusted husur with (by then) fashinable brakkur or breeches. Nevertheless, husur were never completely discarded as they lived on for another two centuries and worn as workpants during hay-makind and other summer activities. Strong and durable blaggarn (flax straw fabric) was the preferred cloth, but husur were also sewn from finer, bleached linen and linen-cotton fabrics and were then used as festive clothing when new. The husur had all but vanished both in Mora and Orsa by the turn of the 20th century, but during the last couple of years they have made a comeback much owing to brave dräkt-wearers who have ventured in into old wardrobes and collections to dig forth these new yet old garments which add character to the traditional dräkt assebly.

På äldre bilder är långbyxorna ofta knutna under knäet. Här har jag spänt fast knibelti eller knäbälten till husurna.
In older depictions, Swedish peasants are often seen wearing trousers that have a garter tied below the knee. Here I am wearing the knibelti or buckled garters to the husur.

As for my husur they are cut from a high-quality, bleached four-shafted linen twill and sewn by hand using a bleached, waxed, linen thread (16/2). The pattern is based on a pair from Mora and collected by Anders Zorn for his textile collection, but husur from Orsa were made exactly the same. The trousers are cut from two larger pieces joined along the inner leg, and they are opened/closed at a vent on the right side with two pairs of brass hooks and eyes. It is finally fitted with a waistband, split at the back and tied there with a small leather lace.

Morakarl, akvarell av Per Södermark 1850. ”Mora bonde”, akvarell från ca 1690-1700.
Mora peasants in husur, as depicted by Per Södermark in 1850 and by an unknown artist ca 1690-1700.

Husur eller ”soldbrakkor” (tack Malin…) från Sollerön, 1800-talet, ur Historiska Museets samlingar (NM.0210735)

Tallriksärmad vapentröja

Alla hamnar vi förr eller senare i tallriksärmsträsket… Mitt senaste beställningsjobb är nämligen en vapentröja med s.k. tallriksärmar eller grandes assiettes om man vill tala som noblessen. I Sverige bör ett dylikt plagg ha kallats vapentröja eller helt enkelt tröia under medeltiden, men kontinentala termer som pourpoint, paltock osv används också flitigt i reenactmentkretsar. Finessen med dessa tallriksärmar ska vara att armarna blir mer fria och bäraren kan utföra de häftiga rörelser som är nödvändiga under svettiga vapenlekar, inte minst under hanteringen av långsvärd. Under alla omständigheter är en lättrörlig vapentröja en grundläggande förutsättning för att man ska kunna få ut maximal rörlighet i det metallskal som en rustning består av i övrigt.  Tröjan här är egentligen avsedd att bäras av en person som är både längre och mindre fyllig än vad jag är, men ändå känns den förvånansvärt bekväm även för mig.

 

Till skillnad från det tyngre och med förlov sagt klumpigare panzaret, som utgör en fullgod rustning i sig, är vapentröjan alltså avsedd att bäras under en metallrustning och är därför lättare stoppad (här ett lager cotton felt) Även om den är tänkt att bära upp en 1400-talsrustning är modellen typiskt för 1300-talets andra hälft och utgår från en förenklad version av den civila tröja som bars av Charles de Blois, hertig av Bretagne (död 1364). Till skillnad från det knappförsedda Blois-plagget har vapentröjan här försetts med snörhål, hela 90 stycken.  I övrigt består tröjan av ett lager råbomull mellan två lager medelkraftigt linne som quiltats med kraftig vaxad lintråd. Varje mönsterdel vadderades och quiltades var för sig innan de syddes ihop överlappade med fållstygn på både rät- och avigsida. Materialet i form av linnelärft ger vid handen ett lite enklare och mer rustikt plagg – medeltida källor anger annars att material såsom fustian (bomull/linne) och sendal (siden) kunde användas till rustplagg.

 

 

English: Pourpoint with grandes assiettes

My latest custom order is a linen arming doublet, pourpoint or paltock fitted with so called grandes assiettes, meant to be worn under a full metal harness. In medieval Sweden, such a garment would probably have been referred to as a vapentröja or simply tröia. The advantage of having these grandes assiettes is that they allow for better movements of ones arms, enabling strong and agile moves necessary for armed combat and weapon practise, especially when it comes to wielding the longsword. The pourpoint featured here is actually made for a person taller and less plump than I am, but still it feels suprisingly comfortable to wear even for me.

As opposed to the heavier and by all means bulkier gambeson or aketon (panzar in medieval Swedish) which constitutes a stand-alone armour, the pourpoint or arming doublet is supposed to be worn under a full steel harness and hence it is lighter and less padded (here: one layer of cotton felt). Although this particular garment will be worn with a 15th century harness, the style highly reflects mid-late 14th century fashion and is based on a simplified version of the well preserved civilian paltock attributed to Charles de Blois, duke of Brittany (died in 1364). Unlike the buttoned de Blois-garment, this one is fitted with sewn eyelets for lacing – no less than 9o in total. Apart from that, the pourpoint is made up of one layer of cotton felt sandwiched in between two layers of medium-weight linen, quilted with a heavy, waxed linen thread. Each piece was padded and quilted individually before being joined with an overlapping seam using hem-stiches on both the right and wrong side. The tabby woven linen used for the pourpoint’s shell suggests a less extravagant and more ”roustic” garment, considering that period  sources mention fustian (a cotton/linen fabric) and sendal (silk) among the materials used for making padded and quilted armour.

Ny dräkttröja

För ett par år sedan sydde jag en s.k. wajttraja till min syster, den kvinnliga orsadräktens vanligaste ytterplagg. I år kände jag att det var dags för en version 2.0, som passar min systers personliga mått bättre och kan bäras ovanpå skinntröjan – kasundjen. Tröjan är sydd av ett naturvitt ylletyg som stampats till vadmal, tjockleken på tyget kan jämföras med arméns grå komisskläde vilket känns lugnt även om äldre plagg i regel syddes av ännu kraftigare vadmal.

De sammanhållande sömmarna har gjorts i två steg – först kastas sömnsmånerna ihop varpå förstygn sys strax under, vilket var det vanliga sättet att sy gamla orsaplagg innan symaskinen kom på 1860-70-talen. Sömmarna pressas inte. All sömnad inklusive även fållarna och prickstickningen runt kanterna är gjord med rejäl, vaxad, blekt lintråd 18/3. Ärmslagen är gjorda av svartblått kläde och tröjan knäpps med två par hyskor och hakar som jag tillverkat av 1 mm mässingstråd.

 

I det stora hela är jag hyfsat tillfreds med resultatet, även om tygvalet inte känns optimalt med facit i hand (ett tuskaftvävt tyg som visade sig ytterst svårvalkat; en tyngre och mer lättfiltad kypert hade varit att föredra). Vittröjan, wajttrajan, är och var ett mer vardagligt plagg jämfört mot den tjusigare blåtröjan, även om den också användes vid högtidliga tillfällen. Den vita vadmalströjan som kan spåras tillbaka till 1600-talet med sitt barocksnitt och som nästan är identisk med moradräktens waittråjö började konkurreras ut av moderna ”slimsblusar” i slutet av 1800-talet, men i synnerhet äldre orsakvinnor behöll den även efter förra sekelskiftet.

 

 

English: New dräkt jacket

A couple of years ago I made a so called wajttraja for my sister, the most common outer garment worn with the traditional Orsa garb. This year I felt it was time for Version 2.0, a jacket that was better cut to fit my sister’s personal measurements and easier to be worn on top of the sheepskin coat or kasung. The new jacket is made of a woolen cloth that was manually felted to resemble vadmal, the heavy homespun cloth traditionally used for this kind of garment. I felt that the result was OK when the fabric reached a thickness comparable to heavy-duty army cloth, but one should keep in mind that old garments (pre 1900) were cut from an even heavier vadmal fabric.

Joining seams were made in to steps – first I whip-stitched the seam allowances together and then placed a row of running stitch just below, the seams were left unpressed. This was the common way of sewing Orsa garments before the advent of the sewing machine during the 1860s-70s. All the sewing including hems and top stiches were made using a heavy, waxed, bleached linen thread 18/3. The cuffs were cut from blackish-blue woolen broadcloth and the jacket is closed with two pairs of hooks and eyes crafted by hand from 1 mm brass wire. On the whole I’m pretty pleased with the result, although in hindsight my choice of fabric (a very felting-resistant woolen plain weave; a heavier, more felting-friendly twill would have been preferable) proved to be less than a perfect pick.

Wajttraja från Orsa (NM.0325909) ur Nordiska museets samlingar, sydd och buren i slutet av 1800-talet
Late 19th century wajttraja from Orsa (NM.0325909) from the Nordiska Museet/Nordic Museum collection

The wajttraja (literally ”white jacket”) was and still is a more casual outer garment compared to the elegant blue jacket (blåtraja), although it was/is worn at formal occasions as well). The jacket, whose cut can be traced back to the 1600s and its Baroque fashion, was beginning to be superseded by fashionable ”city blouses” in the late 19^thcentury, but elderly women in particular clung on to it well beyond the turn of the last century.

Morafolk målade på 1790-talet av Pehr Hilleström. Kvinnorna bär tröjor av exakt samma typ som används i Orsa
Mora peasants as depicted by Pehr Hilleström in the 1790s. The women wear jackets of the exakt same type used in the neighbouring parish of Orsa.

Kvinna med wajttraja fotograferad i Torsmo av Karl Lärka 1922
Woman from Torsmo, Orsa, in a wajttraja, photo by Karl Lärka, 1922

Remkängor

Remkängor är en snygg modell som var heta främst på 1100-1200-talen, men som på sina håll levde kvar långt in på 1300-talet. Kängorna på bilden är sydda av mig som ett beställningsarbete och mönstret är hämtat från Skoboken (Stefan Eriksson), enligt uppgifter är det baserat på ett fynd från Ekeby på Öland. Till ovanläder, hälkappa, remmar och bes har jag använt mig av vegetabilgarvad nötnacke på 1,5 mm, medan sulan gjorts av 5 mm plattläder. Även om det här kängparet var lite för stora för att passa mig (44-45) så är modellen tveklöst bekväm och kan rekommenderas till alla lajvare och medeltidsreenactare som är på jakt efter  rejäla, praktiska, utomhusvänliga skodon.

English: Lace-up boots

Lace-up boots were in vogue during the 12th and 13th centuries in particular, but they could be seen lingering on well into the 14th century. The boots pictured here was sewn by me as a custom work and the pattern is based upon a find from Ekeby, Öland, Sweden. The vamp, heel cup, laces, and rand is made out of vegetable tanned bovine leather, 1,5 mm thick, whereas the sole was cut from 5 mm saddle leather. Although this particular pair was a tad too large to fit my feet, I can attest to the comfort provided by the design, and I would recommend boots like this to any larper or medieval reenactor looking for sturdy, no-nonsense, outdoor-friendly footwear.

Pickering / Pad stitching

Här sitter man och pickerar en krage, ett rofyllt arbete som tog mig kanske tre timmar allt som allt. Kragen är uppbyggd av två lager mellanlägg av linnekanvas som pickeras fast med svart bomullstråd vid yttertyget av svart meltonull. På rätsidan bildar stygnen små fördjupningar. Om ni är nyfikna på hur man gör så finns det förstås en instruktionsfilm på youtube som demonstrerar hur det går till

 

Here I am pad stitching a collar, a pleasantly relaxing task which took me some three hours in all. The collar is constructed by pad stitching two inner layers of linen canvas to an outer shell of black melton cloth, using dark cotton thread. The stiches are visible as rows of tiny dots on the outer fabric. If you’re curious about how it works, there’s of course a youtube tutorial guiding you through it

 

En annan bra video / another nice video

 

 

Byxor av sen 1800-talsmodell

Den klassiska långbyxan har i mångt och mycket varit oförändrad till snittet i över 150 år, och modellen som visas här kan sägas vara föregångaren till dagens kostymbyxor. Mönstret till byxorna kommer från 1890-talets Östersund och säljs via Jamtli, men modellen har egentligen ingen direkt lokal särprägel utan skulle kunna ha burits av en stadsbo såväl som en bonde från 1860-talet och framåt.

Jag ville ha en lite varmare vinterbyxa, så materialet är en medeltjock gråmelerad yllekypert som ger ett lite mer rustikt intryck. Till fickpåsar och foder har jag använt en kadettrandig bomullssatin och byxorna är delvis handsydda med vaxad lintråd 35/2, delvis maskinsydda med bomullstråd. Gylfen och midjelinningen knäpps med fyra plastknappar, medan hängslena hålls uppe med sex tennknappar. Slejfen baktill är fodrad med svart siden och har försetts med ett metallspänne från ett gammalt par jeans.

 

English: Late 19th century style trousers

The classic cut of trousers have remained very similar for more than 150 years, and the ones shown here could be said to represent the forerunner of today’s suit trousers. The pattern is based upon a pair of 1890s trousers from the Swedish town of Östersund, but the style does not reflect a particular local fashion and might have been worn by a townsman or farmer alike from the 1860s onwards.

I wanted a pair of warm trousers for winter used, so I went for a medium-weight woolen twill in a dark grey shade which conveys a slightly more rustic feel. The lining and pocket bags are cut from a striped cotton sateen and the trousers are partially sewn by hand using a waxed linen thread (35/2) and partially machine-sewn with a cotton thread. The fly is closed with four plastic buttons whereas the suspenders are attached with six pewter buttons. The strap at the back is lined with black silk and has a metal buckle attached to it, taken fronm an old discarded pair of jeans.